av Andrahalvlek

Andrahalvlek
sön, 2024-06-16 - 10:41

@Se klart Jag håller med. Oron måste ju försvinna inåt i kroppen på något sätt. Att det är så vi gör med oro och stress, sen barnsben. Idag är det svinsvårt att bearbeta både de känslorna och beteendet eftersom jag inte minns min barndom. Ytterst få glada barndomsminnen har jag, någon skolavslutning, somrarna hemma hos morfar etc. Jag minns verkligen inte allt det jobbiga.

Men när jag lyckades bli ihop med, och till och med bli sambo med, en alkis så kom klumpen i magen tillbaka. Då fick jag flashbacks från barndomen. Den orosklumpen i magen levde jag med för jämnan. Jag gick på nattgammal is i ett halvår medan sambon gick på antabus. Min psykolog sa: ”Du har två val - leva med oron för återfall eller bryta med honom.”

När han tog ett återfall fick han flytta nästa dag. Tack och lov att han hade flyttat hem till mig! Det tog ytterligare några dagar, sen försvann klumpen i magen. Han drog hemåt igen, cirka 15 mil. Jag blockade honom i alla kanaler. Ett halvår efter den incidenten kraschade jag i utmattningsdepression för tredje gången.

Oron för min yngsta dotter och henne diagnos, mående, framtid osv har givetvis fått mig att oroa mig massor. Långt inombords. På ytan har jag satt upp ett happy face och snudd på trollat för att få allt att lira. Hemma, på jobbet, skola, vård osv.

Jag har hjärntvättat mig själv så mycket i att tänka positivt och göra det jag kan, och strunta i det som inte kan göras, så att oron har gått och gömt sig. Långt därinne finns den, och den nöter liksom på mig inombords. Och när oron antingen kulminerar eller släpper kraschar jag mentalt. Det är som om någon slår mig med att bollträ i bakhuvudet. Krasch.

Jag har funderat på traumaterapi. För att komma till rätta med den stackars oron som finns där långt inom mig och gömmer sig. Inte ens när det inte finns något att oroa sig över kommer den till ro. Och den kan vända upp och ner på hela mig på en millisekund.

Just sjukvård är jobbigt tex. Yngsta dottern, och jag, låg på sjukhus hennes första fyra månader. Varje kvadratcentimeter av henne är undersökt i jakt på diagnos. Med åren fick hon fler diagnoser, och så har det hållit på. Blodprovstagning var en mardröm när hon var liten, men det lärde vi oss att klara av riktigt bra. Krävde mycket jobb.

Men om det krisar riktigt rejält, som när hon fick hjärtmuskelinflammation för två år sedan och hamnade på IVA i två veckor, samtidigt som jag hade det kämpigt på jobbet, så accelererar min oro så till den grad att till slut är det som att rycka ut kontakten. Hela kroppen reagerar med ångest 24/7. Jag slutade sova, tappade alla mina förmågor, och blev till slut sjukskriven för fjärde gången med utmattningsdepression. Allt vi har varit med om tidigare kommer tillbaka, som om man häller en spann vatten över skallen på mig.

Hmm, jag ska kanske lägga pengar på just traumaterapi framöver. Ska kolla vad Mindler kan erbjuda.

Stort tack för din input ❤️

Kram 🐘

Andrahalvlek
sön, 2024-06-16 - 10:45

PS. Traumaterapi känns kanske överdrivet. Jag tänker på att folk levt i krig och misär liksom. Fast jag kan inte hjälpa alla andra. Men jag kan kanske hjälpa mig själv. Att inbilla sig att livet framöver blir orosfritt är ju en utopi.

