Hej alla!
Nyinflyttad idag från "att förändra sitt drickande". Helnykter sedan 1 jan i år, och så kommer det förbli!
Har valt att behålla mitt trådnamn "Det är aldrig försent". Det står för att utveckling i och av livet aldrig tar slut, man blir aldrig "klar". Men det är aldrig försent att hitta nytt, både inom och utom sig!
Ser fram emot att lära känna er härinne, som dem ni är i denna del av forumet!

Snart nykter 3 år. Livet är ganska tufft. Jag tänker en del på alkohol, som jag inte gjort på väldigt länge. Jag är inte orolig att jag skulle lösa mitt mående med alkohol, men ser det mer som en mätare att mina energier verkligen är på upphällningen. Att jag längtar efter en mental paus. Det reder liksom inte ut sig, relationsproblemen härhemma. Snarare blir positionerna mer och mer låsta mellan min man o min dotter. Jag förstår fullt ut hur banalt detta verkar utifrån sett. Men det tär och bryter ner mig. Jag håller fast mina rutiner, vet ju att det liksom är ankaret, rutiner man mår bra av och det sociala sammanhanget av att jobba. På jobbet känner jag mig kapabel och klarsynt. Får dagligen välbehövlig bekräftelse att det jag gör, gör skillnad i andra människors mående. Samtidigt känner jag att jag inte riktigt fungerar som jag brukar. Glömmer, tappar ord etc. Tappat ork på yogan. Modifierar, kortar av, förenklar, orkar liksom inte fysiskt. Sömnen hackig o ständigt trött. Vanliga stress/ utmattningssymtom all of the above. Det som nog gör mig mest bekymrad är nedstämdheten. Känner inte igen det alls.
Ville mest få detta på pränt för mig själv.

Positivt är att jag o dottern pratat om saker som rör hennes uppväxt. Tog fullständigt musten ur mig, hon har så mycket sår. Jag försökte att bara lyssna och bekräfta. Även om det är svårt, när jag själv bär på en annan sanning och en (logisk) förklaring till mitt agerande o beslut.

Jag är väldigt frånvarande på forumet. Går in o läser hos dem jag "känner" ett par dagar i veckan, men skriver typ aldrig. Vill bara säga till er, att jag följer er men har inte riktigt orken att vara aktiv.
Men allt kommer att bli bättre. Livet går i vågor. Allt är som det ska vara, annars hade det varit på ett annat sätt.

@Sattva Grattis till dina snart tre år! Det är verkligen stort!!

Tänker att relationsproblemen mellan din dotter och din man absolut inte banala! Tvärtom! Jag tänker att de två personerna är de viktigaste i ditt liv ( vet inte om du har fler barn men givetvis är hen också viktig) då vill man ju också att de ska tycka om varandra eller…ja..åtminstone komma överens. Tänker att det tar på krafterna. Förstår även att samtalen med dottern tog kraft. Har själv pratat m min dotter och lyssnat hur hon upplevt sin uppväxt. Det var verkligen smärtsamt😔

Jag tänker att du har bra strategier och rutiner inom dig som även om de blir lite naggade i kanten är viktiga redskap som bär dig.

Kram🥰

@Sattva ett riktigt dilemma! Bra att ni satt ord på saker men vetskapen kan göra så inte. Jag har några såna taggar i förhållande till mina döttrar. Både saker de har sagt, och saker som jag vet men de nog inte ens aktivt minns. Men jag känner att var fel. Att jag har blivit väldigt arg. Att jag i ren trötthet har sagt dumma saker. Och så förstås det där glaset som ständigt stod framme. För att orka. Samtidigt/ livet självt löser många knutar. Hoppas ni får lite vinterfrid! 🐳❤️

@Sattva Så ledsamt att livet känns så motigt för dig. Men bra att du skriver om det, att sätta ord på tankar och känslor är viktigt, för att hitta nya pusselbitar. Fortsätt skriv! Det är mitt enda råd.

