Hängt här och läst andras trådar ett par år. Min historia är sååå lik många andras. Det blev mer och mer tills jag slog i botten och tog en taxi till beroendeakuten. Att jag inte vågat sökt hjälp förr? De var så rara och snälla där och behandlade mig som en kund eller gäst inte som det hopplösa fyllo jag kände mig som. Sedan blev det antabus i sex veckor och jag mådde bättre än nånsin förr. Sömnen kom tillbaka, panikångesten försvann. Pigg och glad och inte minsta sugen på A.
Och vad gör jag sedan då. "Ett par glas gör väl inget" och självklart är jag nu nere i skiten igen... Borde ha förstått det. Det är inte gott, jag blir inte gladare, enda anledningen jag fortsätter hälla i mig är att hålla abstinensen i schack. Sitter här mitt i natten och skakar med hjärtklappning och är livrädd. Ska försöka sluta själv den här gången, men hur överlever man denna j-a ångest. Maken har massa sprit hemma som bara ropar efter mig...klarar jag inte dagen, får jag väl söka hjälp igen. Hur gör ni för att genomlida den första dagen/dagarna? Beundrar er som har klarat att sluta själv.