Ångesten tar mitt liv...

I min fortsatta nykterhet så har jag försökt finna mina fallgropar och känslosvallningar redan innan de blir försent..
Försent för att ångra sig, försent för att upptäcka att återfallet inte blev vad man kanske hade hoppats på...

Hela alkoholromantiken styrs av drömmar, drömmar om hur det ska bli, hur trevligt det ska bli, så fantastiskt ...det ska bli.

Ser väldiga likheter i mina impulsköp av diverse elektronikpryttlar, köper en grej som man tror ska förändra hela livet,
glädjen vara så länge man längtar, sparar, inhandlar, unboxar...tills man har utforskat hur den fungerar...
Då förändrar den ingenting längre, bara lägger till en erfarenhet rikare som jag redan har massor av, besvikelser..
En sak till att lägga i högen på artiklar "köpta förhoppningar".

Att se "igenom" besvikelsen i förväg har hjälpt mig många gånger, vis av erfarenheterna, inte lika triggande längre.
Men jag kan glädjas åt att längta och för all del spara till en grej, men själva crescendot kommer ju aldrig.
Så fönstershoppingen fungerar, "låtsashandla" funkar och sedan kolla recensioner på nätet, nähepp, den var inte så ball som jag trodde.

...men...man vet aldrig, men vis av erfarenheterna, det brukar aldrig bli som man tror.

Alt oftare har jag lämnat tillbaka prylar på öppet köp, det går ju inte med alkoholen, det går inte att ångra sig.
Ofta kan jag se problemen innan de dyker upp, med alkoholen blir det ju alltid problem...

Enda skillnaden är att jag fortfarande köper lotter, det finns alltid en chans, en förhoppning, en vacker dag händer det.
Vis av erfarenheten...det brukar aldrig bli som man tror, men det KAN bli en positiv reaktion, insatsen är låg,
i förhållandet till bakfylleångesten, den kan ju kosta hur mycket som helst.

Men hur som helst, jag försöker se hur jag funkar i skallen, försöker förutse de tankevurporna jag brukar falla i, en sorts återkoppling.
Människan är ett vanedjur, oftast trillar vi dit på samma sorts dröm, jag trodde...jag hoppades...jag önskade...att det skulle bli så där.

Ibland känns jag alltför hård mot mig själv, en stålsättning, på gränsen till att bli tråkigt...
Men jag har ju egentligen bara en enda regel, gör vad f-n du vill, så länge du inte dricker alkoholen, det borde vara enkelt.
Det borde vara enkelt, om inte drömmarna återkommer hela tiden, om inte hjärnan tjatar om sitt beroende, om inte JAG vore en beroendeperson.

Några kan dingla i en trapets 20 meter ovan mark, det kan inte jag.
Några kan cykla ner för en ravin i 100km i timmen, det kan inte jag.
Några kan ändra sin vikt med 100 kg uppåt eller nedåt, det kan inte jag..

Jag kan försöka OM jag har något att vinna på det, eller behöver bevisa för någon, men risken är att jag dör på kuppen...
Vissa kan för att de har förutsättningarna eller har tränat sig till det, eller för att de brinner för det...
Alla kan inte vara världsmästare på allting, vissa måste inse sina begränsningar...
Och NEJ, det är inte någon sorts lag på att jag måste kunna prestera minst lika bra som grannen eller kollegan...
Jag är jag, och jag ÄR sådan...som inte kan hantera drickandet, det betyder inte att jag är sämre än någon annan.
Det finns andra kvaliteter som inte grannen kan, eller kollegan, men som JAG kan mycket bättre.

Att inte dricka alkoholen det kan jag mycket bättre, varför tar jag då inte åt mig när de säger att jag plötsligt är så strong och duktig?
Varför tar man inte åt sig när man borde, och bagatelliserar det som egentligen ÄR viktigt..

Jag ÄR bra, jag duger, varför kan jag inte övertyga den personen som står mig närmast, mig själv..?
Att vara självkritisk är också en väldigt bra anledning till att dricka alkoholen, en fara i sig självt.

När jag har lärt mig tycka om mig själv, först då kan jag gå in i en andra fas...

Jag finns...jag duger...det är okey, låt livet rulla vidare, okey?

/Berra

Mic99

Hej Berra.

Skrev ju hur glad och stolt jag var för någon vecka sedan..

Nu skäms jag. Allt det jag byggt upp försvann på ett kick..

38 dagar. Den längsta nykterheten i mitt vuxna liv är till ända... Känns helt tomt just nu..

Hur kunde det hända?? Det gick ju så bra?

Ångesten jag har just nu..ja det vet du ju hur det känns..önskar att ingen någonsin får må så dåligt som jag gör just nu..

Skriver för att på något sätt försöka dämpa känslorna..och kanske för att få stöd...på något sätt.

Kanske orkar jag skriva mer senare..nu går det inte.

Mår skit helt enkelt. Kanske kan jag fungera som avskräckande exempel för någon som läser det här...isåfall är det ju något bra med det..

Men annars? F-N F-N F-N
'
Jag skulle ju inte hamna här igen!!!!!

Ska försöka somna om och hoppas att allt är en mardröm..men det är väl tyvärr inte så va?

/Mic

Mic99

Hej Berra!

Ok det var ingen mardröm..borde ju förstått det..mina mardrömmar är rena komedifilmerna jämfört mmed verkligheten...

Så nu är ju frågan? Hur går man vidare nu? Hade du med såna här återfall o dippar innan du hittade ditt "inre lugn"....