Kram 🐘

Tycker heller inte att det är banalt, alls faktiskt. Jag har också varit i en position tidigare där jag försökt få två personer att hålla sams och gilla varandra. När man analyserar vardera sidan finns det en sån ledsenhet och sorg ofta, tillsammans med en omogen trots. Fattar att det måste tära oerhört att leva tillsammans i det.
Om du läser det du skriver så är det inte så konstigt att du är trött och ledsen. Sen gör väl novembermörkret kanske sitt till.
Jag tror att du gör helt rätt i förhållande till din dotter - det kloka långsiktiga sättet att agera. På sikt kommer hon att kunna sätta saker i sitt sammanhang. Genom att inte förklara och försvara tillåter du hennes känslor, även om det gör ont hos dig. Men du vet ju också hur det var och har egna känslor och upplevelser.
Har du nån att prata med?
Jag tror att det ordnar sig med tiden och jag tycker att du verkar ha en oerhört mogen och genomtänkt strategi.
Kramar

Käraste @sattva
Jag kan faktiskt se för min inre syn hur du liksom vänder ut och in på dig själv. Vad bra att du skriver ner dina tankar. Jag har också erfarenhet av bonuslivet, det ÄR oerhört tufft och i de flesta familjer är det kvinnorna/mammorna som står- eller skickas fram- i krigets frontlinje. Du vet det där relations-arbetet som dränerar.
Har såklart inga råd att ge mer än att jag ofta förlitade mig på tiden. Tiden är liksom en egen spelare här och kan göra nytta utan att vi riktigt förstår hur det går till.
Jag tänker också att din dotter kommer att mogna- och förstå sånt som hon inte kan se eller förstå idag. Relationen till din man blir förstås tuff under all denna tyngd.
Men signalerna- din nedstämdhet och trötthet- är viktiga. Jag vet att du är bra på att ta hand om dig, men kanske behöver du förnya detta genom någon ny rutin? Annan sorts vila? Semester?
Tänker på dig, stor kram 🤗 💕

Tack alla! ❤️
Det värmer att ni läser och ger input, jag är ju så frånvarande på forumet så det är verkligen ingen självklarhet🙏❤️.
Jag inser också när jag reflekterar över "hur kunde det bli såhär?", att jag stoppat huvudet i sanden länge. Ville inte se att makens o dotterns relation egentöigen inte har fungerat från början. Jag hade kunnat agera tidigare. Satt gränser. Det grämer mig att jag låtit gränserna tänjas, ffa vad jag accepterat från min mans håll. På nåt sätt skulle jag tidigt ha sagt, och visat att barnen kommer först. Jag har på nåt sätt försökt sätta alla först. Inom mig har jag såklart alltid vetat att kommer det till ett val, väljer jag dottern. Såklart. Och det fattar nog han också.
Och om jag ska vara ärlig, har jag i detta senaste årets turbulens sett omogna och osmickrande sidor hos honom jag inte sett tidigare. Min bild av honom är förändrad, det går inte att komma ifrån. Men jag väljer fortfarande hoppet om att det kommer bli bättre. Tiden får göra sitt.
🌸🌼❄️

Skriver igen kring tankar o känslor, mest för mig själv.
Att min man o min dotter inte tål varandra o visar det väldigt tydligt, hoppas jag ska räta ut sig genom åren. Men här och nu är det tärande och nedbrytande. Egentligen är jag så j-a arg på dem båda, att de inte kan kliva ur sin respektive hatbubbla. Ingen av dem ser hur jag lider. Trots att jag försökt säga det. Deras behov av att fixerat avsky den andre går före allt annat. För mig ofattbart hur ffa min man kan bete sig såhär. Han har ju ändå ett långt livs erfarenheter med sig. Borde kunna härbärgera o bete sig vuxet.

Julen firar dottern o sonen egentligen hos oss. De är varannat år hos deras pappa o varannat år med mig/oss. Jag insåg för ett par veckor sedan det plågsamma/ omöjliga att fira jul tillsammans. Dottern o maken vägrar ju att äta tillsammans. Ska dottern sitta ensam o äta? Ska maken sitta ensam o äta? Julklappar, där dottern inte får något av maken, och maken inte får något av dottern.
Så jag skrev till deras pappa o "erbjöd" att barnen firar hos honom. Under förevändning att det blir fint för barnens farfar som blivit änkling under året.

