Kunde inte låta bli igår. Trots hundkurs och en trevlig dag. Trodde sonen skulle vara borta så jag kunde dricka en dag till (efter helgen) utan att någon märker det. Han var hemma så jag smusslade i mig en flaska vin och tror inte han märker något. Hur jävla dum fpr man bli! Klart han märker. Förmodar att han könner av varenda litet tonläge med alkohol.
Är ju en skötsam och glad kvinna med ett krävande och bra jobb. Har druckit för mycket i mitt liv under lång tid och nu sitter jag här och ska till jobbet till kl 12. Darrig skamfull med plugsiga och vattniga ögon. Det är inte jag! Har inget sug efter alkohol utan dricker mest av vana och för att jag längtar till den känslan av avslappning och bekymmerslöshet. Hur ska jag ta tag i detta och motivera mig då jag håller på att falla ur. Motionerar inte längre. Röker när jag dricker. Isolerar mig för att dricka. Orkar inget. Känner mig så misslyckad.
Andra oroar sig för mitt mående på jobbet. De är rädda att jag ska gå in i väggen. Vore det inte för alkoholen skulle jag ha bättre ork, vara mer fokuserad och få mer gjort. Ska till läkare på torsdag då jag medicinerat ett år för depression. Ska jag säga något? Är livrädd då jag själv jobbar i vården och är mer än igenkänd av många!
Pust och stön! Det är faktiskt jobbigt just nu. Kram alla modiga och starka!!!!