Och nu är jag här igen

Det var drygt ett år sedan jag hängde här. Jag var osäker på om jag verkligen hade alkoholproblem eller om jag var nojig. Avhållsamhet var inte outhärdligt, mer grådassigt och trist. 100 dagar helnykter utan problem. Följt av att bara ta ett glas vin eller två vid restaurangbesök. Strålande. Jag lämnade forumet när det pågick en del tjafs jag inte orkade ta del av. Och så kände jag mig litet larvig som hängde här och skrev som om jag visste något om alkoholproblem. Det var ju uppenbart att det gick alldeles för lätt för mig att förändra mitt drickande till något hälsosamt. Men så sakteliga smög sig gamla mönster på igen. Stresshantering med vinglaset i soffhörnet. Ensam. Att inte kunna slappna av och ”få tyst i huvudet” utan det där vinet. Nu kan jag dricka en hel flaska själv på en fredag eller lördagkväll. Bara för att få ro i själen. Så nu är jag här igen. Jag börjar i rätt ände den här gången. Har sagt upp mig från arbetsplatsen där den psykiska ohälsan härjar och den ena efter den andra sjukskrivs för utmattningssyndrom. Med följden att vi som fortfarande står upp får axla bördan de inte längre kan bära, plus vår egen. Efter semestern vänder jag blad. Och då vill jag vara nykter.

Jag har ofta läst om ”suget efter A” här på forumet... Jag vet inte om jag någonsin känt ett sug efter A. Inte sådär som jag kan bli helt galet sugen på pizza, för att det är så förbannat gott. Efter mycket funderande har jag kommit fram till att jag egentligen inte ens tycker om alkoholhaltiga drycker. Vin är det jag dricker, men inte tycker jag det är speciellt gott egentligen. Första glaset tar ofta emot till och med... Men om man smuttar slinker det ner, och andra glaset smakar inte så tokigt. Varför i hela friden dricker man då??? Jag har kommit fram till att jag helt enkelt dricker för att bli berusad, avtrubbad. Inte redlös, bara ta udden av... livet. Och så har det nog alltid varit. Och det är därför lagom blir mer... mer blir mycket... och mycket blir ännu mer över tid. För den där sköna avtrubbningen infinner sig inte lika lätt. Är det DET som är ”sug”, längtan efter avtrubbningen? Själva alkoholen i sig är jag inte så särdeles sugen på... I ärlighetens namn.

Det har jag också provat, men då dricker jag bara mer... Jag blir oerhört frustrerad av alkohol och struntar hellre i att dricka alls om jag inte når ”rätt avtrubbningsgrad”, och nu handlar det om 3/4 flaska vin för att nå dit. Men allt oftare tar jag ett glas till sen, bara för att... Jag vet inte. Hämningarna har släppt och omdömet farit genom fönstret, kanske. Skulle säkert fortsätta dricka ännu mer, om jag inte började kallsvettas och må illa. Helt otroligt att jag kan se mönstret så tydligt och ändå inbilla mig att jag vill dricka vin. Det är nog det som är ”sug”.

Japp. Det är det jag vill åt också. Frid. Normaltillståndet är att hjärtat fladdrar runt i bröstet som en orolig liten fågel, och det kryper i hela kroppen. Efter ett glas vin sitter myrorna och slappar och fågeln seglar ned för att vila på en gren. Den blickar ut över världen och livet och tänker... Meeeh Fuck it.

Terminsslut suger så j***la hårt när man har noll social kompetens som privatperson. Ingen som känner mig professionellt skulle känna igen mig på alla evinnerliga tillställningar man ska engagera sig i med sin avkomma kring terminsslut. Mitt professionella jag är självsäker, snacksalig, driftig, handlingskraftig, öppen, inkluderande, står så gärna i centrum och har stenkoll på allt. Mitt privata jag är sluten som en mussla, vilsen, helsnurrig... Ett handlingsförlamat mähä. Ta klassfest tex. Andra föräldrar har organiserat och bjudit in. Mähät har glömt (förträngt) och får rusa från jobbet oförberedd. Andra föräldrar har förberett lekar. Mähät försöker göra sig osynlig och slippa leka. Andra föräldrar har bakat åt alla. Mähät köpte muffins på macken. Andra föräldrar packar upp nyttig ekologisk kolhydratfattig picknick med fiffigt gömda nyttigheter till sin avkomma. Mähä-avkomma får svettiga korvmackor, på VITT bröd. Andra föräldrar matar i sina ungar skopvis med grönsaker. Mähät födde människobarn, inte kaninmutanter. Andra föräldrar häller i sina telningar hemmapressad smoothie med sju miljoner viktiga vitaminer i. Mähäts telningar får halsa kemikaliespäckad coka cola direkt ur flaskan. (Kanske glömde vi muggar, kanske gillar vi att byta spott och brödsmulor med varandra...) Andra föräldrar går runt och är allmänt trevliga och pratglada. Mähät sitter på en filt med tunghäfta och undrar när man får gå hem. Andra föräldrar är ”riktiga vuxna” som konverserar, den ena fyndigare än den andra, om sånt som passar sig. Mähät svarar på tilltal enligt mottot ”Det där lät bättre i mitt huvud än när det hoppade ur munnen”. UUUURK! Det är efter sådana terminsslut-fiaskon jag verkligen vill krypa upp i soffan med ett glas vin och glida in i fuck-it-mode.

Det är aldrig någon annans fel att vi väljer att dricka! Det vore ju rätt hemskt att lägga skulden på alla dessa hårt arbetande föräldrar som inte begår något annat brott än att försöka vara perfekta... Däremot beskriver texten en av de aspekter jag måste jobba med hos mig själv om jag ska bli bekväm i mitt eget skinn. Det har jag nog aldrig varit. På något vis har jag fastnat på utvecklingsnivå högstadiet vad gäller den biten. Och surprise, det var dä jag blev förälskad i alkoholen. Min slutsats är att alla påtvingade sociala tillställningar förpassar mig själsligen tillbaka till mitt 15-åriga igelkotts-jag. Men igelkottens coping strategier är dessvärre dysfunktionella hos en vuxen människa med faktiska valmöjligheter. 15-åringen var tvungen, enligt lag att vistas i skolan, bland mobbare, deras hejarklack och annat löst folk varje dag. Vuxna mähät kan ärligt skippa klassfester och annat som stör. ”Nä tack, jag har för litet tid kvar på jorden för att slösa på sånt jag inte vill göra. Men ha kul ni.” Eller så kan hon gå dit och ärligt försöka närma sig andra, istället för att cyniskt observera och ilskna till i all tysthet. Vaffan, vuxna mähät har pengar. Hon kan släpa med köpemuffins till hela klassen med påhäng, så behöver ingen någonsin baka igen.

