Det här forumet verkar bra på grund av att ingen stressar på. Tack för det!!
Som 18-åring stod jag på plattan, Sergels Torg i Stockholm och köpte amfemtamin i tabl. som senare blev sprutnarkomani några år. Sen träffade en man, som tog mig bort från Stockholm och vi flyttade söderut. Det har blivit 27 (flytt)stopp i Sverige sen 1978. Tensta, slutet på 8o talet, blev jag sjuk, drabbades av en kronisk sjkd som höll på ta livet av mig i första fasen. Nu är har sjkd *bränt ut sig själv* och har mycket låg aktivitet men sviter (läs biverkningar) finns ju där efter 25 år. Där på Karolinska sjukhuset gav jag ett löfte att aldrig gnälla/klaga över min situation för det gagnar inte att klaga.
Det här löftet skapade med tiden en distans mellan mig och andra människor eftersom ingen ser när jag mår dåligt. Det finns inget påtagligt handikapp, som folk kan ta på. Jag har lärt mig att leva med sjkd eftersom smärta försvinner när det onda har läkt. Det smeknamn som folk ger mig är Kämpe el. Överlevare.
Smärta och skratt hör ihop. Cellerna mår bättre om du skrattar även om du känner sorg. Smärta är en mental upplevelse och vi har olika smärt trösklar. Sjkd gav även en ofrivillig barnlöshet som har skapat en stor saknad. Och därför blev kreativitet som fotografering prior nr 1 för mitt liv. Hobby odling finns med på listan. Den saknad jag känt i och med att jag inte fick ett *familjeliv* ersatte jag med intressen, t.ex. drömtydning, böcker, mysticism. Min själ hungrar efter kunskap och har så gjort sen jag var lill-liten men vad hjälper kunskap om jag har isolerar mig från människor. Det är inget bra alternativ.
De senaste 7 åren har jag haft nästan konstant smärta, 24 timmar om dygnet. Ett massivt diskbråck, ledinflammation i bägge fötterna, en höft-operation som gav sne-lutning åt vänster med 35 grader, rehabiliteringen tog 3 år, ytterligare en ledinflammation, och den sista bonusen blev slemsäcksinflammation/armbåge som tog 1 år till läkning. I januari/2014 så tappar jag mitt löfte om att kämpa.
Det börjar med att jag bara somnar, var som helst, i bilen vid ett rödstopp, restuarang, på tåg och kallar det själv för akut snarktrumpet. Efter det började jag söka tröst i alkohol mot bättre vetande var vecka med en rejäl dagsfylla. Sist så, ramlade jag ordentligt och eftersom jag har medicinering på livstids med blodförtunning blir blåmärken desto större.
jag har försökt på alla sätt och vis, att ta mig in i social sammanhang, kurser, föreningar, forum, kallprat, men det fungerar inte. Det brukar sluta med att jag agerar som en liten psykolog för andra människors känslomässiga problem. Vem tar emot min sorg och saknad? utan att tillrättalägga mitt agerande, tänkande och anpassning? Är jag en hopplös typ utan räddning, bot och bättring?
Den bästa trösten jag kan få är att sitta vid vatten, sjöar, bäckar, hav och bara lukta som en Ferdinand på blommor och bin. Där hämtar jag kraft och återhämtar min energi, för vid vattnet finns inget grubbel.
/med hälsning wolf