Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Lim

Tack sisyfos och miss lyckad. Det ni säger stämmer så väl. Jag har inte sörjt klart. Men snart så...

Jag är så sjuk idag. Har varit det två dagar nu så jag ska testa mig för corona. Så nu är jag ju såklart bara hemma och väntar. Blir så besviken på att julen förmodligen blir inställd för oss...

Jag kände mig så ynklig imorse och lite rädd att bli allvarligt sjuk. Kändes läskigt att vara ensam vuxen hemma. Men så har jag fått hjälp av familj och vänner med det jag behöver så nu känner jag mig inte lika ynklig längre. Och jag har ett tak över huvudet och mat att äta osv. Man blir ju också tacksam för det man faktiskt HAR.

Om mannen hade bott här så hade han förmodligen inte tagit hand om mig ändå. Då hade ju risken snarare varit att jag skulle ligga sjuk i samma hus som nån som sitter och dricker. Inte så hjälpsamt med andra ord.

Jag kan inte ens räkna alla gånger jag varit sjuk men han har dragit iväg och jag har fått laga mat till barnen med 40 graders feber. Jag har varit ensam med magsjuka barn massvis av gånger och han har ramlat in stupfull mitt i natten.

Detta är första gången jag är sjuk på allvar sedan vi flyttade isär. Har bara haft milda symtom som halsont förut och stannat hemma pga restriktionerna kring det. Och jag inser nu att jag haft det rätt behagligt ändå trots att mitt huvud vill sprängas och febern stiger.

Till och med arbetskollegor har erbjudit sig att handla åt mig liksom. Och min mamma har varit förbi med mat osv. Det finns andra som tar hand om mig ♥️ Menar inte att han inte bryr sig alls men jag känner att han inte fattas mig. Med honom var det ett lotteri. Ibland kunde han ta hand om mig men det var ju bara om han hade lust och tid just då. Det gick aldrig att veta eller att räkna med honom. Jag visste aldrig om han skulle göra mig en kopp te eller om han skulle klä på sig och dra ut på krogen. En väldigt otrygg tillvaro att leva i kan jag säga. Då är jag hellre utan det helt och hållet och kan be andra om hjälp ♥️

Menar inte att trashtalka honom. Men det är ju ett ytterligare steg i min frigörelse. Det har hjälp mig så ofta förut att skriva om det som skaver och om det som känns bra.

Istället för att sitta här och undra om han ska vara hemma ikväll efter jobbet eller om han ska iväg, om han ska dricka hemma eller hos en kompis eller om han ska ta hand om mig lite extra så kan jag släppa de funderingarna och veta att jag är här med barnen. De tröstar mig. Och vi äter god mat och glass och dricker cola. Vad han gör ikväll påverkar inte mig så det behöver inte oroa mig.

Att bli omhändertagen är ju fint. Men tryggheten i att veta om man ska bli omhändertagen eller inte är ännu viktigare. Ovisshet är inte mysigt eller tryggt. Det stressar bara.

Det har faktiskt också under pandemin varit skönt att inte bo med honom. Jag har inte behövt fundera på vilka han umgås med, om de tvättar sina händer osv osv. Har inte behövt ha hans kompisar i mitt hem och inte veta om de kanske egentligen är förkylda. Jag riskerar inte att sitta i hemkarantän med honom heller. Såna saker har nog underlättat för mig inser jag också nu. Att slippa tillhöra samma hushåll!

Jag orkade plocka undan i köket för en stund sedan och det är också en lättnad att det kommer stanna så städat tills jag själv drar fram nåt. Tänk alla gånger jag varit sjuk men känt mig tvungen att dammsuga och storstäda för att röran mannen dragit fram varit omöjlig att slappna av i.

Det är som du skriver miss lyckad... Det är lätt att glömma det mindre bra sakerna och börja tänka på det positiva och börja gå efter känslor. Men nu när jag reser i tiden mentalt så minns jag hur stressad jag brukade vara när jag var sjuk. För då hann jag inte med allt. Orkade inte allt. Och då förfall ju hela hemmet. Men mannen slutade ju inte kasta smutskläder på badrumsgolvet och han slutade inte bygga diskberg. Han levde som vanligt och jag skulle orka röja upp innan feberfrossan kom.