Kärt återseende :) Det är ju ändå positivt med att vara tvungen att återvända med svansen mellan benen :) Nu ringde just min väckarklocka, så nu ska även denna dag kickstartas, men vi hörs senare. Kram så länge!

Ledigt imorrn då... Det är ju smutt. Men hej och hå vad trött jag är på att vara nykter. Redan. Precis just nu skulle jag vilja hälla i mig rödtjut och låta de senaste dagarna rinna av mig. Fast jag vet ju att det där lugnet i vinet är en illusion. I vinglaset finns endast besvikelse nu för tiden, inget lugn, ingen tillfredsställelse. Om man dessutom har fattat beslutet att hålla sig nykter så är det inte bara en besvikelse längre, utan även ett misslyckande. Sådana behöver jag definitivt inte komplicera min något hysteriska tillvaro med. Det är mycket nu... Men snart semester. Och sedan nytt jobb... Då blir det mycket igen, antar jag. Men annat mycket. Hoppfullare mycket.

Nu ska jag bikta mig. Skriva ut min patetiska hemlighet svart på vitt... När jag var i åldrarna 14-21 led jag av ätstörningar. Anorexi i perioder. Bulimi i andra perioder. Eller led och led... kommer bara inte på något bättre ord. Jag led inte ett dugg. Jag ville hålla på så. Det var inte ens någon väl bevarad hemlighet. Jag sket fullkomligt i om folk runtomkring visste. Jag njöt av förskräckelsen omgivningen visade när jag bara vägrade vilja bli fri från min ”sjukdom”. För mig var det ingen sjukdom. Det var ett medvetet val. Provokationen var en bonus. Sedan blev jag gravid med mitt första barn och slutade vara ätstörd. Bara sådär gick det väl inte. Det var kämpigt, men jag blev frisk. Och har hållt mig frisk. Snabbspola fram 20 år... Under det senaste året har jag dock börjat leka med elden igen. När jag dricker mig in i fuck-it-mode och omdömet är klent... Eller det kanske inte är helt sant, det heller. Jag vet ju mycket väl vilken kurs jag slår in på under de kvällarna. Det är inte kul att erkänna, men det är helt klart planerat. Jag dricker drygt ett glas vin, innan jag unnar mig att äta något ”förbjudet”, oftast pizza. Sedan dricker jag tillräckligt mycket vin till för att må litet lagom illa. Det går så lätt då att stoppa fingrarna i halsen och göra mig av med alltihop. Och det känns så sjukt trotsigt tillfredsställande. Det handlar inte om viktångest. Sånt bryr jag mig inte om. Jag är liten och slank. Har samma jeansstorlek som bär jag var 15. Jag kan absolut kosta på mig att äta pizza när jag har lust. Kräkningarna gör att jag känner mig renad och lugn. Helt jävla sinnesbefriat! Det är iaf den stora hemligheten bakom varför jag väljer att sluta dricka igen, för att det triggar igång andra demoner. Nu har jag botaniserat med fyllebulimi tillräckligt för att de ätstörda tankarna ska tränga sig på även i nyktert tillstånd. Men utan alkohol agerar jag inte på tankarna. Utan alkohol är jag 40+ och besitter ett någorlunda intakt konsekvenstänk. En utsvulten hjärna i en utsvulten kropp klarar definitivt inte av mitt liv och ansvarsbörda. Allt skulle gå åt helvete snabbt. Och fy fasen för att behöva söka vård för tonårsgriller i min ansenliga ålder...Otänkbart pinsamt. Den vägen tänker jag inte vandra.

Kramen värmer! Jag känner mig inte ett dugg klok... Patetisk... Äcklig... Men det känns bra att ha skrivit ner bekännelse svart på vitt. Nu har jag inget annat val än att göra helomvändning. Kram tillbaka!

Tack för din öppenhet <3 Jag trodde jag var ensam om de här dumheterna... Det är ju rätt patetiskt hur lättad man blir över att det finns fler :/ Kanske är det så att vi på något plan kämpar emot vuxenlivet, tyngden av ansvar. Ansvar över så mycket man egentligen står helt maktlös inför. Jag har kommit såpass långt i min navelskådning att jag ser ett tydligt mönster. Maktlöshet gör mig helt galen av raseri inombords. Det är den känslan som oftast ligger bakom självdestruktiviteten. Alkohol, mat, arbetsnarkomani... Allt är bara verktyg för att hantera den där maktlösheten. Riktigt usla verktyg. Måste hitta bättre.

Jag blev så glad av ditt svar. Känner mig plötsligt stark och klok, istället för ynklig och sinnesbefriad. Beslutsamheten blir ännu starkare :) Trevlig helg!

Japp. Nu känns det att jag slutar med alla dumheter. Det är fredag kväll. Jag har landat i soffan. Utan vinglaset. Jobbtankarna tumlar runt i huvudet, krockar och slåss om utrymme. Och inga av de tankarna är lönt att ens tänka till slut, för obehaget gäller omständigheter jag inte kan göra ett skit åt, bara hantera konsekvenserna av... Tills det inte är mitt ansvar att hantera dem längre. Snart. Ungefär var femte minut smyger sig tanken om några glas vin objuden in. Och att det skulle vara skönt att kräkas. Skönt??? Vilken människa vid sina sinnens fulla bruk sitter och längtar efter att kräkas??? Näe... nån måtta får det baske mig vara. Nu är det slut på idiotin. Här ska varken vinas eller svinas. Happy nykter Friday everyone!