Just nu är jag helt borta...allt känns så sjukt..var all kamp förgäves?

Ska man ge upp och köra så länge det håller? Jag klarar ju inte att sluta ändå? Eller?

F-n vilken Ångest jag har just nu...äter upp mig!

Läste ett tidigare inlägg av dig som handlade om flykt.. stämmer ganska bra in på mig....när mina (säkert ibland ganska små) problem i livet
uppenbarar sig så....vill jag ibland bara fly. Vet du? Det är ingen bra lösning på mina problem...Dagen efter(idag) har jag desto värre problem..

Helt jävla sjukt att man ändå går in i fällan....trodde jag hade lärt mig! Du har väl snart klarat 6 år?

Otroligt bra!

Önskar att jag når dit!

Ruta 1 igen.. Ska jag orka börja om?

Tack för att du och alla andra finns här hursomhelst! Ni är verkligen min livlina..

/Mic

...you are just borrowing happiness from tomorrow.

Ett fint citat jag fann på en helt enastående sajt...

http://www.lifebuzz.com/

Gå till den om du har tråkigt, eller bara söker lite nya infallsvinklar.

Min personliga favorit är...
http://www.lifebuzz.com/just-stop/
Den säger allt om det jag har försökt förklara som min mindfulness.

Men för att återgå till dig Mic...

Jag kan inte hjälpa dig...
-att göra det ogjort.
-och säga att det inte gjorde något.
-med att säga "vad var det jag sade".
-att ens säga ett litet förlåt.

För det kan jag inte.

Men jag kan säga...
-att du har uppdaterat din nykterhet.
-att det blev bra, att det blev dåligt.
-man börjar aldrig om, man fortsätter bara.
-se inte bakåt, titta framåt istället.

Du har smakat på beskan igen i dubbel bemärkelse, och jag kan lätt känna igen mig i dina ångestfyllda kval.
Det hjälper inte att du sitter och vämjer dig över allt som har hänt, du HAR fått din läxa för den här gången, det räcker nu!

Lägg tankarna på något som är bra för dig istället, försök tänka framåt och helst på något som är glatt och positivt.
Åtminstone så kan du glädja dig åt att imorgon vaknar du nykter i alla fall, eller hur?
Du kommer alltså inte elda på ditt dåliga samvete, det kommer bli bättre även om du inte tror på det just nu.
Ett "påtvingat" kanske falskt positivt tänk funkar det med, bryta tankemönstret.
När ingenting funkar, ta en kvällspromenad, se en rolig eller känslotagande film, det handlar om att lyfta bort dina tankar, pausa!

En erfarenhet rikare att lägga till ditt bibliotek, har det börjat bli många bokryggar med samma innehåll?
Förändringen finns där om du bryter med ditt förflutna, vanetänkandet är förbjudet, du går in i en ny livsstil nu.

Det kommer att bli bättre, så länge du innerst inne vill, och det finns bara en som bestämmer och det vet du.
När man slutar skylla på allt och alla, och tar sitt egna ansvar, det är då det händer grejor..

Nu går jag in i en ny helg, är fri i mina tankar så länge de inte tänker på alkoholen.
Eller rättare sagt JAG och alkoholen, vad grannen gör eller frugan tänker på när det gäller alkoholen, det står mig bi.

/Berra

konstnären

Jag har varit där du är nu. Du måste vilja i hela kroppen och själen. Det
är ett h-vete att vara där du befinner dig nu, men det går om du bara vill.
Försök att inte se det som ett världsproblem, jag trillade oxså och skämdes
till max. Men som Berra skriver det gäller att lära sig att styra sina tankar.
Vara förutseende, hoppa över alla fallgropar. Inget jävla pjoskande, för det är
inte synd om oss. Jag kan bara prata för mig själv, jag hade ju bara två val, leva
eller dö. Det var lätt ska jag säga dig. Valet alltså. Men det inre arbetet med mig
själv och som fortfarande pågår är ingen lek, men för varje seger växer jag en smula.
Du orkar börja om, se inte tillbaka, se en minut, en timme. Ut och gå, titta på männsikor.
Prata med ditt inre, vad vill jag. Forumet, min hund är den hjälp jag har, och forumet är
fantastiskt, man får respons, man får skriva av sig både glädje och sorg.
Jag kommer alltid att vara medveten om hu lömsk, falsk, elak den där jävulen är, och han
vill mig inget gott.
Just nu är jag fri, harmonisk och ett riktigt kakmonster. Snart ska jag skriv in 7 månader
utan att jag har lyft ett glas.
Kämpa på vi finns här
Konstnären

Mic99

Tack för stödet Berra och Konstnären!

Känns skönt att få stöd från er som verkligen vet vad det handlar om..

Och såklart har ni rätt! Jag måste resa mig. Igen. Titta framåt och gå vidare.

Igår var ju ingen lek precis.. helt otroligt att man utsätter sig för det om och om igen..

Men nu är det historia. Jag ska ladda om. En dag i taget ska bli många till slut hoppas jag!

Idag ska jag inte dricka. Jag börjar så. Idag ska jag ut och njuta av solen och
bara finnas till.

Släppa in ljuset och glömma det mörka..

/Mic

Mic99

Ibland är livet bra,enkelt och lätt.Satt just ute i solen och åt årets först glass och funderade
på hur i h-vte man kan vara så dum att tror att alkohol någosin är en bra lösning på problem..
för sanningen är ju att det bara blir sju resor värre. Minst..