Varafrisk
sön, 2024-06-16 - 11:48

@Andrahalvlek Tänkte på det här med traumaterapi. Jag har berättat om några händelser när jag var barn för min terapeut. Händelser som hon bedömer har varit traumatiserade för mig men som jag aldrig skulle tänkt vara ett trauma. Jag tänkte att trauma är mer övergrepp av olika slag och som du skrev krig mm. Jag har även kroppsminnen från min dotters olika maniska perioder. Som tex när jag ser ett 010-nummer i displayen. Jag får katastroftankar och på endast några sekunder har pulsen stigit….Jag tänker att nog skulle väl du kunna vara i behov av traumaterapi både när det gäller din barndom/uppväxt/ditt yngsta barns födelse/starten på hennes liv/sjukdomsperioder. Du ger till så många men var rädd om dig. Allt gott t dig❤️

Kram🌺

Andrahalvlek
sön, 2024-06-16 - 14:35

@Varafrisk Tack för din omtanke ❤️ Jag ska suga vidare på den karamellen! Syftet med all form av terapi är ju att inte trampa i samma fälla gång på gång. Lära känna sina mönster och hitta strategier att gå runt istället för att klampa rakt in i saker.

Kram 🐘

vår2022
sön, 2024-06-16 - 17:09

@Andrahalvlek Det finns anknytningsteorier om feeling not dealing, att man agerar mest på känslor. Sedan dealing not feeling, att man agerar mest på att undvika att känna och köra på. Det bästa är om man kan ha både, feeling and dealing, att man både kan känna sina känslor och även köra på. Tänker att om man vuxit upp i en miljön som varit lite ”dysfunktionell” blir det lätt att man lär sig trycka undan sina känslor och bara kör på ändå i livet eller att man mesta agerar på känslor men blir lite handlingsförlamad. Man kan också ”tro” att man är i kontakt med sina känslor då, men det bottnar inte riktigt för man har inte lärt sig hur man kommer i kontakt med sina äkta känslor. Man känner ofta oro och är ängslig. Så att komma till feeling and dealing, innebär att ha kontakt med sina äkta känslor och sedan kunna hantera dem och handla utifrån det. Att man blir ett sant själv, autentiskt jag, den du är innerst inne, då du är i kontakt med dig själv, dina känslor och sedan handlar utifrån det. Motsatsen är ett falskt själv om man inte har fått möjligheten att utforska känslor mm och lärt sig att anpassa sig i den miljön man växt upp i.

En terapiform som jag tror på och hört mycket goda resultat från är EMDR. Här kan du läsa mer om det https://emdr.se/vad-ar-emdr/

Alltså jag tycker att det är så spännande och fascinerande med att nyfiket utforska sig själv. Man kan verkligen få ett ännu bättre liv genom att komma i kontakt med sitt innersta, det är som att hitta en skatt❤️

Varafrisk
sön, 2024-06-16 - 21:32

@vår2022 De gånger som jag har gjort övningen så har jag berättat något som påverkat mig starkt. Terapeuten frågar var någonstans känslan sitter i min kropp och jag försöker känna efter. Sedan får jag ta några djupa andetag därefter håller hon en penna i handen som jag ska följa med blicken inte röra huvudet. När terapeuten är färdig m pennan får jag ta några andetag igen ofta kommer tårarna och jag känner mig väldigt trött. Har inte gjort det så många gånger. Det har varit även så mycket annat som behövts lyftas.

Andrahalvlek
sön, 2024-06-16 - 21:52

@Varafrisk Det stupar ju lite på att jag minns så lite från min barndom. Vad ska jag berätta? Av samma skäl minns min mamma lika lite. ”Det har jag lagt bakom mig” är hennes ständiga mantra. Och jag minns hur arg hon var på sin mamma som alltid sa likadant. De två är kusligt lika nu när min mamma är äldre. Vi kommer alla att dö som karikatyrer av oss själva, alla särdrag förstärks när vi blir äldre.

Kram 🐘

vår2022
sön, 2024-06-16 - 22:12

@Andrahalvlek Jag tänker att du tex skulle kunna berätta om upplevelser du skrivit om när din pappa drack. När man börjar prata om saker och når sina känslor så kan en hel del poppa upp, som tex att det känns i kroppen på något sätt, en känsla eller ett minne. Är det sedan en utbildad psykolog i tex EMDR så har de metoder som tex att röra på ett finger framför ögonen som hjälp att nå känslan eller om det finns ett trauma. När jag gick hos psykolog (EMDR) kunde vi inte hitta något specifikt trauma, men olika händelser som bildade ett slags mönster. Jag hade sådant behov av att prata och vi kom framåt den vägen och det blev inte mycket EMDR behandling. Provade några gånger och det var skönt.