Tack för kram och hjärta <3 Ta vara på din ork <3

Yes! Nu har jag första nyktra fredagkvällen på länge under bältet! Det var jobbigare än förväntat, men görbart. Imorgon ska jag vakna fräsch :)

Tack för att du tittar in och kommenterar. Jag har varit mycket nära att göra som du, och uppgradera till sprit. Jag har börjat lusläsa procenten på vinflaskan, och letar rätt på en med 14 eller mer. Det var bara ett par veckor sedan jag tänkte om vinet att ”Fan det funkar ju inte längre. Nästa gång får jag köpa något starkare också, att ha som backup utifall att...” Vi gör så rätt, du och jag, som kommer tillbaka hit och samlar kraft och mod att röra oss mot en friskare framtid! Kram

Hur går det på resan? Lyckades du sova? Kom du upp? Var försiktig där ute i världen... Kram

Nykter. Dagen har varit så bra. Vaknade fräsch och fick massor uträttat. Orkat mig ut på promenad ett par timmar. Lagade god (kolhydratfattig och grönsaksspäckad) mat tillsammans med gubben och vi lyckades få alla ungarna att äta middag tillsammans vid köksbordet. Det händer inte så ofta. Men idag hade alla energi och ro i sinnet att sitta ner och bemöta varandra. Annars brukar det alltid vara någon som lider av stimuli-overload och behöver få vara ifred. Och de åt maten. I en familj med diverse diagnoser brukar det annars mest ätas enligt konceptet ”var och en blir salig på sin egen fason”. Till och med ungen som endast ätit mamma scans köttbullar i nära nog ett års tid smakade litet av det mesta. Halleluja, plötsligt så händer det! Jag börjat läsa en ny bok och har fem Wordfeud matcher pågående. Allt tipp topp. Och ändå känns det så jobbigt just nu. Rastlösheten kryper i både kropp och själ. Men det är trots allt bara just nu, och det går över så småningom. Oavsett hur det känns just precis nu i denna stund, så har det varit en perfekt dag. Och fler sådana ska det bli.

Hörreni... Vad långa helgerna blir utan alkoholdimma. Man hinner hur mycket som helst. Lustigt, jag trodde vinet var vägen till vila. Men jag hinner vila så mycket mer utan det. Och måndagsångesten är svagare än vad den brukar vara när söndagen närmar sig kväll. Inte ser jag fram emot att släpa mig till jobbet ytterligare en vecka. Uppsägningstid är plågsamt meningslöst. Särskilt som ångesten sprider sig i kollegiet när de inser att allt de tagit förgivet att jag gör nu kommer att förbli ogjort. Kanske kan de hitta någon som kan utföra delar av mitt ansvar. Men allt? Knappast. Om de mot all förmodan hittar någon med kompetensen så är jag rätt säker på att människan inte ställer upp på det. Så... jag förbereder mig mentalt för ytterligare en vecka av att lugnt lyssna på gnäll, beklaganden och farhågor om framtiden. Men jag får inte den vanliga ”hur-i-helvete-ska-jag-ORKA” paniken.

Ikväll tar jag till melatonin. Det är ju inte riktiga, vanebildande sömntabletter, utan något även mina barn alltid har utskrivet. Ändå har jag tänkt att här ska inte ersättas vin med piller. Näppeligen. Men nu går det inte längre. Sömnbristen har blivit en vana under de senaste 5 åren sisådär, men när nu även helgen passerade utan sömn (läs vinkoma) så börjar läget bli riktigt eländigt. Jag MÅSTE sova, eller ta in på hotell hispan. Melatonin känns som det smidigaste alternativet. Så får det bli. Kram på er alla. Nu tar vi några nyktra och ätfriska dagar till! Den ena efter den andra bara. Can we do it? Yes we can! Som den mycket vise mannen Bob the Builder nötte in i huvet på mig för ett antal år sedan... Jag kan citera Thomas the Tank Engine, Peppa Pig och Iggle Piggle också, ifall ni behöver fler djupa visdomsord på er resa... Klart slut. Gonatt.

Varning för gnäll! Jag känner mig så sur och tvär, på ungefär allt. Som om jag mentalt går omkring och pekar fulfingret åt allt och alla. Efter att jag sade upp mig från jobbet har luften gått helt ur och dammarna öppnats, på något vis. Jag ser allt så tydligt i retrospektiv. Den skamlösa exploateringen, som jag i åratal var för upptagen för att skärskåda. Den lätta går jag inte på igen. Nu sätter jag hälarna i backen och slutar leverera det omöjliga. Idag vill jag dricka. När jag dricker ersätts ilskan av lulligt lugn. Men jag tänker inte dricka bort ilskan. Utan känna den. Annars kanske jag lurar mig själv till att acceptera det oacceptabla. Igen. Jag är arg. Och jag är nykter.

Härdsmälta under arbetstid. Känns definitivt mer tillfredsställande än att supa ner sig under fritid. Det var inte första gången jag läste lusen av mer eller mindre hela organisationen samtidigt. Men det var den sista. Resultatet, som alltid, när jag till slut brände propparna var att alla (från det högsta hönset till de grönaste kollegorna) strök mig medhårs. De gör så. Hukar för draget, stryker medhårs och avger ack så trovärdiga löften, som de räknar med att slippa infria. Jag blir lika chockerad varje gång jag inser hur ansvarslösa vuxna (?) människor på en arbetsplats faktiskt kan vara. Om jag säger att jag ska göra, eller inte göra något, då levererar jag. Come high water or hell. Oavsett vad jag själv må behöva försaka (tex skolavslutningar, läkarbesök, kafferaster, fritid, sömn...) så ser jag till att det som ligger på mitt ansvar inte medför krishantering för andra. Fy fasen vad jag hatar samarbete. Samarbete är bara ett fint sätt att säga ”Glasögon-Smurfen tar allas ansvar, eller så går det åt helvete”.

I mitt nya jobb kommer jag flyga solo :) Det är tydligt avgränsat vad som är mitt ansvar och vad som är andras. Mitt jobb påverkas inte av vad som händer (eller inte händer) i de delar av organisationen jag inte har ansvar för. Måluppfyllelsen inom mitt ansvarsområde beror på mig. Bara MIG. Själv är bäste herde.