Som sagt. Menar inte att trashtalka honom utan jag försöker bena ut allt. Dels för att må bättre nu men också för att göra mig mer redo inför nästa gång han träffar en ny tjej ? då vill jag att de här slags minnena ska vara de minnen som dyker upp för mig istället för romantiska minnen.

Kram kram ♥️

Trist att du är sjuk..Krya på dig..Men vilka kloka insikter du har..????..Jag vacklade också en del emellanåt med exet, och mina känslor..Insåg mer och mer, hur jobbigt det har varit att leva med honom..Nu lever han sitt liv, och våra barn har den kontakt dom har med honom..Tidvis väldigt lite..Vi pratas vid ibland, när det behövs..Ibland ringer han, och ber om råd mot missbruket, tillsammans med sin tjej! Jag talar om detta forum, och att det inte går att bara en försöker sluta dricka när man är 2 alkoholberoende tillsammans..?..Jag har inte så stora förhoppningar om att dom ska lyckas, med att sluta dricka, men det vore såklart det bästa..Lite lustigt att dom ringer mig om råd..?..)..Jag känner på mig att det blir bättre och bättre för dig lim❤️..Du är jätteduktig, som klarar dig så bra..Stor kylande kram till febriga dig..❤️?❤️?❤️

Jag tycker att du ska trashtalka honom hur mycket som helst. Om du får det svart på vitt så kanske du kan släppa honom ännu mer känslomässigt. Inse att han är en fullblodsegoist som inte är värd din kärlek och omsorg en enda minut till. Och att om någon annan kvinna ens vill ta i med honom med tång så är det mer än okej, förutom att det är väldigt synd om henne då men det är ju inte ditt problem.

Förlåt för tough love, men du klarar dig så mycket bättre utan honom och du är värd att få uppleva vuxen kärlek, en kärlek på lika villkor. Ge och få.

God julkram till dig Lim ❤️

Kram ?

Lim

Tack miss lyckad och andrahalvlek. Haha tough love är nog vad jag behöver ibland andrahalvlek. Eftersom jag är så bra på att sticka huvudet i sanden.

Vi har haft sjukstuga sedan jag skrev sist. I 10 dagar med andra ord. Ingen corona tack och lov men likväl isolerade dagar hemma. Det börjar ta på psyket tror jag för inatt kan jag inte somna.

Känner mig lite ledsen just nu. Har inte gjort det under dagen utan det slog mig när jag lade mig i sängen.

Min exman tar fortfarande upp så mycket av mina tankar. Jag känner just nu att vår relation är så skadlig för mig. Att ha en relation som är helt på den andras villkor suger så mycket kraft. Att vara redo på allt liksom. Redo för att han säger att han älskar mig över allt annat och samtidigt redo för att han plötsligt vill träffa en ny. Och sedan vara redo på alla växlingar däremellan. Egentligen vill jag nog bryta med honom helt och hållet i några månader men det går ju inte. Jag är så fast i allting tack vare att han knappt träffar barnen om inte jag är med. Jag förstår om det är svårt för andra att förstå varför jag inte bara skiter i honom och låter honom ta ansvar för sin relation till barnen själv osv. Men jag har två barn som nog inte haft det så himla lätt de senaste åren. Barn som svikits av sin pappa så ofta. Det är så svårt att inte försöka hjälpa dem i sin kontakt med sin pappa.

Jag inser att jag inte kan göra det för alltid men det är väldigt svårt. Och det är väl det här som är det hemska med att ha barn med en person som hela tiden gör vad som passar den bäst för stunden. Att ha barn med en självisk person.

Jag pratar aldrig illa om honom med barnen. När han sviker så bekräftar jag dem men jag skulle aldrig säga nåt för att förstöra. Jag känner verkligen att jag gör allt sånt där rätt. Så som man ska om man separerat från sina barns pappa. Det är bara att jag samtidigt är fast i hans nät. Han har mig när han vill liksom. Och han vet att jag gör allt för att ha en bra separation och en bra relation. Han vet att han kan göra i princip vad som helst nu ? Jag tolererar ju nästan vad som helst. Och det utnyttjar han.