Andrahalvlek
mån, 2024-06-17 - 07:18

@vår2022 Ja, några minnen har jag. Orosklumpen i magen minns jag tydligt, och den ständigt ”påslagna” hörseln för att läsa av stämningen likaså. Och när mina föräldrar grälade, vilket de gjorde i princip varje dag, så hade jag ett mantra: ”Bara jag blir vuxen så att jag får leva mitt eget liv”. Den känslan av vanmakt kan jag nästan återskapa.

Jag var otrygg i mitt eget hem. Ensambarn. Aldrig rädd för att bli slagen själv, men alla hårda ord dem emellan gjorde stora sår i mig. Fortfarande blir jag nästan paralyserad och känner oerhört obehag om jag upplever att folk grälar helt i onödan, över skitsaker. Mina föräldrars gräl om hur man ska klä julgranen och sätta upp yttertältet fördärvade alla möjligheter för mig att skapa fina minnen.

Och det är skit att jag inte kan konfrontera min mamma med det idag, för det har hon ”lagt bakom sig”. Suck. Jag hade velat ha en genuin ursäkt från henne. Förlåt för att vi betedde oss som idioter typ. Men det lär jag aldrig få.

Kram 🐘

Se klart
mån, 2024-06-17 - 07:31

Ibland tänker jag att man ”får det man får”, det kan vara svårt att önska hur en ursäkt eller förståelse/förlåtelse ska ta sig ut, och ibland är det så att man kan behöva ta omvägar eller genvägar.
Din mamma beskriver att hon inte minns- men det kan ju såklart vara av samma skäl som du inte minns, för henne handlar det förstås också om skam och skuldkänslor?
Jag tar henne alltså inte i ”försvar” men kanske kan du komma åt ett samtal eller liknande från ett annat håll.
Typ; ”jag vet att du lämnat många saker bakom dig, men för mig ser det annorlunda ut, jag skulle behöva bekräftelse på mina känslor kring min uppväxt, som jag upplevde såhär.
Det jag tänker är (utifrån erfarenhet från tex min pappa men även mamma) är att det finns flera vägar till att känna försoning, ibland hamnar man i återvändsgränder då är det snarare backa ut och testa en annan väg, än att fortsätta igen och igen.
Ibland kan en sorts försoning komma i själva livets skeende. Att en förälder blir mer hjälplös kan väcka alla möjliga känslor men det kan också innebära att höga murar sänks, att vi hamnar i ny relation till varandra.
Bara en tanke.
Kram 🤗

Varafrisk
mån, 2024-06-17 - 08:36

@Andrahalvlek När jag läser ditt inlägg om din mamma tänker jag på mig själv hur jag har varit/är som mamma både innan jag blev alkoholberoende, när jag drack och nu efteråt. Min mamma var ofta arg och jag har ofta varit arg. Kan vara arg fortfarande men inte lika ofta. När jag läser ditt inlägg kan jag få lite ångest. Jag har pratat med båda min barn om min ilska/mitt beroende. Pratat mest min dotter för hon har blivit hårdast drabbad. Visst känner jag oerhörd skam samt att det gör ont in i hjärteroten att mina barn fått uppleva det. Jag ska åter igen prata m dem när jag kommer t steg 9 då det handlar om gottgörelse. Jag vill ta ansvar för mitt beteende och förklara. Jag kan inte göra något ogjort men jag kan förklara.

Kram🌺

Himmelellerhelvette
mån, 2024-06-17 - 10:28

@Andrahalvlek Jag har också upplevt mycket bråk mellan mina föräldrar när jag växte upp. Känner igen det du skriver om att ha öronen öppna och klumpen i magen. Stämningen var så hotfull, skrik och gap och smällar! Jag vet inte hur ofta pappa verkligen slog mamma men jag såg rädslan i hennes ögon och hela kroppsspråket varje gång han gapade och stod hotfullt nära och gestikulerade. Jag tror nästan det räcker med att en man slår kvinnan en gång i en sådan relation för att kvinnan ska vara livrädd varje gång han agerar i ilska. Den rädslan och otryggheten ett barn känner när föräldrar bråkar påverkar och jag tror det gör ännu mer skada när det aldrig pratades om det. Antar att du inte heller fick gå till någon och prata om dina upplevelser? Kram❤️

Andrahalvlek
mån, 2024-06-17 - 18:11

@Himmelellerhelvette Nä, det fick jag inte. Man gjorde inte så då. Jag teg och led, satte på mig happy face och blev galet lösningsorienterad. Och diplomatisk. Alltid mig själv närmast, den enda jag kunde lita på var mig själv. I alla lägen.