Jag börjar känna mig rätt patetisk som gnäller så förbaskat... Men jag är så jävla trött på att hålla mig nykter. Hänger som vanligt ihop med arbetsdagen och ett sjudande raseri inombords. Folk som aldrig gör ett skrapande skrammel och fasen inte ids dyka upp på jobb hälften av tiden. Dem ska det jamsas och tramsas och klemas med. De ska höjas till skyarna och belönas för någon liten oviktig detalj de råkade göra rätt. Så att de får bättre självförtroende. Så att de mår bra och är nöjda med sig själva. Så man kanske kan lura dem till att prestera någon oviktig detalj igen om några år. Vi som alltid är där och sliter livet ur oss varje minut av varje dag (och även stor del av vår fritid) bara för att arbetsplatsen inte ska braka samman pga de där människorna det ska jamsas och tramsas och klemas med... Vi får en klapp på huvudet i förbigående ibland. Tills vi är så tagna för givna att vi till och med hålls ansvariga om vi någon gång inte slår knut på oss och går over and beyond för att lösa det som borde vara jamsmänniskornas ansvar. Baaaah! Det är fredag. Jag vill ha mitt vin och domna bort. Men jag tänker inte dricka något vin. Jag tänker lugna ner mig och sluta gnissla tänder utan vin. Igår hade jag inget sug alls efter berusningens dimma. Jag besökte nämligen min nya arbetsplats för att prata ihop mig litet med chef och kollegie. Åkte hem med stjärnor i ögonen och en underbar sprudlande känsla i maggropen. Så de känslorna tänker jag försöka hitta tillbaka till. Sluta tänka på det som snart är historia, och koncentrera mig på framtiden som nalkas.

Jag önskar jag kunde säga att det jobbiga känsloläget ebbade ut och harmonin infann sig igår kväll. Men nä. Jag surade och dagdrömde om en karatefylla hela kvällen. Vaknade idag på gott humör och osugen på vinets verkningar. Ska på fest ikväll. Jag HATAR fester. Har nog aldrig provat att gå nykter iofs, så kanske blir mitt nyktra jag en festprisse i världsklass... man kan ju drömma och önska fritt. Jag misstänker dessvärre att mitt nyktra jag är lika dödstrist som den salongsberusade versionen. En av de få kollegorna jag känner för fyller jämnt, så jag ska gå dit, agera trevlig och belevad, även mot de jamsmänniskor som också kommer vara där. Jag tröstar mig med att jag kan köra bil dit. Det går fort att komma hem. Ögonblicket då det känns socialt acceptabelt flyr jag fältet, nyttjar blyfoten och tar mig hem till mina böcker.

Tänk att man en gång hade bråttom att bli vuxen... Jäkla lurendrejeri ;) Men jag har iaf köpt nya kläder tillfället till ära, så jag går dit som värsta bomben. Kan man inte vara glad inuti, så kan man iaf vara dösnygg utanpå!

Ok, nu ska jag försöka förklara min kväll, som jag själv inte begriper mig på... Det var Butter-Smurfen som släpade sig iväg på fest, för att stillatigande slösa bort en lördagkväll på lidande, med planen att fly fältet så snart det kunde anses socialt acceptabelt. Jag inser att jag har inte varit nykter på fest sedan... Någonsin. Om jag avskyr fester med några glas stärkande vin i systemet, måste ju fest spiknykter vara dubbelt avskyvärt. Eller? Mina dystra förväntningar kom helt på skam. Jag hittade så otroligt intressanta människor att föra meningsfulla samtal med. Med vin i kroppen brukar jag få tunghäfta, för jag blir så orolig för att göra bort mig på fyllan. Nu vågade jag öppna upp på ett helt annat sätt, vara vitsig och rapp, till och med aningen skandalös mellan varven. Jag släppte loss min crazy på dansgolvet, vilket verkligen chockerade mig själv. Jag dansar ALDRIG. Igen, jag aktar mig för att göra bort mig på fyllan. Men nu var det fantastiskt kul att släppa loss, tolka musik och rytm med kroppens språk... Och det visade sig att jag är bra på det. Det var JAG (???) som blev den där andra tittar på och försöker göra likadant. Vem hade någonsin kunnat tro det... Det blev inget av det där med att fly fältet. Till slut var det alla onyktra människor jag hade lovat att köra hem som verkligen ville avsluta kvällen. Så jag lämnade dansgolvet, yr av glädje och livslust och ledde allsång i bilen hela vägen hem. Alltså, det är ju inte klokt hur den här kvällen utvecklade sig... verkligen tvärt emot förväntan.

Min tråd försvann lååångt ner i källaren... Jag prioriterar att svara i andras trådar framför att gnälla och åbäka mig här ;) Jag har inte så mycket att gnälla om. Visst, läget på jobbet är som det är, och alltid kommer att vara. Men jag har släppt det. Allt går kontinuerligt åt helvete och jag bara rycker på axlarna och myser åt att hela enchilladan snart är ett minne blott :)

Häromdagen insåg jag plötsligt att de ätstörda tankarna inte hade gjort sig påminda på flera dagar. Det tackar jag helt och hållet nykterheten för. Otroligt skön känsla! Det har inte känts så särdeles utmanande att hålla sig nykter heller. Tills ikväll. Fy bubblan, vad jobbigt det har varit. Rastlös irritabel ångest... Är det det som är ”sug”? Oväntat och obegripligt. Jag är ju i mental balans nu och i skapande flow genom flera olika uttryck samtidigt. Varför vill jag dricka vin? Inte bara vill, utan suktar, längtar, åtrår... Gav mig ut på långpromenad med yngsta telningen på cykel. 23000 steg. Det tog udden av suget. Med enorma mängder Loka crush (jag svär jag snart antar flytande form) klarade jag även denna kväll. Men behaglig och vilsam var den baske mig inte. Och samtidigt som vinet hägrade sköljde en kaskad av ätstörda tankar över mig. Skit fan. Men som sagt, det är INTE tanken som räknas. Agerandet räknas. Och jag agerade rätt, måhända under idel tandagnisslan, men ändock rätt. Hoppas på en bättre dag i imorgon...