Jag vill ha som nyårslöfte att försöka ta mig ur han grepp. Frågan är hur. Jag funderar faktiskt på att ta upp den tjej han haft kontakt med. Börja gräva i det lite och i och med det sätta ner foten. För jag är så DUM att jag låter honom tro att jag i princip fortfarande är hans särbo. Jag är så hjärntvättad och konflikträdd att jag hamnade där igen direkt nästan trots att jag inte ens ville. Han har alltså gjort det som jag alltid tänkt ska få mig att lämna 100 procent (haft kontakt med en annan tjej) , men jag bara tog det och sedan får han fortsätta som förr med mig. Jag tvivlar på mig själv tillslut. Är jag en person som tål otrohet? Misshandel? Manipulation och missbruk? Jag fattar det inte.

Vi slipper ju se hans drickande. Men det är också lite förrädiskt. Han försvinner in i dimman utan att vi vet det. Han hör knappt av sig. Sedan är han nykter igen några dagar och då finns vi här och så leker vi familj. Barnen ber mig bjuda hit deras pappa och jag gör det. De vill att han ska stanna mer men jag skriker inombords för jag vill inte umgås för mycket. Men barnen vill att jag och deras pappa ska se på film ihop medan de grejar på sina rum. Men jag får panik tillslut. Jag har ju skilt mig från honom. Men jag vill ge barnen en familj. Vill ge dem två föräldrar som tittar på film. Och mannen vet det också. Att jag ville ha det förut... Familjeliv. Så han ger oss det när det passar honom. När han tröttnat på att festa med kompisarna.

Men jag kan inte ha det såhär för alltid. Jag kan inte leka familj så fort han är nykter. Han har valt bort det redan. Och så blir jag så sorgsen över att jag har så sjukt många dåliga minnen av oss ihop. Det är så sorgligt och deprimerande att ha den minnesbanken.

Det är sorgligt också att jag tål så mycket. Han gav oss fina julklappar. Och då får jag skuldkänslor som tänker dåliga saker om honom och oss.

Usch. Jag tycker det är så svårt just nu. Men jag vet att jag måste göra nåt åt det här eftersom att jag på allvar mår dåligt av att acceptera allt hela tiden. Kan det vara så att jag måste sätta ner foten och helt enkelt gilla läget om det gör att vi blir osams en period?? Hur gör alla andra i liknande situation/typ av relation?

Nu är kl 2. Får se om det blir nån sömn inatt. Godnatt allihopa. Mitt inlägg är nog svårt att förstå. Jag förstår knappt själv vad jag skrivit ?

PS. Det värsta är väl att han vet exakt vad jag vill ha. Så därför ger han det till mig i "lagom" dos för att hålla kvar mig. Presenter, familjeliv osv. Men bara litegrann så att det inte tar av hans frihet. Han vet exakt vad som gör mig glad och tvärtom. Det var som att polletten föll ner nu. Det är klart han vet vad han gör. Han känner ju mig tillräckligt bra för att veta vad jag saknat i massa år i vår relation. Allt det ser han till att ge mig så pass ofta att jag stannar kvar. Stannar kvar och undermedvetet vill ha mer. Det gör även barnen glada och han vet att jag gör ALLT för att våra barn ska vara glada. Tror ni han gör det medvetet??

Jag har skrivit om detta ofta i min tråd.
Mitt beroende av mannen.
Kanske lika starkt som beroende av alkohol för en alkoholist.
Med abstinens ångest och liknande när jag avstod kontakt.
Och sen lugnet och tryggheten när jag fick binda upp navelsträngen mot honom igen.

Kanske du också lindar in det i barnens behov av en relation med sin pappa.
Men om du tittar på honom som flaskan.
Vad känner du då?
Kan det vara sant?
Och om det är sant,vad gör du isåfall åt det.
Fortsätter "dricka" och fortsätter låta flaskan skada dig för att däremellan ge dig lycka och tillfredsställelse.
Eller ställer bort flaskan och låter honom ta sitt ansvar över relationen med sina barn som du så bra beskriver det.