Ärligt talat är det först de senaste åren som jag har insett att jag var medberoende redan då, och att jag har anammat det i mina relationer. Slår nästan knut på mig själv för att få relationer att funka. Som jag så skämtsamt brukar säga: Jag var fan beredd att lära mig spela golf i den senaste relationen 🤣 Men det tog slut på hans initiativ. Tack och lov!

Och på mitt eget initiativ vill jag fan inte ha någon gubbe längre. Jag är trött på att anpassa ihjäl mig. Jag har så underbart fint sällskap av min hund, så det räcker och blir över. Jag känner mig numer aldrig ensam ❤️

Kram 🐘

Andrahalvlek
mån, 2024-06-17 - 18:21

Idag har jag vikarierat på mitt gamla jobb, det som jag blev sjukskriven från för drygt 2,5 år sedan. Det jobb där man ska ha tusen bollar i luften, samtidigt som man är fullständigt beroende av att andra levererar. Vilket de förstås inte gör fullt ut, och då får jag tänka om. Snabbt. I nästa led sitter folk och väntar på att få göra. Mina närmaste kollegor normalt.

Just idag kommer jag ihåg varför jag aldrig vill ha det här jobbet tillbaka. Det känns som jag har stoppat in skallen i en torktumlare. Nej, ännu värre. Stenkross. Men nu är värsta dagen gjord, innan man blir hyfsat uppdaterad på nyhetsflödet. Jag vadar i texter, det svåra är att välja bort. Välja det bästa, mest relevanta. Tre dagar återstår. Andas, andas, andas.

Från och med fredag har jag semester, tjoho! Min gamla chef ska göra det här jobbet nästkommande två veckor. Hon ska få se. Resultatet jag tror det blir börjar på pip… Men jag hoppas att det går okej, för mina kollegors skull. Själv är jag bortrest, åker till äldsta dottern. Ingen dator med mig, förstås. Och nästa sommar säger jag nej när hon frågar.

Kram 🐘

Andrahalvlek
mån, 2024-06-17 - 19:21

@Varafrisk Att genuint be om ursäkt för att man inte mäktade med bättre än man gjorde är så himla mycket värt ❤️ Jag dömer henne inte, jag förstår att hon var svårt medberoende. Att hon hade tunnelseende och inte kunde ta in mina behov också. Men att bara lättvindigt säga ”det har jag lagt bakom mig” är provocerande för mig. Hon borde vilja veta hur jag upplevde det. Sluta stoppa huvudet i sanden. Sen får man ta det i småbitar, för att båda parter ska orka utan att bli helt knäckt.

Kram 🐘

Andrahalvlek
mån, 2024-06-17 - 19:31

Som om det inte bara är den stressigaste jobbveckan på mannaminne, från idag är det noll socker som gäller också!

Suget och intaget av choklad och glass har varit SKYHÖGT de senaste veckorna. Jag vet att jag mår mycket bättre helt utan. Jag vill inte öka alla kilon igen. Jag vill ha en aktiv andra halvlek i mitt liv - inte en sjuklig och orörlig.

Jag tar det på samma allvar som med nykterheten. Har aktiverat en ”Noll socker- klocka i appen Nomo. Har ikväll lagat matlådor ända fram till torsdag, har köpt hem mycket frukt och grönsaker.

Inte ens ”lite” är okej. Faktiskt. Inom några veckor tycker jag att det är plättlätt att avstå. Jag kan det här - jag har gjort det förut! Många gånger. Alldeles för många gånger. Kl 18 är min ”bryttid” så dygn 1 är avklarat, tjoho!

Kram 🐘