Idag blev en bättre dag. Efter att jag sov som en gris 10 timmar i sträck. Sömn brukar bota det mesta. Jag verkar vara som mest sårbar när jag är trött. De gånger jag känt det omtalade ”suget” har jag varit överjävligt trött. Nu är jag trött igen, efter en aktiv dag. Och vinet hägrar. Men jag smuttar alkoholfritt vin. Enda problemet är att man inte blir enns pyttelitet full av det...Känns rätt meningslöst att dricka det. Och det är ju det som är mitt problem. Jag dricker vin för att bli full. Punkt. Ska bli skönt att vakna utan bakfylla imorgon. Om jag ska döma av vilket liv det är på gatan ikväll, så kommer många av mina grannar inte att uppleva den ynnesten.

Här sitter jag och bara duger :) Alldeles spiknykter fortfarande. Smuttar på en Ginger beer som bränner skönt i halsen. Gläds åt att ha sovit djupt flera nätter utan att ens ta till Melatonin. Och att ha ork till något annat än jobb. Om det är positiva effekter av alkoholstoppet eller den nya horisonten som hägrar vet jag inte. Säkert är det en kombo. Någon ny horisont hade det inte blivit utan alkoholstopp. Något alkoholstopp hade det inte heller blivit utan ny horisont. Vad kom först, hönan eller ägget? Vem vet, och vem fasen bryr sig... Omelett är gott. Grillad kyckling är gott. Livet är gott. Just här och nu. Kram och godnatt forumvänner <3

Jag är så gärna Mirabelle för dig :) Det var härliga diskussioner vi hade då. Många gånger skrattade jag högt och hjärtligt för mig själv :) Nu är vi litet stukade, men vi kommer igen!

Jag sover inte inatt :P Duracellkaninen på rocket fuel är i sitt esse... Jag ”råkade” måla om idag. Hoppsan. Så det kan gå. Det började med en oväntad möjlighet att plocka ut ett par komptimmar på eftermiddagen. Det i sig är ett Halleluja- moment. I min yrkesroll är det vanligtvis hopplöst att få ut semester, komp osv. Så när man nu för en gångs skull har snortur måste man nyttja varje minut. Jag traskade glatt iväg på promenad, och fick den här måleri-idén på vägen. En sansad Glasögon-Smurf kan vänta på att maken kommer hem med bilen. Duracellkaninen förstår inte innebörden i ordet vänta. Fyra kilometer till färgaffären. Inga bekymmer. Förutom blöta tår i sandalerna i regnet. Petitesser. Icke helt nöjd med utbudet promenerade jag vidare till en annan sån där vi-har-allt-som-kan-köpas-för-pengar-affär, ca 1,5 km ytterligare bort. Men det var skräp. Traskade åter till första affären och inhandlade färg, roller, tråg, penslar, spackel och spackelspadar. Hupp, vad tungt det blev... Så knäna skakade en aning på utvägen. Nåja, ett par hundra meter bort finns en busshållsplats. Nemas problemas. Men ehhhh skruttbuss. Den går ju ingenstans vettigt. Ca en kilometer bort finns busshållsplatsen där bästa bussen går. Dvs, bussen som går hem till mig. Himla bra buss. Idel stånkande släpar jag min färg med tillbehör till busshållsplatsen. Och går förbi. Så kan det bli när man dagdrömmer på femtioelva olika tankespår samtidigt. Jag hinner gå ca 500 meter för långt innan jag reagerar. Just jädrar... Jag skulle ju ta bussen. Men nå, har det nu gått så här långt så går väl resten av vägen av bara farten. Inte riktigt. Jag svär jag blev minst 5 cm kortare av den promenaden. Nednött. Och kantstött. Jag har aldrig reflekterat över att man kan dänga till sig själv med en tung färgburk. Men jo, det händer när spaghettiarmarna sladdrar runt och inte gör sitt jobb. Nåväl. Hemma sätter jag genast igång och flyttar möbler. Hej och hå, vad det går. Extra fort gick det att få ner klockan och alla tavlor från ena väggen. En tavla hade fastnat, så jag ryckte till och när den for av kroken knockade den ner klockan. Och när jag skulle fånga klockan glömde jag att jag stod på en pall. På vägen ner rev jag resten av tavelväggen. Tjohej. Krash, bom, bang, kraaassss. Vettskrämda telningar dyker upp och undrar om det är inbrott. Det hade varit en jävla osmidig inbrottstjuv i så fall. En som borde byta jobb. Nåväl, då var vi snabbt och lustigt av med allt plotter iaf. Ungarna ser sig om i förödelsen och suckar. Jaha, mamma har en idé nu igen. De erbjuder sig som pliktskyldigast att hjälpa till, men jag avböjer. De kan ju klanta till nåt ;) De flyr fältet i flygande fläng, innan jag ändrar mig. Glassplitter är ett jävla aber! Det tog en halv evighet att sopa upp. Mitt i målningen dyker gubben upp. När han kommer mitt i pågående ommålning fattar till och med han att det här frakttåget går inte att stoppa. Annars verkar han se det som sin livsuppgift att förhala den här typen av projekt tills de läggs på is. Permanent. Jag tror den fras han har myntat under våra 20+ år tillsammans är ”Inte just nu”. Den lyckas han applicera på en hel myriad av situationer, scenarion, önskemål, visioner och fantastiska idéer (om ändock han med åldern har utvecklat nog med självbevarelsedrift för att bita sig i tungan vid direkta order). Han hmmm-ar litet att det blir fint det där och vad duktig jag är. Sen mumlar han nåt om ”extremt kort väg mellan tanke och handling” och ”försiktig” och ”akta” (som om jag skulle ramla, pffff). Sen har alla hushållets invånare vett att lämna mig ifred. De vet hur det är. Det är inte klart förrän det är klart. Och tills det är klart är jag icke pratbar. I’m on a mission med min roller och nu är det ”rädde sig den som kan” som gäller, för jag bryr mig inte så särdeles mycket om vem eller vad som kommer vägen... Nu sitter jag här med ett nymålat rum och trivs :) och är så till mig i trasorna att jag inte kan sova. En idé föder ju alltid 20 nya som slåss om tankeutrymme... Kreativitetens förbannelse, och samtidigt dess salighet....