Så varför gör man det då? Hur tänker man? Ja i mitt fall är det nog oftast så..att jag stänger av..
jag tänker inte. Inte alls.. Jag blir som i trans..Som om det är någon annan som går in på bolaget och handlar..

Just då är det inte jag..finns inget rationellt tänk alls..det bara värker i min kropp. Vill bara
bort..

Och när jag väl börjat..ja då är det kört. Finns absolut inget stopp då. Dricker upp precis allt
som kommer i min väg..så tankarna på att någonsin kunna dricka normalt igen är borta. Och det känns
bra att äntligen fattat det..

Jag har också blivit mycket bättre på att undvika alla risksitutioner..planerar numera ofta hur jag ska undvika
det. Och det går mycket bättre nu! MEN..och det är ett stort men..jag vet fortfarande inte hur
jag ska undvika de situtioner som bara uppstår ur tomma intet..För jag hade inte direkt på känn att det
skulle komma. Det bara kommer..Och den känslan jag får då?? Den känslan är så stark att den kväver allt förnuft...

Jag vet att det är jag som bestämmer. Att jag inte kan skylla på någon annan. Men ibland känns det
inte så...

Hittar jag denna sista pusselbit så är mina problem lösta..

Jag måste hitta ett försvar mot de blixtanfall av akut komma-bort-känsla som tar över mig vid de
tillfällena..

För jag vet vad jag vill..jag vill leva!

Idag är livet bra. Ska göra allt jag kan för att det ska förbli så.

Ha en bra dag alla som liksom jag kämpar därute!

/Mic

Efter en dag med mycket slit med bilarna.

Känner lukten av avfettningsmedel och tittar ut på grässlänten hur tussilagon lyser i sina härligt gula färger och känner hur det är vår ända in i själen.

Att dricka alkohol just känns främmande...

Berra

..en kvinna i närheten av 60 årsåldern kom insläntrande sist av alla, hon var syster med födelsedagsbarnet.
Skyggt gömde hon sig i köket med sin bror, pratade lite släktskvaller så som man brukar när man inte har träffats på ett tag.
Men hon var nervös för nya kontakter det visste jag ju sedan tidigare, hon stod i köket och drack mod till sig, rödvinsglas efter rödvinsglas...
Vet inte hur man kan dricka så snabbt i slowmotion, man såg hur hon ville hälla i sig snabbt för att bli modig, men ändå hålla en lugn takt ifall någon såg henne.

Efter en halvtimme slog hon ned sig bredvid mig vid matbordet, presenterade sig och jag kunde ju inte låta bli att vara lite elak, men NN vi har ju träffats minst tre gånger förut, kommer du inte ihåg, min fru är bästa vännina med din brors fru, vi sågs ju senast på bröllopet när ni dansade en massa rockn' roll dans?
Ehh ..jo...ja just det kom det fram ur henne, till saken kan nog höra att hon inte vill komma ihåg DEN festen, jag var inte nykter då heller men höll en relativt låg profil gentemot henne och hennes barn.

Hon vred sig mot en gäst på den andra sidan av henne och presenterade sig ännu en gång, där blev det jackpot, det var en som inte kände henne sedan förut.
Hon pratade sådana där vardagligheter som man gör när man ska vara trevlig, och tiden gick och antalet rödvinsglas desto fortare.
Jo hon var ett "ticksmongo" och hennes nervösa ansiktsryckningar slutade helt efter ett tag, hon såg plötsligt rofylld ut i ansiktet.
Rofylld?, ja vilket konstigt ordval jag skrev där, men det var helt uppenbart att nu hade hon en till synes rofylld tillvaro.
Allt verkade vara lugn och frid, och hon kände inga som helst kval att prata med ditten och datten, om allt möjligt.

På något sätt så kände jag igen mig i hennes uppträdande, ingen ro i kroppen förräns den hade nått sitt "normaltillstånd".
Hon var nog lika beroende som jag en gång hade varit, men inte kanske med samma insiktsfullhet.

Hon blev mer och mer kompis med alla runtomkring sig, drog sig inte för att prata högt och ljudligt och tog plats i det verbala surret.
Hon skämde inte ut sig, men i den milsvida förändringen hon hade mot det när hon kom så kanske...kanske hon skulle känna ett visst självförakt under morgondagen.

På småtimmarna någon timme innan hennes hemgång så hängde hon över min axel, och skulle prata "allvar" med mig,
hennes andedräkt slog nästan knockout på mig för där kom en kastvind av en nyss svald rödvinsdoft men med en varm kroppstemperatur, uäck!
Den doften var inte behaglig någonstans, den eventuella längtan jag ibland kunnat känna till rödvinet vid middagar var som helt bortblåst, i månader framöver...

Frugan berättade senare för henne att jag var numera nykterist och skulle inte bara köra bilen hem ikväll på festkvällar, utan för all framtid framöver...
Då fick hon en eftertanke precis som om jag var svartfoten, katten bland hermelinerna, det svarta fåret, Judas eller liknande...
Här satt det en som verkligen var nykter, en som kunde registrera precis allt vad som hände, och minnas...och kunna återberätta det senare...!
Hua, det blev fortsättningsvis ett "kallt" bemötande ifrån hennes sida gentemot mig, man verkligen märkte hur hon inte gillade min närvaro längre.
Aldrig tidigare har det varit så genomskinligt att se reaktionen på min nykterhet, hon förstod att jag visste i vilken situation hon befann sig.