Ska träffa mina syskon o mamma på annandagen. Maken följer bara med om dottern inte följer med har han sagt.

Dottern fyller år i helgen. Hon ska ut med kompisar o fira på kvällen. Vet inte hur jag ska lösa firande i övrigt. Funderar på att köpa god frukost som överraskning. Presenter kommer ju inte maken ge. Hoppas sonen köpt något. Jag får ge henne från mig iaf.

Fy sjutton vad jag avskyr detta. Det äter upp mig.

@Sattva Fy fan vilket omoget beteende av din man. Ärligt talat. Han är vuxen och borde bete sig som sådan. Din dotters konsekvenstänk har inte växt klart än, men hans borde funka som det ska. Usch vilken plågsam tillvaro du har omkring dig 😢

Kram 🐘

Ja, förstår att det är olidligt.. Men ibland är det väl bäst att utgå från de villkor som finns och handla utifrån det. Eftersom du inte får fira julafton med barnen så vore det väl rimligt att din man stannar hemma så att du och dottern kan ses på annandagen?

@Andrahalvlek Ja, jag är faktiskt lite chockad över hans beteende. Att han själv uppenbarligen tycker det är rimligt.

@Kennie Jo absolut, rent pragmatiskt fungerar det ju så. Det är mina känslor som inte är ikapp. Jag vill så innerligt gärna ha en fungerande familj...

Vi går fortfarande på familjerådgivning. Men efter säkert 7-8 besök och ingen egentlig utveckling börjar jag ge upp. Tar fasta på Se klarts ord om att låta tiden verka. Men allt oftare går tankarna till om jag är beredd att leva såhär, om det är såhär det kommer fortsätta vara. Svaret på det är nej.

Om allt går som hon planerar, kommer dottern åka iväg på långresa med några kompisar under våren. Jag så glad för hennes skull att det blir av, hon har velat det länge. Hon behöver det, komma ifrån. Och det blir lättare att se vad som är vad här på hemmaplan.

@Sattva Men det finns ett liv efter resan. Jag tillhör dem som tycker att tiden med barnen är bäst nu, nu, nu. Och att skapa en vuxenrelation med båda mina döttrar hamnar nog fan på topp-5. Och har ser fram emot ett flitigt umgänge i flera år innan det är dags för barnbarnsfokus ❤️

Och ska din man stanna hemma eller hålla sig hemifrån varje gång blir det nog ohållbart. Men det får tiden utvisa! Jag vill bara inte att du ska gå miste om den fina vuxna-relationen man kan få till sina barn. Tyvärr inte alla förunnat, och där tror jag att pappa-mammor drar det kortaste strået oftast. För att mammor och döttrar värdesätter relationer mycket mer än mycket annat. Obs: generalisering.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Jag tänker jättemycket på just den delen av framtiden. Och att ha en nära vuxenrelation till min dotter är jätteviktigt för mig. Jag är inte beredd att offra den för makens skull, om det skulle komma till det.
Just nu är jag ganska ledsen över tanken att det aldrig kommer gå att fira jul ihop, jag-barnen-maken. Eller andra högtider.
Suck. Men det är heller inte konstruktivt att måla upp skräckscenarior om framtiden. Behöver dock försöka hitta någon sorts acceptans över läget som det är just nu. Acceptera är inte detsamma som att tycka att det är ok. Mer att få sinnesro.

Usch Sattva, lider med dig.
Vad säger din man om framtiden? Nån måste ta första steget och det rimliga är väl att det är han eftersom han ändå ska föreställa vuxen. Det är oerhört jobbigt och tärande att hata någon och att hämnas genom att inte ge julklappar, vad är det för något? Egentligen är inget av det här ditt ansvar, Sattva. Skit i att ge din man en julklapp om han inte kan bete sig som folk.
Egentligen kanske du ska vara väldigt ärlig med din man - du funderar på att lämna honom om han inte kan ha en relation till din dotter. Nån måste ta ett första steg och för din skull borde det göras nu. Han borde kunna få vägledning av någon professionell om hur han ska agera för det kräver nog lite tid och tålamod. Men att bara släppa det? Det är inte en fungerande situation för dig eller för din dotter som håller på att växa upp. Han behöver visa hur vuxna beter sig.
All styrka till dig som ändå tycks hantera situationen på ett vuxet sätt. 💜