Den tycks komma i explosiva färgsprakande utbrott... Idag är jag så trött och håglös att jag knappt står på benen. Men det var det värt :)

Så kom då dagen då jag går på semester, och inte kommer tillbaka. Känns som om det kom väldigt hastigt på... Jag har medvetet och ihärdigt bromsat under de senaste veckorna. Annars brukar jag speeda upp och köra rakt in i kaklet innan semestern. Så jag är en lallande gurka första veckan. Men i år har jag maskat mig så mycket som bara varit möjligt. Hade definitivt kunnat uträtta mer, men varje gång jag kände det där inre tvånget att ”walk the extra mile” ställde jag mig iskallt frågan ”What’s in it for ME?” Varje gång var svaret inte ett jävla skit. Det handlade alltid om andras önskemål, behov, oförmåga att tänka själva, ovilja att ta i sånt som kan bli jobbigt... Så jag gjorde nada. Det visade sig vara hälsosamt. För två månader sedan var jag totalt överarbetad och sönderstressad, ett vrak. Börjar nu min semester avstressad och fylld av energi. Sitter och smuttar på en Ginger Beer och dagdrömmer om en flaska vin. Men har jag lärt mig att ta helg utan vin, så ska jag nog lära mig att även ta semester utan vin.

PimPim! Kul att höra av dig igen :) Ja, jag tror det var så jag sakta men säkert hamnade i att stresshantera med vin i soffhörnet igen. När jag inte var här inne på forumet och läste och skrev blev det så lätt att sluta tänka efter före... Vad kloka vi är som tar oss hit igen och fortsätter den nyktra resan :) Hejja oss!

https://www.facebook.com/586124310/posts/10157894848409311?s=587769383&…

Ted talks... Det här inslaget slår an en sträng hos mig. Jag vill ju bara dricka när jag är ensam, för sönderstressad och emotionellt slut för att umgås med andra eller ägna mig åt något konstruktivt. Kanske är lösningen på berusningens lockelse att bryta den självvalda isoleringen...

Jag känner mig verkligen som en Mirabelle, så jag tar tillbaka mitt gamla anvöndarnamn, när nu ni fina gamla vänner påminde mig om vem jag är :) Jag lägger till ett G-S, så att ni fina nya vänner inte tror att Glasögon-Smurfen gått upp i rök, alternativt håller sig undan för att fortsätta skåpsupa :)

Idag har varit en perfekt lördag. Långpromenad i solskenet och pingisturnering med gubben och yngsta telningen. Jag vann mest. Då är det en perfekt dag ;) Nu fattar jag vad ”alla andra” yrar om... Det här med uteserveringar och sug som väcks till liv. Jag har aldrig haft vanan att sätta mig och dricka så... Men idag blev jag sjukt sugen på att göra det. Om det var tanken som räknades hade jag varit majorly screwed. Men jag agerade inte på tanken, så ytterligare en vit semesterdag går till historien :) Kram på er!

Enligt gubbe bromskloss ”måste” jag ingenting. Semester. Varva ner, förmanar han, på sitt sådär kolugna ”nästan-inte-levande” sätt, där han ligger och slasar i en fåtölj. ”Vaddå, påstår du att JAG inte skulle vara nervarvad?! Jag är nervarvad de’lux. Mycket bättre nervarvad än dig. Så det så. Jag ska bara... och bara... och bara...” Jaaaa, hon som svabbar balkongen, samtidigt som hon sorterar in ren tvätt, målar på två nästan fullständiga tavlor, skissar på en ny idé, byter gardiner, flyttar några möbler och plockstädar och putsar litet överallt på vägen är ju själva sinnesbilden av nervarvad. Och om jag får säga det själv är det något av ett konststycke att lyckas göra allt detta nerkladdad med oljefärg, utan att ställa till katastrof... Jag. Vill. Ha. Vin. Men jag har ju bestämt att det är slut med vineriet.... Hur sitter man still utan ett vinglas?

Alltså, mitt yngsta yrväder kan man alltid lita på. Hen är alltid game för action :) Idag promenerade vi drygt 1,5 mil medan vi lekte massa lama ordlekar. Man kan alltid lita på att hen vill titta på film tillsammans, spela ett gammalt hederligt brädspel eller spela och sjunga tillsammans. Hen orkar alltid allt man vill göra och tycker allt man kommer på är kul. Till och med sånt där aptråkigt göra, som sortera tvätt eller laga mat, är hen gärna med på. Och då blir det genast mer intressant, för hen är ett riktigt kvicksilver, så väl i tanke, som i handling och verbalt <3 Det är allt mammas unge det <3 må hen för alltid spritta och spraka av yster, entusiastisk energi :) Nästa år fyller hen tonåring... Än så länge ser jag inga tecken på att hen liksom de andra skulle mulna till och bli inåtvänd... Hoppas jag får ha mitt lilla solsken ännu en tid... Helst för alltid.

För övrigt föreslog solskenet att om vi äter ute så kan vi gå till taco baren, för där kunde jag få ett glas vin... Efter att hen planterat tanken och den fick riktigt stadigt fäste i min A-hjärna vågade jag inte gå i närheten av en restaurang. Telningen var nöjd ändå, för hen ville laga sin paradrätt till familjen ikväll.

Hur i hela friden kommer man till ro? Min trötta kropp skriker i protest ”Aj som fan! Sluta spring omkring och hitta på en massa nån gång! Och för Guds skull, läs på om ergonomiska arbetsställningar din klant!”

Du får se övningskörningen från den positiva sidan PimPim... Med världens sämsta körskollärare blir sonen en suverän bilförare med nerver av stål, helt för egen maskin. Han blir tryggare ensam ute på vägarna sen, än med lärarens spattiga sällskap ;)

Vinäger! Jag tror det är semestern som gör mig så aktiv. När jag jobbar orkar jag bara jobb, i princip. Ibland får jag förvisso kreativa, energiska ryck även då... men har lärt mig att stå emot dem, för orken räcker inte till både jobb och ett liv :/ Men nu kan jag göra allt som legat på is :)

En negativ konsekvens av att jag slutat dricka är att kroppsvärken jag tampats med i många år har förvärrats. Det är främst nacke, axlar och mellan skulderbladen som värker konstant. Ibland är det så illa så jag inte kan hålla upp huvudet :/ Men värken har även spridit sig till andra leder... Höfter, knän, fotleder, handleder... Smörjer allt som gör ont med Ormsalva, och det hjälper mig att stå ut. Vanliga receptfria värktabletter som tex Ipren eller voltaren har inte hjälpt något vidare. Känner mig som en 80-åring! Har nu köpt receptfria läkemedel mot artros, ett långtidsverkande naturläkemedel och en mot akut smärta i leder. Det lindrar rätt bra.