Jo mina ögon registrerade det helt uppenbara, jag satt vid en kvinna med ett ganska långtgående alkoholmissbruk, och jag var med min egna historia på väg att avslöja den sanningen hon själv visste om men inte hade vågat erkänt ens för sig själv...
En liten stund senare lämnade hon festen, jag var alldeles för nära att avslöja henne med mina tysta diplomati, min rena nyktra uppenbarelse utgjorde ett hot mot hennes missbruk, därför att jag visste vad ett missbruk innebar för mig, och troligen för henne också.

I hennes värld finns det troligen bara barn och husdjur som inte dricker alkoholen på fester, det ligger något misstänkt över de som inte faller in i det sociala skiktet av alkoholdrickare, frireligiösa moralpredikanter möjligen, men inte den frivilligt uppvaknade nynyketeristen som bara kunde svara att mitt drickande visade sig inte vara bra för mig, vadå bra?, man får väl offra lite för den goda sakens skull?
Nu sade hon inte så men dessa ord stod på något sätt skrivna i luften, åtminstone i min fantasi...

1-0 till nykterheten denna helg till mig igen, jag gick vinnande igenom denna helg också...
Man har det aldrig tråkigt som nykterist heller, inte om man låter fantasin flöda fritt som den oftast gör för mig.
Jag se saker på ett annat sätt numera, vissa saker är helt uppenbara och det är inte så svårt att se anledningar till dem, och inte heller speciellt svårt att se hur kvällen kommer att se ut för vissa runtomkring mig.

Denna rödvinspimplande kvinna har ju egentligen bara svårt att knyta nya relationer, DÄR ligger hennes problem med drickandet.
Men alkoholen har ju andra sidor också, när t.ex man har medicinerat för mycket mot sin lära-känna-nya-människor-ångest, det blir för fulla, och för trevliga...
Och även dagen efter...fööööör mycket ångest, för att man varit alldeles för trevlig kvällen innan, och så har man ju skaffat sig en anledning till att fortsätta dricka.

Alkoholen är en slug drog, den nöjer sig inte med att slå ner någon mot marken, den fortsätter slå på den som redan ligger.
Alkoholen har ingen hederskodex, den tar helst den som är svagast inför den, lagen om minsta möjliga motstånd.
Men här är det inte musklerna som spelar någon roll längre, utan hjärnans möjlighet att överlista den lilla ulven i fårakläder.

Alla hade vi en anledning till att börja bruka alkoholen, men svårt att finna en kraftfull nog till att sluta använda den.

Berra

... Att du skriver så bra, så väl uttryckt och ger så mycket eftertänksamhet!
Jag hör hemma "på andra sidan" i detta forum, men läser dina inlägg titt som tätt och känner mig glad för din skull - vilket arbete du gjort och gör!
Ta hand om dig!

Pellepennan

Intressant helgupplevelse Berra! Kanske är det så att den nyktre - som självmant valt den vägen - helt enkelt blir för mycket för den som fortfarande har ett problematiskt förhållande till drickat? Att det blir lite som det ultimata brottet mot Jantelagen? Har själv den erfarenheten från liknande tillställningar. Jag har inte berättat att det är på grund av problem som jag beslutat att inte dricka. Det är än så länge min ensak. Men att vara nykter och samtidigt ha fräckheten att berätta det för den som uppenbarligen har ett klurigt förhållande till alkoholen, blir verkligen "in your face". Är ju inget brott man begår, men den "tilltalade" uppfattar det kanske så ;-)Jag tycker det är väl värt att fundera på, eftersom den situationen kommer att uppstå framöver. Samtidigt som den situationen kommer att förorsaka ett visst "obehag" i mig. Åtminstone den närmaste tiden. Det gäller kanske att hitta sin egen "bild" av det som kommer att ske, och vara klar med varför det sker, och att vara redo för det? Du förstår kanske hur jag tänker?

//PP

konstnären

Insiktsfullt för mig att läsa din text. Vad man lägger märke till många små detaljer
när man är nykter. Självklart var du obekväm för henne, en människa som inte dricker.
Dom flesta av mina vänner, och det är egentligen inte så många har svårt att förstå
mig. Dom kanske inte säger det rakt ut, men man märker på deras sätt när vi ses, kanske
i mataffär eller ute på staden. Drar sig undan helt enkelt, ringer sällan och hoppas väl
att jag ska dunsta bort i dimman i mitt nyktra tillstånd, eller gå tillbaka till den
gamla konstnären för då var jag omtyckt. Fyra av dom har verkligen alkoproblem, men
det är inget jag lägger min näsa i. Jag har haft nog med mig själv att komma upp på den
rätta vägen. Men en alkoholist kan aldrig lura en annan alkoholist. Men jag tycket inte
att jag ska behöva försvar den väg jag valt, det är ju bara jag innerst inne som vet vad
A gjorde med mig.
Allt flyter på bra nu, jag tycker du är så modig med din nykterhet, och vilket arbete du gjort.
Jag håller fortfarande på med mitt inre förändringsarbete. Ibland går det inte alls, och då
blir jag arg och otålig. Men jag har inte tagit till A, snart sju månader nu och jag känner
att det är så rätt för mig.
Ha det fint
Konstnären

...när jag är full?

Nej knappast, ingen bryr sig om jag är full eller inte, ingen vet om jag har druckit.
Det enda som spelar roll för dem i den ovan nämnda mening är just vad klockan är för dem.
Det påverkar dem om det är natt eller dag, om de jobbar eller inte, kanske sover eller äter.

