Vi alla här på forumet kämpar med olika saker, bland annat med anhöriga med beroende och det finns personer med kämpaglöd gällande nykterhet.

Mitt i all frustration som jag kan känna gällande min och anhörigs situation, vill jag inflika med att jag är tacksam över att det finns människor jag inte träffat som hjälpt mig genom det skrivna ordet. Som både svarat mig, samt personers inlägg jag gått in och läst.

Varma tankar till er alla på forumet. Sköt om er. ❤️

En undran.
8 september 2020 skrev jag inlägget. Tiden går fort. Och vi har en kompisrelation, exet och jag, ja försöker i alla fall.

Jag vet inte alltid varför jag håller mig kvar. Ibland går det bra, Ibland inte.
Ibland blir det att ringa mig på fyllan, fastän jag gjort klart att jag inte uppskattar det. Jag vet att han har problem och kan ändå tidvis känna ledsamhet och frustration över att han inte gör som jag önskar.
Gör käpprätt emot ... Och gör minsann klart att det finns andra tjejer än jag. Och hur många han varit med ... Fattar inte varför man "spelar" det kortet.

Nåja, jag är singel och har lugn och ro. För det mesta åtminstone. Händer, som idag, att jag funderar på varför jag inte bryter helt? Och skippar kompisgrejen. Jag får ju inte alltid det jag önskar tillbaka - fastän det "bara" är en kompisrelation.
Varför klamrar man sig fast vid människor som inte behandlar en bra?
Sköt om er. 💞