Klokt och fint inlägg från UllaBulla.
Jag kommer ju från beroendesidorna men jag har en stor dos medberoende problematik i botten. Inte kopplat till alkohol men det var extremt viktigt för mig att alla mådde bra. Jag avskydde bråk och alla de tre andra i familjen kunde ibland flippa ur och få utbrott (även jag ibland). Men jag såg till att medla och laga, det gjorde även min pappa ibland. Men just det där att lägga egna önskemål åt sidan och jobba för att andra ska ha det bra är djupt inrotat och om jag ska vara helt ärlig inte speciellt bra för någon för innerst inne mår man inte riktigt bra av att inte se sig själv.
Om du leker med tanken angående dina barn så vet de säkert också att du är glad och ”mår bra” när ni har ett familjeliv. Det är kanske viktigt för dem att du mår bra och så låtsas ni allihop. De kanske också märker och vill att deras pappa ska må bra och därmed också vill att han ska finnas er nära. Men det känns ohållbart det ni håller på med. Läs Nystarts tråd, han är ju fortfarande kvar i en giftig relation men det känns lite likartat det han hamnar i.
Önskar att 2021 blir ditt år Lim, när du sätter dig själv högt upp. Ja, barnen kommer säkert främst, men de är stora nog nu att ha sin egen relation med sin pappa. Du måste nog sluta med att ta ansvaret för att de ska umgås för att kunna gå vidare och kanske också för att barnen ska kunna se saker som de är. De får inte allt du vill att de ska ha, men de får kärlek och trygghet från dig. De klarar sig. Om deras relation med sin pappa hänger på att du är där... ja, vad händer då?
Du är en sån fin, omtänksam och klok person Lim. Jag hoppas att du 2021 tar ännu bättre hand om dig själv och gör sånt som gör dig glad. Då mår dina barn också bättre.

Lim

Ullabulla, sisyfos och miss lyckad ❤️ Tack för era ord.

Läste ditt svar långsamt Ullabulla och försökte verkligen tänka efter noga.

Jag tror att jag absolut är "bereoende" av min exman. Säkert på flera sätt. Jag märker ju hur jag känner ett ständigt behov av att ha nån form av koll på honom. Det räcker att jag får veta att han ska göra nåt så är jag avslappnad sedan. Samtidigt tror jag att om jag fick en ordentlig detox så skulle jag må jättebra att av slippa den där kontrollen jag känner att jag behöver ha. Men kontrollen bottnar så mycket i att se till att han är nöjd. För är han nöjd kan jag vara lugn inbillar jag mig. Är han det minsta missnöjd är jag nervös. Egentligen behöver jag ju inte vara det. Vi bor ju inte ens ihop. När vi bodde ihop var det ju logiskt på nåt sätt eftersom att hans humör påverkade oss hemma. Varför jag lägger kraft på det nu är så skumt.

Ofta förut innan vår separation och i början av den så hotade han mig ofta med att ta barnen. Att han skulle göra mig galen. Han sa ju att jag skulle få ångra mig. Att jag skulle bli knäpp och hata mitt liv. Jag tror de hoten på riktigt lagt en rädsla i djupet av mig att han skulle ställa till med nåt. Nåt som rör barnen. Men EGENTLIGEN borde jag kunna släppa den rädslan för han gör inte nåt av de där hoten. Det var bara förut mitt i brinnande separation och strax innan. Men det har satt sig i mig ändå.

Du skriver verkligen klokt också sisyfos. Jag har ärligt talat inte tänkt så långt som till att barnen också kanske spelar med. Jag som tänker så mycket på barnen borde ju verkligen tänkt på det mer.

Nu när jag tänker på det så får jag helt färska minnen från händelser där jag slätar över deras pappas beteende får att de ska vilja träffa honom. Jag tänker ju att jag hjälper dem men det kanske jag inte gör. Jag kanske måste passa över bollen till deras pappa istället. Jag blir ju den som godkänner hans svek mot barnen på nåt sätt kanske? Ahhh det är så svårt att göra rätt.

Nu känns det så idioiskt att jag grät så mycket när han träffade en ny ? Hade varit perfekt nu om han hade fullföljt det. Det hade gett mig en perfekt chans att detoxa.

