Hej jag kallar mig Fri. Inte för att jag är det men det är min högsta önskan. Har länge insett att jag nog aldrig har haft en sund relation till alkohol även om det under tidigare år gav mig mycket nöje och fantastiska möten och situationer som jag inte skulle vilja vara utan. Alkoholen har också tagit men det vill jag ju instinktivt vara utan. Tror dock att jag har behövt göra dom misstag jag har gjort och så här med lite perspektiv vill jag nog inte vara utan det.
Mitt drickande tog allvarlig fart på slutet av nittiotalet i samband med en smärtsam skilsmässa. Vårdnadstvist och mycket hat och bitterhet. Gick helt under isen och var nog där i minst ett år samtidigt som jag försökte finnas där för mina barn. Jag och min före detta fru blev sams och jag upplevde en period av fullständig eufori. Jag hade ett nytt jobb och barnen var annan vecka. Dom veckorna jag hade barnen var jag helt nykter men dom andra veckorna var det party nästan jämt. Då jag hade ett kreativt jobb som inte var så beroende av 9 till 5 hade jag en helt underbar period för en tid.
Så småningom så började livet som jag levde bli ohållbart. I tid träffade jag en underbar kvinna som jag antagligen inte var mogen för just då. Hade inte en tanke på alkohol i alla fall nästan aldrig i över ett år. Vi kunde dock aldrig komma överens om barn. Hon ville ha egna barn och jag ville inte ha fler barn. Det var enkelt att vara nykter och förälskad men att ställas inför dom konflikter som vår oenighet kring barnen innebar valde jag att lämna. Jag älskade henne men hon borde få en chans att skaffa egna barn därför gick jag. Efter detta hade jag bestämt mig för att aldrig någonsin gå in i en relation igen.Som singel fungerade allt ganska bra och min dotter valde att bo hos mig på heltid. Min före detta och jag byggde upp en stark relation igen och är idag mycket nära. Vi älskar varandra utan att för den skull ha det minsta behov av att vara ett par.
Levde med min dotter och hade min son varannan vecka och var ganska nöjd med det men började så smått att dricka igen men det var aldrig några stora katastrofer och aldrig några redlösheter inför mina barn som vid det här laget var på väg in i ung vuxen ålder.
Kände en stor sorg när min son och dotter flyttade till egna liv och hem. Jag började dricka mer och mer aldrig dagar i sträck och aldrig några återställare.
Jag blev allt tröttare och allt som tidigare hade mening kändes bara tomt och innehållslöst.
Hanterade alltid mitt jobb just på gränsen men jag hatade att gå dit. Förlorade vare sig jobb eller boende och överlevde. Allt var grått och mjölkvitt.
Så en dag så träffade jag den stora kärleken och vad vet jag kanske den sista. Vårt förhållande har inte varit lätt då även hon har en hel del bagage. Vill se det så att hon har tagit fram det finaste som finns i mig men även mina allra djupaste rädslor. Tyvärr verkar jag ha haft samma påverkan på henne. I alla fall är det min tolkning.
Under den tid vi har varit tillsammans har jag varit nykter i nästan 2 år även om jag drack till att börja med men jag antar att vi var kära så det fick passera.
Det var sällan svårt att vara nykter under den här tiden. Tänkte egentligen väldigt sällan på alkohol över huvud taget.
Tiden och världen kom dock i kapp. Min flickvän är sjuk och deprimerad. Jag är orkeslös och olycklig. Jag drar ner henne fast än det enda jag skulle önska vara att jag kunde lyfta henne. Det kan jag inte. Jag är maktlös och det värsta är att där jag är just så stjälper jag henne snarare en lyfter.
Död, sjukdom, outhärdlig situation på jobbet, egna sår och en ständig känsla av att vara otillräcklig har fått mig att vara svag. Jag vet att det inte är en ursäkt för det är jag som har valt det här återfallet.
Vi bor inte tillsammans och har bestämt att inte träffas på ett tag. Vi har kontakt och vi älskar varandra. I alla fall kan jag säga att jag älskar henne så mycket att det gör ont. Det som är klart är att vi inte kan lyfta varandra. Hon behöver jobba med sitt och jag behöver jobba med mitt. Vi hade bestämt att inte höras överhuvud taget den här månaden men nu har vi gjort det i alla fall då och då. Bara på telefon.
Känner inte att jag kan bryta helt och vill verkligen inte det men just nu vill jag försöka ta mig ur det här återfallet på samma sätt som hon behöver lugn och ro där hon är nu. Hon vill stödja mig och jag vill stödja henne. Jag behöver nog henne mer än vad hon behöver mig. Det man tror sig behöva är dock inte alltid det som är bäst. Vad tror ni? Vad är en vettig nivå?
Kallar mig Fri och även om jag inte är det är det min innersta önskan. Ett liv utan alkohol, ett liv av värdighet och ett liv som låter mig vara den jag möjligtvis kan vara.
All kärlek och tack för att jag hittade hit <3