Nu sitter jag här på dag 4 av kommande 90 dagars nykterhet..
Är 31, kvinna, ensamstående småbarnsmamma med varannan vecka-liv.. Har väl använt alkohol på ett "normalt" sett under de flesta åren, men de senaste har jag märkt att en ökning.. Dels i mängd, frekvens och också märkt riskbeteende i form av hur och när jag dricker.. Insåg ganska tidigt att alkoholen är min snuttefilt..den jag vältrar mig i när livet känns tungt, när jag är ledsen, ensam, när jag behöver muntra upp mig, för att känna mig inspirerad osv..
När min ex-man flyttade ut sa jag åt honom att jag var orolig för nu skulle det bli svårare för mig att ha kontroll över drickandet eftersom ingen skulle se hur mycket eller ofta jag drack.. Och precis så blev det.. De senaste 9 månaderna har det bara blivit värre och värre.. Senaste två-tre månaderna har jag så gott som druckit varje dag.. ibland bara någon folköl, ibland mer och på helgerna har det såklart varit all-in.. Inte om jag haft barnen, men jag har ändå druckit något..
Häromdagen fick jag ett totalt sammanbrott på jobbet.. Allt som hänt under det senaste året, uppsägning, arbetslöshet, blivit sviken, ekonomisk kris, samvetskval över att inte räcka till som förälder, människa.. Allt kom över mig på en gång.. Trodde jag bearbetat men inser väl nu att jag ju druckit och bara tryckt undan.. Självklart var jag bakfull också.. Fick åka med chefen till psykmottagningen och prata, där frågade de om mina alkoholvanor och eftersom de också var en källa till ångest blev jag tvungen att erkänna inför min chef att jag känner att jag har alkoholproblem.. Fruktansvärt jobbigt och skamfullt..
De rekommenderade mig till alkohol- och drogmottagningen i stan och jag ringde direkt och bokade tid både dit och till kurator.. Jag vill inte förstöra mitt liv. Jag VET att tar jag inte tag i det här kommer det att gå åt helvete till slut. Jag har alkoholism i släkten och jag har tappat kontrollen, både över drickandet och mitt liv känns det som. Senaste veckorna har varit EXTREMA gällande de mängder jag druckit. Varit full varje dag känns det som.
Så...90 dagar är det som gäller nu till att börja med. Har berättat åt alla mina närmaste chefer samt några kollegor och vänner vad som pågår, både rent psykiskt samt alkoholen. Jag vill inte svika dem eller mig själv och mina barn. Men det är ritigt riktigt tufft. Jag är så fruktansvärt nedstämd av den relation som precis gått i kras och som var den utlösande faktorn till allt som hände och min impuls är ju att jag måste få i mig alkohol för ångesten är enorm över alla tusen sorgsna känslor jag känner.. vet inte vart jag ska ta vägen riktigt med mig själv..är rastlös..går och tittar i kylskåpet var femte minut.. Börjat röka för att jag måste ha NÅT. Snusar gör jag, men det gjorde jag ju innan..känns som att jag måste ersätta alkoholen på något vis..
Om ni orkat så här långt är jag imponerad, behövde bara få skriva av mig. Jag inser att jag blivit långt mer beroende än jag själv förstått..skrämmande, men jag är ändå glad över att nu ha hjälp och stöd för att kanske vända på det.. Även om jag innerst inne inte är säker på om jag någonsin kommer att kunna klara av att socialdricka.. Tiden får utvisa..