Jag har hört att alkoholmissbruk kan ge just kroppsvärk... Borde inte värken börja gå över efter en månad nykter? Iaf inte förvärras? Nu kanske inte alkoholen var boven bakom värken i mitt fall iofs. Den kan ju ha maskerat värken istället. Är det bara så här det är att passera 40? Någon som känner igen sig?

Då hoppas jag på att det vänder snart :) Ujuj... ta bort mjöl? Då tar man bort 90% av min kost... Allergisk mot väldigt mycket och ogillar resten, typ :P

Här i min ände har jag börjat dagen med nackgympa som jag hittade på nätet. Gud hjälper den som hjälper sig själv. Verkar vara något som kallas ”askungenacke” jag lider av. Träningen är enkel att utföra, så det vore bara för ynkligt att låta bli.

Igår promenerade jag inne i stan. Nötte mina skor mellan Södra station och Odenplan, med några avstickare hit och dit. Det var en farlig promenad. Jag har aldrig lagt märke till alla uteserveringar med rödmosiga, glada besökare, utefter vägen. Igår lade jag märke. Igår var det nära ögat flera gånger att jag agerade på tanken ”Ensam, utan ungar, det vore så lätt att slinka in och beställa ett glas vin och plocka upp en av böckerna jag har i väskan. Me-time.” På sätt och vis var den inre kampen skön, för jag får bekräftat att jag defacto har en aktiv A-hjärna, som vill lura mig till att ta det där första glaset. Resten går ju som på räls sedan... Kampen påminner mig om varför jag inte ska dricka. Så jag vandrade stoiskt vidare. Nykter.

Ja, innehållet i glasen ser nog så tilltalande ut... Men det gör sig som sagt bäst där, kvar i glasen. Urdruckna glas, med vinfläckar eller kvarblivet ölskum längs kanterna, ser så sorgligt sunkiga ut. Vi gör en estetisk välgärning när vi låter glasen förbli fyllda, vackra och tilltalande :) Bäst att befinna sig utom räckhåll dock, för säkerhets skull. Idag experimenterar jag med att göra iced tea på ingefära. Tror det blir superlyckat, och rena rama hälsodrycken :)

Jovars, nog blev min Ginger iced tea lyckad... så lyckad att två av telningarna bestämde att det var det godaste de druckit på länge... En jättekanna räckte inte långt. Poff. Så var den ett minne blott. Hepp. En ny sats är på gång. Nu med tillsatt chili. Det kanske avskräcker den yngre generationen som ännu har fungerande smaklökar ;)

Insomnia, käre gamle vän, välkommen igen :p Tänk att det ska vara på det här viset... Med jämna mellanrum är det stört omöjligt att sova under ett par, tre nätter. Sen sover jag istället som en död under några nätter. Och sedan är det färdigsovt igen på ett par, tre nätter... osv osv osv... Kanske är det ytterligare en effekt av att passera 40. Eller så är jag kanske bipolär. Fast nä, då ska man väl ha skov som varar längre, och dessutom ställa till det för sig. Det gör jag inte. Tvärtom uträttar jag en massa apro-på som är nyttiga för livet i allmänhet. Inatt har jag snöat in på huskurer mot ledvärk tex, och gjort en del häxbrygder. Jag har även hunnit baka fuskmuffins. En egen uppfinning som lurar i telningarna att nyttigheter som tex olika frösorter, kokosolja och havregryn är oskyldiga chokladstinna bakverk. Lämna fuskmuffinsarna framme med förmaningen ”Låt stå - mammas!”. Lämna köket obevakat. Ett tu tre är alla fuskmuffins spårlöst borta och den frukt-och-grönsaks-fruktande avkomman är fylld upp till öronen med viktiga vitaminer, mineraler, antioxidanter, fleromättade fetter, vegetabiliskt protein och omega-3. Mitt nya jobb har jag hunnit ägna några entusiastiska tankar också. Jag har skummat en del facklitteratur, för att minnas vad det var jag behövde fylla på med aktuell kunskap om, och beställt en del sådan litteratur. Nu har klockan passerat 6:00, så nog kan det kallas morgon. Idag ska jag och yngsta ungen promenera till simhallen. Det slog mig när jag höll på med nackgympan att rörelserna är väldigt lika dem man ägnar sig åt i de fyra olika simsätten. Så jag föreslog motionssimning. Minstingen är givetvis game. De andra tittade på mig som om jag plötsligt fått ett par huvuden extra.

Alltså, jag är faktiskt ganska upprörd på min man. För att han är så jävla manlig och odödlig, tror han. Han har inte gått på semester än. Sedan i tisdags har han varit på resande fot (vilket brukar betyda dygnet-runt-jobb och minimal återhämtning). Han kom hem inatt kl 05:35 och svimmade i säng. Kl 07:00 ringde klockan och han klev upp, bytte väska och for iväg till flygplatsen igen. Nästa resa. Åt andra hållet. Hur fan planerar man då? Hur ställer man ens upp på det? En människa som varit en utbränd gurka med svår ångest, och just börjar återfå förmågan att fungera som en vuxen människa på hemmaplan. Jag SER ju att han är en radiostyrd zombie. En hård vindpust, så tippar han över och bli liggande där han faller. Men HAN lever i förnekelse vad gäller hälsans skörhet. Han vet mycket väl att det är en absurd situation han ställer upp på. Annars skulle han inte vara sådär självgod och stolt över att han minsann fixar det. Åhjo, har man som jag levt med karln i över 20 år kan man läsa av ack så subtila uttryck, även om han inte säger ett knyst om saken. Han är alldeles belåten med att leka stålmannen och minsann göra det ingen annan ”klarar av” å pliktens vägnar. Dumma karlskrälle fattar inte att andra helt enkelt lämpar över det på honom av den enkla anledningen att de inte är fullblodsmasochister. Jag blir så TRÖTT! Men en sak är säker, jag samlar inte ihop skärvorna av en trasig gubbe igen. Det får han fan göra själv.

