Vet att jag har ett problem, men stoppar huvudet i sanden och låter dagarna gå. Varje kväll kommer jag fram till samma beslut. Imorgon ska det ske! Och så kommer morgondagen och ångesten är för stor. Kan inte värja mig och så tänker jag, imorgon - DÅ. Det här är väl en klassiker.
Jag dricker mig inte full. Jag smådricker (vin) hela tiden för att dämpa min oro och ångest. Det har ju blivit ett moment 22 förstås, för vinpimplandet leder ju till mer ångest dagen efter. Men just då, just där, är vinet den fantastiska mirakelmedicinen som gör att jag kan fungera, andas rätt, axlarna åker ner. Det är så gudomligt skönt när det efter något glas vin inträffar. Svårt att slåss emot. Samtidigt har det lett till biologiska effekter (som jag förtränger). Har ont i fötterna, lite som att gå på kuddar. Det är väl det som kallas portvinstå som senare kan leda till gikt. Buken är svullen. Antagligen är min lever i ett förfärligt tillstånd. Jag borde ju gå till en läkare. Onekligen. Vilken klok människa skulle inte göra det? Men det är som att jag helt trollar bort det i huvudet och får panik över att stå där och skämmas framför en läkare. Ville inte se hur illa det är. Som om det skulle gå bort bara för att jag tänker så? Man är ju inte rationell någonstans och bara lurar sig själv. Och låter dagarna gå. Och tänker imorgon, då ska det ske.
Hade jag varit pruttfull, svimmat av i soffan, varit dum och förfärlig i mina relationer, mot min familj då kanske någon bara hade tagit mig i armen och gått iväg med mig. Men det här är svårare, för så är det inte. Jag är bara lite härligt avslappnad (tycker jag). Ingen märker det här (tror jag). Säkert lurar jag bara mig själv i det. Det märks nog, men det är inte "så farligt" så det är ingen som reagerar. Fast inombords vet jag ju. Jag måste ta tag i det här. Tänk att det ska vara så galet svårt. Jag har ju alla argument. Jag är ju inte dum...
Jag vet inte vad ni kan göra. För ni kommer ju bara bekräfta det jag säger. "Gå iväg till en läkare, ta hjälp, sluta." Det är ju så logiskt och här sitter jag och gnäller. Patetiskt. Det är väl motsvarande historier jag söker. Vad fick er till slut att ta tag i det och vad var det som var avgörande för er att det hände? Måste det till den där "rock bottom-läget" som AA pratar om? Vilken hjälp fick ni att ta steget? Hur motiverade ni er själva - tog er ur den där bubblan av "det är inte så farligt"?
Tack.