Men jag ska verkligen jobba på det här nu. Inte vara för hård mot mig själv om jag faller in i gamla spår men jag ska i alla fall verkligen försöka förändra mitt beteende.

Gott nytt år allihopa ❤️ och tack ❤️

Lim

Skriver igen redan.

Det är verkligen en skör tid. En tid då det är svårt att stå stark känns det som. För mig i alla fall.

Det är lättare att vara stark när omvärlden är normal. Just nu håller jag mig från att sms:a honom. Bara som en övning. Egentligen spelar ett sms ingen roll men just nu låter jag bli som ren övning bara. Tränar på att stå emot impulsen. Men jag tycker det är svårt. Och det är just för att jag känner mig skör.

Jag har gått massa långpromenader idag och tränat hemma. Har tränat flera dagar i rad för att ha nåt att göra.

Vill så gärna gå på bio med barnen. Åka och bada. Ta en fika på stan. Alla såna saker som sätter guldkant på tillvaron. Men det är ju stängt alternativt dumt och oansvarigt. Så vad sjutton gör man ett jullov? Att baka och spela spel hjälper inte. Nu är vi klara med sånt. Om det åtminstone kunde snöa...

Jag är verkligen noggrann med restriktionerna i samhället och skulle faktiskt inte ens gå på café med barnen nu även om det vore tomt där i princip. Men gud vad jag saknar det ?

Ska försöka tänka på vad jag faktiskt är glad för. Och en sak är ju givetvis att jag inte försöker bota tristessen med alkohol. Jag hade ju kunnat vara helt inne i en ordentlig drickperiod nu annars. Och hur tar man sig ur en sån nu när så mycket är tungt?

Om en månad har jag inte druckit alls på 4 år. Tack vare de åren botar jag ångest/tristess med träning och promenader istället. Och musik. Musik är jättebra också.

Andas, andas...

När jag var som mest uppe i dejtingcirkusen så hade jag en ständig sms-dialog med någon man, de löste bara av varandra typ. En otroligt stark vana blev det med tiden. Sen slutade jag dejta helt, samtidigt som jag slutade dricka. Lika ofta som jag kände sug efter alkohol i början kände jag sug efter att smsa. Någon. Som ”såg” mig, bekräftade mig. Men den vanan försvann efter ett tag tack och lov. Jag började babbla med er härinne istället ?

Men min poäng är att det kan vara en gammal vana, kombinerad med kontrollbehov. Bra gjort att avhålla dig från att smsa. Fortsätt så, låt perioderna bli längre och längre både för när du smsar och för när du svarar på hans sms. Låt honom tappa kontrollen över dig. Lite i taget så bryter du det beroendet också.

Kram ?

Tycker också att livet är lite grått ibland..Man kan ju inte vara spontan med att träffa folk t.ex. ?Vi får göra det som går..För ett tag sen hälsade min systerdotter på mig..Hon hade sina 3 pojkar med sig..Vi samlade stenar, lade dom i en ring, fixade sittbänkar av stubbar och brädor..Sen tillverkade vi grillpinnar av grenar. Och grillade korv vid lägerelden..Mycket mysigt..?✨..Betydligt roligare än att grilla på vanlig grill. Det märks att ditt liv blir bättre lim..Tänk 2 år tillbaka..Tror att du hade det jobbigt då..Måendet blir bättre efter hand..Varm kram..?❤️?

Ler

Lim .. Loggar in och läser ikapp .. ser att det är ett tag sen du var inne, hoppas också att allt är bra med dig och pojkarna ? Såg också att idag 1 februari så är det 4 år sen du startade din tråd, sååå mycket som hänt sen dess och jag har följt dig på hela din resa .. Stor kram Ler ❤️

Lim

Å miss lyckad, Ler och andrahalvlek ♥️ tack för era svar.

Jag vet inte vart tiden tog vägen. Har tänkt logga in flera gånger men inte riktigt kommit till skott.

Den här sista månaden gick så snabbt! Januari bara susade förbi. Skönt kan jag tycka! Då blir det vår snabbare.