För gruppens kännedom... Jag lämnar civilisationen en vecka, och det är litet si och så med internet ute i obygden, men jag tittar in här när/om internet samarbetar. Jag sitter alltså inte och skåpsuper någonstans, utan är mer eller mindre på hälsoläger. Långa promenader, försiktig jogging, avslappningsövningar, bastu med kvällsdopp, ryskt rågbröd, hemkokt lingondricka, sträckläsa 10 deckare. Det är planen. No worries. Det finns ingen alkohol där och de jag ska vara med är hängivna absolutister :) Kram så länge!

Jag är inne en kortis och kollar läget. Det går bra i min ände. Jag tänker öht inte på alkohol. Åker hit varje år sedan barnsben och har aldrig druckit en droppe här. I år känns det extra fridfullt eftersom jag slipper bli rastlös av tankar på vinet jag ska dricka när jag kommer hem... Jag kör min nackgympa morgon och kväll och börjar känna resultat. Jag går långa promenader, i snitt 20 km/dag. Resten av tiden läser jag deckare och spelar mina instrument. Umgås i sparsamma doser, av den enkla anledningen att sällskapet gör mig prillig. De må vara absolutister, men är typ bindgalna... Autism blandas med bipolaritet, ADHD och grandiosa vanföreställningar. Kära nån, vilken kompott. Men det är iaf en kärleksfull kompott :) om än något hysterisk.

Klart slut från mig för denna gång, och kram till var och en som behöver!

Nu är jag hemma igen. Det var en fin health boot camp ute i obygden. Vet ni, jag måste vara den enda människan i världshistorien som blir tjock av att motionera. Eller tjock är kanske att ta i... Men idag är det 6 veckor sedan jag slutade dricka och då började jag samtidigt motionera igen. Ingen intensiv träning, utan vardagsmotion varje dag. Typ minst 20 tusen steg om dagen och litet mer några dagar i veckan... Ställde mig på vågen efter att jag simmat 3 km igår. Två kilo plus!? Man får visst aptit av att må bra...

Det uttalandet ska jag mynta och ha som mantra - Jag är hellre fet än full! ?

Nu är jag ute på vift igen. Den här gången bar det av till släktens sommarhus vid kusten. Gubben och jag passade på att lämna de medfarande telningarna i ivriga händer och drog ut på galej... Allsång i stadsparken. Tjohooo! Det var vi och vitluvorna, typ. Fast kul ? och solen stekte på bra. Men nog undrar man ibland var de hittar folk de släpper upp på scenen för att sjunga... Sätter de ut annons i lokaltidningen a’la ”Vi ser helst att du kan ta två halvrena toner och däremellan låter som en skadeskjuten katt”... eller ”Fungerande tonöron undanbedes. Det är rosslig pratsång vi vill ha.”... Nåja, efter ett och annat lyssningsbart framträdande, blandat med oavsiktlig lyteskomik gick vi iaf vidare till ett uteställe med trubadur. Vi drack alkoholfri öl och mumsade i oss landgångar. En kvinna vid bordet intill beställde alkoholfri öl. Servitrisen sa att den var inte riktigt kyld än, så gick det bra med en lättöl istället? Kvinnan såg besvärad ut när hon vidhöll att alkoholfritt skulle det vara, så ljummen fick gå bra. Jag ville göra tummen upp och ropa skål, men avhöll mig från sådant yvigt beteende. Gubben ville inte ha ljummen öl, så han köpte alkoholfri prosecco åt oss istället. Runt oss blev folk på pickalurven. Alltså, vissa karlar kan man ju få spader på... De där 50+ som fortfarande rör sig i flock, blir skrävliga och orediga. Som högstadiekillar, bara fetare och rynkigare, med ocoola frisyrer.

Jag fattar precis dina metaforer! Känner mig som en ko som tar krumsprång med buller och bång och river stängslen på vägen :) Härlig känsla!

Pling säger det när poletten trillar ner... Jag håller visst inte på att bli galen (nu heller) utan det är hormoner som lever rövare. Förklimakteriet kallas det visst. Har läst i timmar, och kommit fram till att det är vad som drabbat min 42-åriga kropp och knopp. Att jag inte fattat det tidigare!!! Men jag har bara haft en väldigt vag tanke om vad klimakteriet faktiskt är och tänkt att det är något mysko man ska gå igenom efter 50 nån gång... Håhåjaja. Hormonerna börjar visst spöka och uppföra sig illa redan i åldern 35-40 (med följder som tex insomnia, förvärrad RLS, ångest, frysande, förändrat flöde, nedstämdhet, humörsvängningar, ledvärk etc) Så... om du är kvinna över 35 och tror att du blivit galen på riktigt - googla förklimakterie och läs på litet innan du begär tvångsvård på Beckomberga.

Kossans krumsprång river stängsel efter stängsel. Idag har hon shorts på sig. Det har inte hänt sedan barndomen. Inte pga ngn kroppsfixering, utan för att den här kossan är så sjukt rädd för att frysa. Men det GÅR att ha shorts. Utan att bli blå och dö. Att bli litet kall leder inte till ond bråd död, uppenbarligen. Båt har hon åkt i havsbrisen också, för första gången på säkert 10 år. Man kan ju bli blöt. Och kall. Frysa. Utveckla djupfryst likstelhet på momangen. Men se, om än det blev litet knottrigt mellan varven, så överlevde hon. Klär hon sig med omtanke är det bara nästippen som sticker upp ur flytvästen. Hela upplevelsen var till och med någorlunda trevlig, på ett sånt där friskt trotsa-elementen-vis. Släkten (båtälskande gubbe inkluderad) är förtjusta. De ville iofs hävda att det var en utomordentlig varm och behaglig dag ute på vattnet... en sådan där dag då man MÅSTE ut till havs för att inte bli överkokt. Kossan känner inga sådana måsten, men är nöjd med sin bragd.