av Dhalia82

Dhalia82
fre, 2021-02-05 - 09:26

Ångesten. Är för mycket just nu.
Har druckit vid 5 tillfällen sedan årsskiftet, och det är ju bättre än förut. Men jag tänker på det dagligen. Vill fly. I min ångest ( utan alkohol) skrev jag ett avskedsbrev häromkvällen. Med rubriken -Jag vill inte leva men jag måste, för att jag älskar er.
Till mina barn... beskrivit hur fantastiska de är och vad som gör dem speciella. Skrev om de tre äldsta sedan kom jag inte längre.
Och så ser det ut. Jag vill inte men skulle aldrig lämna dem, förlikar mig med tanken på att leva ett liv jag inte vill.
Jag har en otroligt traumatisk barndom som jag ändå fått min styrka från, valde ”rätt” väg och aldrig skyllt på den.
Ingen psykolog har hjälpt mig. De blir chockade när jag börjar berätta och när jag har kommit till 5 års ålder säger de att de inte kan hjälpa mig utan jag skulle behöva någon som har möjlighet att hjälpa mig med flera års terapi och de har ju bara sina 10 gånger... sjukt. Och det klassiska..- du verkar ju så insatt och medveten i detta, du svarar ju som jag som psykolog skulle göra...
Jaha? För smart för att få hjälp? Eller vad fan är det för fel, jag orkar heller inte dra detta igen...
Efter sista barnen blev jag trött, så trött. Med en annan pappa än till de äldsta.
Han har förmodligen diagnos och det borde jag insett var mer komplicerat än det verkade.
För han har verkligen ingen förståelse för känslor. Han är otroligt snäll,den snällaste man jag träffat. Men noll förståelse för människor och mående.
Jag förklara i detalj hur jag mår, säger att jag inte vill leva, går iväg och kommer tillbaka nån timme senare och han har inte hört av sig alls. Han säger, det är kallt ute nu.
Det är det bemötande jag får här hemma. Jag är så jävla frustrerad så jag vet faktiskt inte vart jag ska göra av mig själv. Drack vin igår kväll. En av de fem gångerna. Jag vill inte sluta, jag vill köpa en box och hälla i mig hela och sen en till ensam! Det är min enda vän just nu.
Känslan av att veta att jag ska leva med en man som inte kan känna empati ( kan han visserligen men inte visa känslor) och som inte skulle klara ett hushåll och tre små utan mig gör mig galen. Han kan inte det och det vet han också. Han gör ”sina” sysslor som han gjort till sina rutiner och thats it. Spontana saker utöver det existerar inte.
Allt, precis allt som hör till hushåll, barn planering osv ligger på mig.
Och jag har äldre barn som bor heltid hos mig( 14,12,10) varav två med diagnoser som jag kämpar dagligen med, skola, kuratorer psykologer lärare, hemma, konflikter, ligga 25 steg före konstant för att underlätta för dem. Där är han öht inte delaktig, har ingen förståelse för deras beteende och behov.
Jag lever för mina barn, de är det absolut bästa jag har och de är fantastiska. Men jag är så jävla ensam.
Förlåt.
Det här är en bitter jag, som ingen annan vet om förutom ni nu då? behöver få ur mig, för jag exploderar snart.
?

Kristoffer
fre, 2021-02-05 - 14:37

Hej Dhalia82!

Tack för att du delar med dig av hur du har det. Jag läser din berättelse om avskedsbrevet som en illustration dels av hur ohållbar situationen är just nu för dig, och dels att du har din riktning utstakad. Din kärlek till dina barn gör att du måste leva vidare och hitta en väg framåt. Du har redan påbörjat en förändring till det bättre med alkoholen, och nu tar du ytterligare ett steg genom att skriva här.

Din text väcker såklart en oro för hur du mår, och en frustration över att du inte fått den vård du har rätt till, men jag ska försöka hålla mig från att ge dig en massa tips och råd som du säkert redan har koll på. Du är klok som hittar de ventiler du kan för att lätta på trycket just nu, för att slippa explodera. Fortsätt gärna skriv och berätta hur du har det, även om det ibland tar ett tag innan en tråd ”tar fart” så kan det vara mycket hjälpsamt för andra att få läsa om din situation.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Kennie
lör, 2021-02-06 - 00:01

Och tänker att jag önskar dig styrka och lugn. Och att kunna få hjälp med det praktiska av någon så att du orkar med. Finns någon vän eller släkting som kan rycka in och avlasta lite? Eller går det att nå fram till din man och få honom att göra vissa konkreta saker så du får lite hjälp i vardagen? Den enda vägen är ju framåt, som jag ser att du också tänker. Du och dina barn tillsammans. Bra kämpat med nykterheten, den gör ju ändå livet enklare på sikt, eller hur?

Sisyfos
lör, 2021-02-06 - 07:47

Jag tänker också att du gör mycket både rätt och bra och att det låter som om du har oerhört mycket på ditt bord. Det är inte konstigt om du är utmattad. Du skriver att din man är väldigt snäll men inte så bra på att hålla andra bollar i luften än de som ingår i hans rutiner. Kan du ge honom en boll till av dina? Vi vet ju aldrig riktigt hur andra fungerar och han har kanske andra erfarenheter av känslor, så han förstod nog inte allvaret i det du sa, eller så blockerade han för att han inte visste vad han skulle ta sig till.
Hur som helst så är du här. Fortsätt att skriva och sätta ord på dina känslor och jag hoppas att du kan få lite avlastning. Det är inte konstigt att du är utmattad!

Anonym26613
lör, 2021-02-06 - 18:35

Som du kämpar ?????

Men så glad jag är att du har hittat hit ❤ det är oerhört viktigt att du börjar ta hand om dig själv så du kommer ur det mörka. Att vara utan A är mycket hjälpsamt. Har själv gått genom ett helvete under januari och kan säga att det hade varit mycket svårare med A. Nu kan jag sova och känna mig lugn. Mina problem känns inte lika stora som 30 dagar sedan. Så grattis till ett bra beslut att börja skriva ?????