Jag har fullt upp med mina barn och mitt jobb och allt sånt just nu. Jag uppfostrar ju barnen mer eller mindre själv. De blir äldre. Testar mig ibland men på det stora hela tycker jag det fungerar bra. Jag tänkte idag att de kanske blir sämre fostrade när de bara bor med sin mamma. Fick lite jobbiga känslor kring det då och det var därför jag kom på att logga in här.

Jag vet ju att deras tillvaro är mer harmonisk än förr. Men kanske jag lurar mig själv då och då att tro annat. Som jag skrivit förut så ser jag ju aldrig min exman berusad längre. Jag ser honom bara under hans bästa stunder. Då blir jag lurad att tro att kanske barnen skulle gynnas av att bo med sin pappa. Få en manlig förebild hemma igen.

Men så tänker jag till lite.
Nu är han ledig vet jag och jag begriper ju att han har kompisar hemma som han dricker med. Men eftersom jag inte ser det längre så inbillar jag mig att han kanske är hemma och städar och dricker te ? På allvar. Och så tänker jag att det är mitt fel att barnen inte har en pappa hemma. För att jag inte stod ut mer. Alltså jag vet att det här är feltänk av mig. Jag vet ju egentligen att om han bodde här så hade jag inte ens sovit om nätterna. Jag vet ju rent logiskt att han fortfarande dricker på samma sätt som förut.

Jag önskar att jag hade barnens pappa som min klippa att hålla i. Att krypa upp hos när dagen har varit tuff. Men jag vet ju att han inte ens var min klippa förut heller. Tvärtom.

Men till nåt positivare då. Jag har lyckats bryta några av mina "medberoendemönster". Jag har inte känt ett lika stort behov av att kolla att allt är bra med honom. Inte haft samma behov av att smsa honom och se till att vi är i kontakt och sams och sånt. Jag har släppt det lite. Och han har reagerat med frågor om vad som hänt med mig osv men det har runnit av mig. Förut hade det gett mig panik och jag hade direkt börjat smsa på samma maniska sätt igen för att hålla honom nöjd. Nu håller jag mig cool. Vad är det värsta som kan hända om han blir sur? Det är verkligen inte mycket som kan hända längre.

Men allt är en övning och jag kan lika gärna falla tillbaka i det där mönstret igen av ren vana. Men jag försöker att inte göra det.

Vi träffas fortfarande och det har jag inga planer på att dra ner på. Det har aldrig varit ett problem. Det är just hans krav på att jag ska höra av mig ofta som varit ett problem som jag vill bryta. Det har varit en boja. Det är det fortfarande men lite mindre i alla fall.

Massa kramar till er som läser ♥️

Vad kul att du skriver, blir alltid glad när jag ser dina inlägg..?..Nu känns du mycket starkare än någonsin..Det känns som om du vet hur du ska göra med det mesta..??..Jättebra att du tänker tillbaka, och minns även att, inte din Exman var så mycket att stödja sig emot alltid..Jag är jätteglad för din skull..Varm Kram..???

Lim

Tack gulligaste miss lyckad ??

Sist jag träffade min exman så var det lite konstigt. Han betedde sig som helt superförälskad i mig. På det sätt han var de första åren vi var tillsammans. Jag är vaksam och inte så lättsmickrad längre. Sist jag upplevde nåt liknande med honom så hade han ju kontakt med en annan tjej. Så jag tolkar det inte som nåt att hänga upp mig på. Det hade jag gjort för några månader sedan. Alltså kanske lite börjat hoppas på en vändning. Men jag börjar lära mig. Han kör sitt eget race. Känner han sig kär i mig så agerar han efter det och är han trött på mig agerar han efter det. Och jag bara hänger med. Men inte nu längre. Inte på samma sätt. Jag har lärt mig att jag måste skydda mig själv.

Jag tänkte att jag skulle bjuda hem honom i helgen (det är normalt att jag gör det ibland). Men så kände jag bara att nej. Jag ska nog låta bli. Jag försöker ju bli av med mitt medberoende... Och när det sakta går åt rätt håll kanske det inte är läge att bjuda hem honom.

