Hej,
Jag har tidigare insett att jag har problem men nu inser jag hur illa det verkligen är. Jag är ensamstående och 36 år och har inte barn. Majoriteten av mina vänner har förhållanden och barn och vi ses inte så ofta eller på samma sätt längre. Jag känner mig ensam och tyvärr har alkoholen blivit en tröst. Jag vill verkligen inte dricka på det sättet jag gör men varje helg känner jag att jag inte har någon eller något att leva för och istället för att bara ensam sitta och stirra in i väggen kan jag lika gärna dricka och må lite bra.. Jag har ett bra jobb som jag älskar men varje helg spenderar jag i sängen med vin och film eller serier och sover i omgångar. Jag börjar gråta bara jag skriver om det men det är så min verklighet ser ut. Jag längtar efter ett normalt förhållande och barn och känner att det som gör att jag dricker är just det faktum att jag är så olycklig som singel och barnlös och blir stressad av den biologiska klockan. Alla på mitt jobb pratar om sina barn på våra fikapauser och jag blir så ledsen, samtidigt vet jag att det är klart att det samtalsämnet kommer upp. Jag har tidigare varit i ett förhållande med misshandel och varit behandlad för PTSD efter det och har tappat allt engagemang för dejting. Jag ser inte meningen att sluta dricka så länge jag inte har någon anledning och jag tycker att det är en hemsk attityd, men jag vill vara ärlig. Jag vill gärna att någon som haft liknande erfarenheter eller kan stötta och ger råd, svarar i den här tråden. Det skulle betyda mycket <3