Om man vänder på det, spelar det någon roll för mig vad klockan är i östra Tjervjustan när jag är full?
Nej knappast, vet inte ens var byn ligger, kanske i Östeuropa, känner ingen där, och vem bryr sig egentligen.

Det som spelar roll är om jag är full eller inte, om det är natt eller dag, om jag jobbar eller inte, kanske sover eller äter.
Det är värre om jag är full på dagen, och ÄNNU värre om jag är full på jobbet, och ganska så ofta blir jag full när man äter,
För det mesta av mat men på helger lika ofta av måltidsdrycken, och somnar ja det gör man ju när man har druckit.

Distansen håller oss ovetande om vad som händer, det som händer på lokal nivå är det som är det viktigaste för oss själva.
Jag kan göra bort mig när jag har druckit, det påverkar min miljö och närstående.
Men när jag dricker i min ensamhet så händer det oftast ingenting, inte ens grannarna vet vad som händer.
Jag mörkar och försvinner in i min ännu mer lokala dimma, ingen vet vad som händer.
När det barkar åt he..te så vet ingen vad som pågår, det kan vara fullt kaos i mitt hem, men ingen vet vad som händer.
När ingen annan vet, och den som vet vill inte se sanningen, inte ens röra vid verkligheten, hur långt kan det då gå?
När finns stoppet och den enda som kan rå på problemet är sjuk av ett beroende, var är då stoppet?

Många av oss lever med andra i sin familj, men när det börjar bli ett problem med drickandet så isolerar vi oss,
Vi vet att vi gör fel, men vill inte höra hur de andra oroar sig för vårat drickande, vi vill inte att de ska säga .....stopp!
Vi isolerar oss ännu mer, bara vi finns kvar med våra tankar för oss själva, ingen förstår oss, bara berusningen hjälper.
Vi släpper inte in någon i vår allra heligaste rummet, vi knäpper bort de som betyder något för oss, eller kanske betydde något...
Det är bara vi och berusningen kvar, och praktikaliteterna runtomkring som att införskaffa dryckerna och kanske äta någon gång då och då...
Inget annat betyder något längre, vi är ensamma i vår egna värld, fylld av förljugenhet, lögnerna och besvikelserna.
Jag förlorade mot mig själv idag igen, blev full och sitter där med självföraktet, duger inget annat till än att fortsätta kröka,
Fångad i min egna kropp av tvångstankar över att behöva dricka alkoholen för att få mitt lugna normaltillstånd.

Vet att det är fel, men känner mig hjälplös mot den större kraften som styr och äger mig, jag har givit upp det vanliga livet.
Mitt nya vanliga liv är att fortsätta leva i lögnen, så länge jag flyter med strömmen så gör det mindre ont.
Har inte kraft att ställa mig upp mot det onda som styr mig, inte krafter nog till att säga ens ett litet viskande ....nej!

Sakta bryts jag ner till ingenting, det glädjerika kraftfulla energiknippet till människa är borta, jag är förlorad i mig själv.

De runtomkring mig har bönar och bett om en ändring, inte ens min familj vet hur viljelös jag har blivit, jag är ingenting kvar.
Saker omkring mig faller i bitar, jobb, familj och körkort, hus och sommarstugan, fisket, kompisarna och livsglädjen.
Jag är ingenting kvar, jag har ingenting kvar, bara en sorts tomlöshet, men flaskan följer mig troget var dag.
Sitter och grämer mig, vad var det som blev fel, vad gjorde jag för sorts fel, NÄR blev det fel???

Aldrig, inte ens vid det här laget kan jag lägga skulden på drickandet, inte ens när livet håller på att rämna så kan jag inse problemet.
Jag har ett problem med alkoholen?, aldrig, dricker mycket men inga problem, bara dricker (kanske) för lite ....lite för mycket....
För ofta och helt sanslöst för mycket...

Ett tag skulle man fundera på om man inte skulle leta upp ett telefonnummer i telefonkatalogen, och ringa till Tjervjustan och fråga...
...hur mycket är klockan, jag är full, hjälp mig!

När man söker hjälpen och är mottaglig för den, inte förräns då kan det hända någonting, allt annat blockerar man bort...
Förändringen kommer när man vill och har möjlighet att ta emot den, när man har ingenting kvar förutom hoppet.
Ge upp och kliv upp, öppna dörren och gå i motsatt riktning, allt som är i en förändring är till det bättre.
Motsatsen till grubblandet över att man missade chansen är att skapa sig nya chanser.

Varje morgon ger dig en ny chans att testa på nykterheten, ta den!

Berra

Hur alkoholismen kommer smygande ibland nästan obemärkt in på livet.
Någonting oskyldigt och glatt blir med tiden provocerande intimt med sin egna livsstil, det påverkar en mer än man önskar,
Och till slut helt dominerande, och fortfarande ser man inte problemet.
Alkoholen skyddar sig själv genom att alltid ställa sig i första ledet, man kan kritisera allt, men aldrig trösten i berusningen.
Man kan ta ifrån en precis allting, men aldrig "rätten" att fly ifrån verkligheten, rätten att avstå ifrån allting, förutom fyllan.
Vår sista rätt att bestämma över oss själva, men gör vi det när alkoholen visar sig ta den yttersta rätten till livet?

Med näbbar och klor slåss vi för rätten att dricka oss fulla, att ta oss bort ifrån livet som kommer en allt för nära.