Jag vill inte vara destruktiv men jag till och med övar på att vara lite arg ibland. Det gör att jag kan stå emot lite lite lättare. För han har sårat mig, inte bara under vårt äktenskap utan kontinuerligt sedan vi flyttade isär. Och jag är bra på att släta över och gå vidare. Förlåta och låtsas som ingenting. Men jag tränar mig nästan på att vara lite mer långsint. Jag är rädd att jag annars en vacker dag luras till att till och med gifta mig med honom igen. För det pratar han om en del nu. Om det är allvar eller skoj vet jag inte. Men jag vet att jag måste fortsätta återbesöka de mörka minnena från våra sista år ihop för att inte hamna där.

Barnen hade en nattgäst här inatt. Det hade inte gått om mannen bodde här. För då hade han druckit och jag hade inte kunnat låta barnen ha en kompis här då. Egentligen skulle den enda grejen ensam kunna motivera en skilsmässa. Att ens barn inte kan ha nattgäster pga en förälders drickande är tillräckligt EGENTLIGEN för att man måste skiljas.

Det skönaste just nu med att bo med bara barnen är verkligen att slippa allt kring mannen. Hur mycket energi jag lade på hans humör och på att lyssna på honom. Natt som dag skulle jag vara redo för hans ältande. För om han drack var det ju samma saker han sa om och om igen. Mitt i natten var jag tvungen att lyssna. Och om jag sa att jag ville sova brakade allt loss och han ville skiljas för att jag var en sån hemsk fru.

Det är ju overkligt att det var min vardag. Att alltid vara beredd på vakna nätter med en berusad och lättretlig man. Varesig det var helg eller vardag. ALLTID redo. Alltid. Hur överlevde jag ens?!

Egentligen var det "tur" att barnen blev större och drogs in. Alltså det låter ju hemskt för jag hatar att de fick uppleva deras pappa full och elak, men det var det som krävdes för att jag skulle lämna. Hade barnen fortfarande inte märkt nåt hade jag nog varit gift med honom än idag och natten till idag hade förmodligen varit fylld av bråk och terror. Men nu var det harmoniskt. Tacos, cola och barn och en film. En skön kvällspromenad i snön och sedan en god natts sömn.

Jag ska aldrig gifta in mig i det livet igen.

Lim

När jag skriver låter jag väldigt säker på mig själv och det jag känner men i verkligheten är det tyvärr inte lika enkelt. Jag kämpar för att ens ta det jag skriver på allvar. Att det jag skriver är sant och att jag står för det. Det är svårare... Min omedelbara känsla efter jag skrivit ett inlägg som det jag nyss skrev är att vilja ringa min exman och fråga hur han har det. Jag får skuldkänslor även om jag vet att det jag skrev är rätt och riktigt. Det är därför jag skriver ner det. För att jag ska förstå det och agera efter det!! Jag måste vara så stark som mina åsikter. Låta det vinna över all ömhet jag känner för honom.

Som du vet lim så lämnade även jag en man som drack..Hade en kort tid när vi träffades någon vecka..Jag och sonen skulle äta middag hos honom..Då var han berusad..För min del hade jag märkt det om han så luktat på korken..Men efter den gången så förstod jag att han är historia..Numera är han barnens pappa..Han har inte skött det jättebra heller, då även hans tjej dricker..Jag har sett hur han changserar, hur tärd han ser ut..Tror för din del att tiden jobbar för dig och barnen..Bra att du tänker ordentligt på saker och ting..Du är värd ett gott liv.❤️ .⛄️Vinterkram⛄️

Lim

Tack igen miss lyckad. Du är ju verkligen en målbild för mig som du vet. Att komma lika långt och rätt.

Jag drömde massa inatt. Mindes det plötsligt nu efter min promenad med hunden ute i solen. Jag tror väl inte precis att man kan drömma sanndrömmar men att man drömmer om saker som ligger och pyr under ytan.