@Sisyfos Jag håller helt med dig. Vi går på familjerådgivning fortfarande, och där har allt detta tagits upp så gott det går. Jag har dock inte varit tydlig med att står det mellan honom och dottern, måste vi gå isär. Hittills har det mest handlat om hans känslor o beteende. Och terapeuten har försökt förmedla ungefär det du säger, att det är bara han själv som kan bestämma sig för vem han vill vara i detta. Och att hans o dotterns relation inte är mitt ansvar. Det är här det liksom står still. Han vill/ kan inte hantera det på något annat sätt. Jag tror inte han har förmågan att reflektera ovanifrån situationen.
Nu var det ett par månader sedan vi var på rådgivning, ska dit snart igen. Det är nog bara den senaste tiden som mina känslor blivit mer tydliga för mig själv. Jag har till varje pris försökt rädda situationen hittills. Men ja, det kanske behöver uttalas hur jag ser på framtiden, och det omöjliga om deras relation ska fortsätta såhär.
Jag har föreslagit massor av gånger att han går o pratar med någon professionell. Han tycker inte det är en bra ide, eftersom problemet inte är han utan min dotter....

Nej, min väg är inte att ge igen med samma mynt gällande julklappar.

Tack för ditt inlägg🙏

@Sattva Ja, usch vilken situation du hamnat i. Jag har både egna barn och bonusbarn och det är verkligen minerad mark man går på om det blir konflikt mellan en bonusförälder och ett bonusbarn. Det är oerhört känsligt att gå in för hårt i en sådan situation. Man riskerar oerhört mycket i relationen till såväl sin partner som till bonusbarnet och man kan inte vinna den kampen, såvida det inte gäller en livshotande eller farlig situation där en person ska räddas till livet. Det går inte att gå in och vara fostrande om man inte fått mandatet, tilliten och tryggheten från barnet. Går man in där ändå riskerar man att bara förvärra och skada situationen än mer. Man måste backa hur stark känslan eller ilskan än kan vara och reda ut det på annat sätt, med sig själv. Det starka bandet och lojaliteten som finns mellan en förälder och sitt barn, kan ingen utomstående komma och peta på eller försöka styra, inte ens en ny maka. Det är något som ingår i ”köpet” och något man bara måste acceptera. Den relationen är en bunden livsrelation som är för evigt och livsviktig. Den relationen är helig. Om man inte kan backa, respektera och acceptera det bandet fullt ut, kan det ligga primitiva känslor som svartsjuka bakom som slår ut i blom som gör att man inte känner sig sedd och älskad. Men det handlar förmodligen om egna ouppklarade känslor i bagaget som tillhör någon annan i det egna livet och som projiceras ut. Det är en utmaning att vara bonusförälder och man måste självrannsaka sig själv, ha koll på sig själv och sina egna känslor och veta vad som hör hemma var. Få en uppfattning och självkännedom om sina egna skav i ryggsäcken som kan triggas och projiceras på andra. Ett sätt för att få hjälp och stöd i detta är att din man går i egen terapi och reda ut varför det blivit som det blivit.

Jag har backat många gånger, det är utmanande, det har triggat min ryggsäck, men det enda sättet och det har givit bra resultat och bra relationer. Jag har också lärt mig mycket om mig själv och mina triggers. Massor av kramar❤️

@vår2022 Ja, att leva i bonusfamilj har visat sig vara en enorm utmaning. Jag hade aldrig kunnat förutse att det skulle bli såhär. Inte min man heller såklart.
Jag känner ett stort misslyckande. Jag lyckades inte hålla ihop familjen. Skulle ju göra om, göra rätt denna gången...

Maken o jag har pratat nu på fm, även han känner att det är ohållbart. Men är inte villig att sträcka ut en hand till dottern. Vi har iaf landat i att avvakta ev separation o se hur det fungerar när dottern kommer hem från sin resa.