Alla blir inte alkoholister på en gång, en del lär sig att inte dricka oftare och mer än vad de hade tänkt sig,
men en person med beroendepersonlighet, märker inte hur ribban som man hade tänkt sig från början hela tiden höjs.
Man umgås med de som dricker mer än man gjorde från början, och på så sätt "rättfärdigar" sitt drickande.
Jag dricker ju inte mer än de andra, ja vilka "de andra", du väljer ju naturligtvis vilka du jämför dig med.

På något sätt slingrar vi in oss i tankar som ger oss jämförelsevis lättare ribbor att jämföra oss med, lättare för oss själva,
men oj så förfalskat att vi inte bara övertygar andra, utan vi tror på det själva så hårt för att försvaret ska funka per automatik, alltid.

I min värld kom det sig att jag ville avslöja självbedrägeriet, vad var det som jag trodde på, men som inte stämde med verkligheten?

Att sätta dit varje självlögn var det viktigaste drivet i min nykterhet, och att finna mina fallgropar.
Försöka förstå vid vilka tillfällen jag möjligen skulle tillåta mig att dricka, och varför...

Därför envisas jag med att påstå att alkoholen "ljuger" för mig, den säger saker till mig, gör saker med mig som är så långt ifrån verkligheten som det bara går.
Ett enkelt sätt är att spela in fyllan på film, titta på den när man är nykter, och jämföra, var det så härligt som mitt sinne sa att det var.
Kul?, nej oftast otroligt skämmigt att se sig full i efterhand, hur tänkte jag där?, inte alls skulle jag tro.

"Otroligt fina pattar du har, får man smaka?", inte kul att få höra som tjej, det är sexistiskt och onödigt, svårt att få det osagt om man påstår att man bara skojade till det.
Tillkortakommande i sitt tänk blev bara helt plötsligt blottlagt, vad svischar det igenom tarmpaketet i skallen när man är full?
Ingenting, en massa stormiga virrvarr av sinnesimpulser blandat med en obehärskad berusad personlighet...
Hallå det var kul!, inte?, ni fattar ju inte ett skämt , torrbollar! ...Säger man till de nyktra som inte alls fattar tråden.
De som är fulla garvar bara för att påstående var ju bara så helt galet taget ur luften, vad fick han det ifrån..?
Kul på fyllan, ja kanske, i verkligheten var det bara plumpt och dåligt, därför ljuger fyllan för mig.

Med tiden bli man mer och mer plump i sitt framträdande varje gång man dricker, man tycker till slut att ingen förstår sig på en längre.
Det är vid sådana tillfällen man drar sig undan, man har blivit tjatigt och förutsägbar, och man dricker i fortsättning för sig själv.
Ingen kan klaga längre, det är så man börja sin solokarriär som hemmadrickare i det fördolda bakom fördragna gardiner och persienner.
Om folk fick se den verkliga situationen och mängden alkohol så skulle de...häpna.
Och vi vill inte att vår förbrukning ska blottläggas, vi vill inte synas när vi försvarar vår rätt att få supa oss fulla.
Vi hävdar den, men vill inte visa den, då blir den plötsligt hemlighetsfull.

Känns det inte lite tveeggat på något sätt.

Det där med den lilla trevliga stämningshöjaren på middagar känns plötsligt avlägset, drickande har gått in i en mer destruktiv fas i livet, ett tyngre beroende.
Tanken bakom drickande som ett socialiserade verktyg blev liksom pyttigt, ett bläckhorn blev plötsligt till en tiolitershink med husfärg.
Normalt för de som målar hus, men överdrivet för den som ska skriva ett brev, vad var självaste tanken bakom sitt drickande?

När man tänker igenom hur mitt drickande var tänkt från allra första början, så stämde det inte ett uns mot hur det slutade.
Det blev en aha-upplevelse om något för mig, gränserna töjdes och töjdes och töjdes tills de blev absurda.
En bil som kommer sakta i rullning med en konstant hastighetsökning når efter 25 år en abnorm hastighet, även om den bara ökar med 2km/h på en vecka.
52 x 25 x 2 = 2600 km/h, inte ens JAS'en når dessa hastigheter, och när den når väggen så återstår inte ens dammpartiklar kvar av hela lasset.
Men hastighetsökningen var ju konstant, ökar väl inte mer än andra hastighetsökningar, eller?

När någon ljuger, så kvarstår det för åhöraren att avslöja sanningen, och var gränsen för osanningen och verkligheten möts eller skiljer sig åt.

Alkoholen ljuger, verkligheten är sannare...

Berra

Minz

Just nu behöver jag hänga här. Det känns tryggt. Har du känt att livet saknar glädjen och om - vad har du gjort för att vända känslan? A är en falsk djävul som luras mer än gärna och just nu är det svårt att greppa om "skiten".

Äntligenfri

Berra jag älskar att läsa dina inlägg! Du är så klok och har så fantastiska insikter som du lyckas sätta ord på! Jag kommer på mig själv med att känna avund när jag läser i din tråd, avund att du kommit så långt och en längtan och förtvivlad önskan om att min man ska komma till samma insikter som dig, lyckos din familj! Du skriver på ett sätt som berör i hjärtat, man nickar igenkännande oavsett om man är anhörig eller missbrukare. Jag önskar dig all lycka och framgång, fortsätt att skriva dina värdefulla inlägg. Tack!

Känn ingen avund, tiden är bara ett mått på förfluten livserfarenhet, man blir inte kaxigare bara för att man varit nykter längre,
Men man känner sig säkrare med mer erfarenhet i ryggsäcken.