Jag har hela tiden tänkt att jag ska försöka tänka lite extra på att exmannen var i kontakt med en ny tjej. Tänkt att jag ska fokusera på hur det kändes för att stå fast vid att jag ska gå vidare. Som att jag låtsas att jag tycker så. Men så kom jag på nu att jag låtsas ju inte. Jag blev ledsen på riktigt och nu vill han att jag ska låta det passera som ingenting. Han pratar sig ur det och får det till att inget hände så jag kan inte tycka det var droppen. Gaslighting i princip. Men jag blev ju ledsen och kanske ännu mer ledsen över att han tycker att jag bara ska välkomna honom igen in i mitt hjärta. Och jag är ledsen över att det är så lätt att manipulera mig.

Nu känner jag mig lättad över att det som är framför oss är våren och sommaren. Det är lättare för mig att stå emot frestelsen att vara med honom om jag vet att han inte är ensam i sitt hus i mörkret typ (det jag inbillar mig att han alltid är fast det inte alls är så).

Vi har snart bott isär i ett helt år. Tiden innan det känns som ett helt annat liv. Ibland kan jag sakna delar av det. Men oftast är det delar som kanske fanns för flera år sedan. Kanske så länge sedan som för 7-8 år sedan. Allt var verkligen inte bara bra då heller men det fanns fortfarande bra stunder som övervägde de sämre. Eller så hade jag inte hunnit bränna ut mig från alla ändar än då.

Jag tror jag behöver påminna mig själv om hur mycket jag försökte rädda vårt äktenskap och hur många chanser han fick. När han nu säger att han vill gifta sig med mig igen nångång så måste jag komma ihåg att han hade chansen att fortsätta vara gift från början. Han kan inte leva ungkarlsliv nu tills han ledsnar och lämna mig med allt ansvar för barnen och allt. För att sedan vilja dyka upp igen när jag gjort allt det svåra ensam. Är det nån gång jag behöver honom som en bra man och pappa är det nu. Inte om några år. Inte ens om ett år från nu. Han skulle behövt steppa upp för flera år sedan.

Ibland tror jag kanske att jag är skyldig honom en till ordentlig chans?

Men de gånger han pratar om att ex. Sluta dricka så säger han det en gång som om tanken slagit honom att sluta för att vi ska bli ett riktigt par igen. Men sedan händer inget mer. Det är som att han tycker att det är värt nåt att han ens uttalar det. Och jag verkar också tycka det är värt nåt eftersom jag känner mig skyldig honom en till chans i framtiden?

När vi hade bestämt oss för att ansöka om skilsmässa så bestämde vi oss en sista gång för att se om det gick att reparera. Jag satte på mig min vigselring igen. Mannen hade redan sagt till barnen att vi skulle skiljas (mitt i natten, full, mot min vilja). När vi skulle prova reparera äktenskapet igen så bestämde vi det över telefonen och han pratade även med barnen då för att berätta att vi ska prova igen. Jag tror det var samma kväll som han aldrig kom hem. Dagen efter hade han inte heller kommit hem. Jag ringde och ringde och fick tillslut tag på honom. Han var så full. Han tyckte jag hade chockat honom med att vilja skiljas. Där och då tog jag av mig vigselrlngen igen och jag har aldrig satt på mig den igen.

Hade han viljat ha ett familjeliv med mig hade han kommit hem den kvällen och försökt gottgöra mig för allt hemskt han utsatt mig för fram till dess.

Han kan ju inte komma efter typ 2 år och vilja fixa allt. Det är ju helt för sent. Man ska inte behöva flytta isär och skiljas och leva isär i ett år eller mer för att den andra ska förstå vad den kastat bort.

Igår var jag duktig. Han smsade mig och jag motstod impulsen att fråga om han ville komma över. Om han verkligen vill träffa barnen så kan han ordna det själv jätteenkelt. Jag själv måste inte stå till hans förfogande.

Pust. Vilken grubbelperiod jag är i nu igen. Men jag tror det är mitt sätt att komma vidare. Ett steg i taget hela tiden. Det tar sån tid att processa allt.

Du känner ett sug efter ditt ex som en alkis kan kunna sug efter alkohol. Är det så man kan definiera medberoende? Så mycket tankekraft du lägger på att tänka på honom, och att tvinga dig att inte tänka på honom. Du behöver prata med en psykolog som är specialist som är medberoende, det är tydligt.

Kram ?