Jo att sluta dricka alkoholen var bland det jävligaste jag har varit med om i hela mitt liv, men hade blivit ÄNNU jävligare och dessutom helt ohållbart om jag hade fortsatt.

Så vad hade jag att välja på, orkade inte gå igenom skärselden att vittja alla mina hjärnspöken med att sluta dricka,
men det fanns ingen möjlighet för mig att överhuvudtaget fortsätta dricka, status quo.
Så jag fick vittja mina hjärnspöken, det var den enda utvägen, och så fruktansvärt jobbigt.

Allt som min hjärna hade förknippat med glädje fanns hopkopplad med alkoholen, ingenting annat var värt något.
Så visst faan sög det, hela livet var miserabelt, kunde ju lika väl gå runt hörnet lägga mig ner och dö.
...men tänk dig att ställa sig frågan...varför?

Innan man började dricka alkoholen så hade man ett ett helt okey liv, vad vara det som gav glädjeämnen då?
Funta på det ett tag, och sedan funta lite på "vem" som har ändrat på dina värderingar.
Den lömska vännen alkoholen har vänt ut och in på hela ditt numera miserabla liv, hallå!

Så blev mitt liv miserabelt med eller utan alkoholen, dvs hade jag ett sådant sugit liv liv även utan alkoholen.
Nejdå, det är ju alkoholen som har förvridit dina tankar till någonting helt sjukt, hjärnspöken.

Så i nykterheten åtgår ALL energi till att avslöja hjärnspökena skapade av herr alkohol,
därefter överlista varför de kommer, när det kommer, och hur jag ska få hjärnan att byta spår med ett nyktert tänk.
Hjärnan är helt enkelt konserverad i alkoholångorna, det är DEN som är beroende, inte själva kroppen.

Allt den hittar på är att försöka styra över dina tankar på att få sitt gift tillbaka, det är samma sak med nikotinet.

Så att överlista sin egna sjuka hjärna det är helt enkelt skitsvårt, att ställa sig högre i makt än den högst beslutande organet i hela kroppen.
Att avsätta regeringen med militär makt och skapa en interimstyrning så pass länge att den gamle regeringen har tillfrisknat.

Hur lång tid tar det, för alltid skulle jag vilja säga, en gång alkis, alltid alkis.
Jag får leva med mina gamla sovande hjärnspökena, ett enda obevakat ögonblick och jag släpper lös attackhunden med att testa ett glas.
Sedan får jag ta hand om att reda upp vad hundjäveln hann att ställa till med medans jag sov.
Så länge jag håller den i ett stramt koppel har jag kontrollen, övervakad och med mycket hård diciplin.
På sådant sätt kan jag få ut någon sorts fin relation till attackhunden, den finns parallellt i min livsresa.
Ha vilken jäkla koppling jag gjorde där, så nu har man blivit en mental hundägare också,
men det kändes rätt på något sätt.

Idag lördag, en solig morgon kvar i sängen och jag hör hur grannarna genom ett öppet fönster har börjat skramla med sina utemöbler,
barnen stojar och är glada, precis som det borde vara en vanlig vårmorgon, en härlig tid som vi nu går tillmötes.
Hur hade det varit om jag hade söpit igår, kikat upp genom ögonvrån, stängt ögat och livrädd för den kommande bakfylleångesten.
Hade sovit i timmar framöver för att hoppas att en del av ångesten hade sovits bort, men den jäveln står alltid bakom någon hörna och lurpassar på en i ett bakhåll.

Så kom inte och säg att nykterheten inte är värd vartenda efterkommande minut av mitt fortsatta liv,
men man måste lära sig att uppskatta den i sin alkoholsjuka hjärnas tillvaro...
Lära om, gör rätt...

Att inte vara fyllesjuk....är rätt...för mig.

Berra

..vad är värst?

Att inse att man är en alkoholist för det man har druckit, eller..
att förstå att man är en alkoholist för den framtid man inte kommer att kunna dricka?

Det ena är en historia, och den andra en framtida historia.

Den första skäms man inför, den andra skräms man inför.

Att inse att man inte kan påverka det som har skett, det är en sak...
Men att veta att man kan påverka det som kommer att ske, är en helt annan sak...

Man skräms inför att man har ett aktivt val, och en "hopplös" framtid utan alkohol, där saker och ting inte kommer att bli det de en gång var.

Varför är vi så rädda för en förändring?
Allting behöver inte bli till det sämre, men man förväntar sig det på något sätt.

Den som flyttat sin bostad till något som man förväntar sig var ett sämre val, kommer inte att kunna bli positivt inställd till det senare.
Man har liksom bestämt sig, men omständigheterna kanske tvingade dig till det och du fick ta det beslutet.
Men gå in för det helhjärtat kommer du aldrig att göra...

Om du i stället ser fram emot flytten som något positivt KAN du bli senare bli besviken, men du hoppas inte på det.
Och skulle man senare möta på motgångar så brukar man väga det emot de som var bra, nästan på en gång.
Är det inget problem så blir det inget problem, problemet borta.
Blir det ett problem så kanske det går att lösa, eller du kommer i alla fall att söka efter en lösning, kanske problemet löstes.
Det kanske bara är tillfälligt och kommer att försvinna, eller bara kommer vid vissa situationer.

Skillnaden mellan att förvänta sig något gott ur en förändring, och att förvänta sig något dåligt är märkbar på resultatet.
Man går inte in för det helhjärtat, eller ger det ingen chans, och tappar motivationen vid minsta nederlag om det förväntas vara dåligt.

I ett läge kanske man måste flytta pga av ekonomin, jobb, eller familjesituation till något sämre ställe.
I ett annat för att man har funnit något nytt som är bättre, då ser man fram emot det.
Man väger in precis allt, läge, kommunikationer, hyra, fräschhet, modernitet, ytor, våning, hiss, område osv...

När man kommer till nykterheten så ser man bara till vad man hade, men inte vet vad man exakt får.
Att vakna utvilad utan bakfylla kanske inte uppväger känslan när man precis går in i fyllan.
Att man får mer pengar i kassan för att man inte springer på bolaget så ofta kanske inte uppväger att man känner sig utanför på middagen.
Att man långsamt får en bättre hälsa kanske inte uppväger vetskapen att till helgen får man softa ner med sin helgfylla.

Att alkoholen och dess trygga famn alltid väger tyngre än alla andra motsvarande positiva händelser av nykterheten ligger i rädslan för
En förändring, eller ens ge den en ärlig chans, hellre stå kvar och stampa än fly stridsfältet med sina inre demoner.

Att gå in i nykterheten med vetskapen om att det kommer bli bättre, det ger den en betydligt bättre chans till att lyckas.

Bara tänka...ta det lugnt, det kommer att fixa sig, det enda man behöver tänka på är att inte göra som du brukar,
Alkoholen är ingen lösning på problemen, den är precis tvärtom trots att din hjärna försöker säga motsatsen.
Och vilken del av kroppen är det nu som är förgiftad och beroende?

Ögonen säger att det ser gott ut.
Smaken i munnen säger att det smakar gott...
Lukten säger att det doftar gott...
Hörseln säger att det kluckar, skvalpar, sörplar gott..
Handen säger att t.om. flaskan och glaset har sköna former.
Alla har de en sak gemensamt, deras nervbanor och signaler tyds av samma central, det högst överordnade organet i din kropp.
Och den är förgiftat och beroende av en sak, en dryck vars egenskap är att se till att den blir enskild härskare över ditt liv.
Den gör precis allt för du ska göra den till freds med sitt missbruk, ge mig alkoholen och jag ska ge dig tillfredställelse.
Du matar ulven som senare ska förgöra dig, känns det rätt?

Att sätta sig högre än sina lustar för ett litet tag svälter ut beroendet, det avtar och hjärnan kommer att återfå sina tillfredsställelser med andra saker som den hade glömt bort under tiden den blev gömd bakom stängda gardiner.

Att blottlägga sin hjärnas beroende skapar naturligtvis en inre konflikt som kräver diciplin och styrka, men den betalar sig med tiden.
Varje morgon vaknar du med en möjlighet, att avlägga ett löfte om att du ska somna med samma förutsättning som du vaknade, nykter.

Berra

..att hon kan gå på AW (After Work) med sin egna mamma, en kompis och hennes mamma.
Jo det känns lite konstigt när ens barn går ut och dricker och inte en själv längre.
Konstigt men inte obehagligt, tjejerna i familjen kan gå ut och roa sig lite medans herrarna håller sig hemma.

Har passat på att bygga om dotterns akvarium med ny LED-belysning och en rejäl rengöring, det luktar skunk ur akvariet sedan det kom någon sorts alger som verkligen är skitsvår att bli av med, skrubbar och svär om varannat, det har kolat tre firrar på en vecka och kände att jag behövde göra något.
Hoppas på att den starkare belysningen ska få växterna att ta näringen ifrån algerna.

Oj, där skramlade det med nycklarna i ytterdörren, nu så ska det bli intressant och kolla av statusen, rultiga eller salongsberusade....?
....men nejdå, det hade varit lugnt som förväntat, ett par glas vin och mycket skratt, precis som förväntat.
Det märks att de inte behöver dricka mer för att ha ännu roligare, de har kontrollen och inget beroende.

Funderar ofta på hur livet är nu för tiden, och kan inget annat än att säga att det har totalt sett blivit så mycket bättre.
Har ett eget inre lugn och känner ingen stress inför alkoholen, problemet har inte blivit ett problem längre.
Tidigare skulle jag t.ex ha känt en stress över att damerna var ute på galej och att för att få rättvisa skulle jag genast ha planerat
min "tur" att få gå ut med mina polare, rättvisan är inte lika viktig längre, välmåendet däremot är i första prio.

Så alkoholen tror jag spädde på mitt dåliga mående, och när jag slutade dricka så fick jag inte bara kontrollen över mitt drickande,
utan även en kontroll över mitt mående, inte jaga runt som en idiot hela tiden, nykterheten är avkopplande och återkopplande.
Jag "ser" saker på ett helt annat sätt, upplever med mitt fulla sinne alla dagar alla tider, tar mig tid att fundera på vad som är viktigt.
Så få se nu...vad är viktigast just nu, klockan närmar sig midnatt, min tid är nu (natten) men jag har en tid i morgon också,
Alltså gör jag bäst i att krypa ner i halmen, dra några timmerstockar och pallar på så sätt morgondagen mycket bättre.

Får se hur många firrar som klarade av chocken med rent akvarium, kanske fanns det lite rengöringsmedel kvar i vattnet.
En floater som stirrar på mig med dö'a ögon kanske inte är det roligaste sättet att starta en morgon med,
Alla pallar inte med en allt för stor förändring på en gång.

I morgon fredag, veckans bästa dag, dagen med mest helg kvar när jobbet är avklarat, min tid och familjens tid.
Blir det finväder ska jag njuta av varje solstund, det är härligt med våren.

Mors Berra.