Det gick inte att stå emot så värst många dagar den här gången heller. Sitter återigen framför datorn med kroppen full av skam och ångest. Har druckit ca fem-sex dagar varav de sista tre i stora mängder. Lyckades att låta bli starkspriten men det går ju alldeles utmärkt att bli full på starköl och vin också. I går sinade förråden så då tog jag cykeln till närmaste uteservering och drog i mig ett antal starköl. Vidare hem och gjorde slut på sista vinflaskan för säkerhets skull. Ingen alkohol sedan ca sex igårkväll och nu kommer darrningarna, den lite oregelbundna hjärtverksamheten, den dåliga magen och värst av allt den fruktansvärda ångesten.

Jag var bara tvungen att bryta med alkoholen idag. Jag hade inte klarat att fortsätta rent psykiskt. Jag har nu botaniserat lite på nätet och ska gå på mitt första AA-möte imorgon. Det tar emot och jag känner mig rädd, feg och usel. Tänk att man kan klara nästan vad som helst men omöjligen kan styra sitt alkoholintag. Jag klarar inte denna fruktansvärda kamp själv längre. Det var också en anledning till att jag var tvungen att skriva ett eget inlägg där jag kan fästa mina tankar och funderingar på pränt.

Jag hoppas på ert stöd "där ute" för en sak är helt säker; jag behöver det.

Tjalle

Li-Lo

Vad menar du? Jag får ont i magen när jag läser ditt inlägg. Är det livet du talar om? Det låter som att du har ett avbrott på din väg till din nykterhet, ge oss här inne en chans att stötta. Berätta mer. Vi finns här.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

Tjalle

Hej Li-Lo. Jag vet vare sig ut eller in. Började i torsdagskväll med att jag var hos tankläkaren. Hon borrade i över en timme och försökte hitta rötterna för att kunna rotfylla. Det lyckades inte heller den här gången. Jag tyckte synd om mig själv som inte får rätsida på den här tanden. Smög direkt till bolaget utan att tänka efter. Köpte bla en liten whiskey. Jag som inte druckit starksprit på mycket länge. Några flaskor vin och öl slank också ner.

Jag har varit ensam hemma så jag gjorde säkert ett medvetet återfall. Tandläkaren var bara den utlösande faktorn. Frun har hört hur det är ställt och jag vet ärligen inte vad som händer.

Det känns som om alla människor runt omkring mig skulle må så mycket bättre om jag inte fanns på kartan. Jag ser inte vad jag tillför längre. Jag har inte druckit sedan igårkväll (ca 21-21) och mår rent ut sagt skit. Jag ska försöka gå och lägga mig en stund. Har inte sovit många minuter i natt och definitivt ingen nykter sådan.

Kram på er alla från en Tjalle som inte ser någon väg ut just nu....

Li-Lo

Vad fint att höra av dig och vad klokt av DIG att se vad som triggade dig nu. Jag kan inte annat än känna med dig gällande tandproblem. Det låter även som att du är ensam nu vilket var ytterligare en faktor på triggerhögen.

Det låter som en bra plan och få lite sömn utan påverkan av alkohol. Ett annat råd, som du inte bett om, är att fortsätta skriva här, eller tala med någon. Din fru? En kompis? Någon professionell? Jag känner inte dig men jag vet att tankar som "att inte bidra", "att jorden alla skulle må bättre utan en" förstärks och till och med kan skapas av alkohol. Du skriver att du inte riktigt vet vad som händer nu.Vi tar det en dag i taget.

Ledsen att du inte mår bra just nu och samtidigt blir jag glad att du brutit drickandet. Du har en lång period bakom dig där sprit inte varit ett alternativ. Utan att ta ifrån dig det som tynger dig nu undrar jag vad som varit hjälpsamt förut. Kanske någon tråd här inne kan bli extra viktig just nu?

Tack igen för att du lät mig/oss veta att du är med oss.

Varma hälsningar Li-Lo

AL

är en jättelång tid av nykterhet...iaf för mej. Jag är inte där än..vet inte om jag kommer så långt.
Att tandläkarbesök kan utlösa alla möjliga känslor är väl bekant. För min del är det absolut en känsla av maktlöshet...om det är den känslan du har ....titta då på dina 3 månader och känn min beundran. Det är kvittot på din inre styrka. Känslan av att inte du tillför något är inte upp till dej att bestämma. Det måste andra få avgöra. Och vad jag kan se enbart av din tråd så tillför du andra människor hopp i en trasslig tillvaro. Det är stort och viktigt.

Tjalle

Efter en natt med endast sömn några minuter här och där känns det som att ha en "kupa" i huvudet. Trött, mycket ångestfyllt, ensam, noll aptit. Dricker just nu endast vatten. Jag har ingen att prata med. Man kan bli tokig för mindre. Ångesten är så kraftig att jag tar hjälp av insomningstabletter som jag delar upp i kvartar för att kunna överleva de här skräcktimmarna,

Tänk att jag kände mig så stabil bara för en fyra-fem dagar sedan och är nu så fullständigt nere under isen. Jag ska gå och tvinga i mig ett glas mjölk nu, i alla fall.

Förlåt rörigt och kort inlägg. Är lite fumlig med tangenterna.
Kram/Tjalle

Tack för att du kommer in här och skriver så vi kan "vara med dig". Tänk vad saker och ting kan slå om fort, som du skriver. Jag tycker det är superstarkt av dig att ta små steg som gör dig gott. Som att försöka sova, dricka mjölk osv. Vad mer kan du göra för din kropp och själ så att den ska få må lite bättre just idag?

Om du känner att du vill prata med någon så har Alkohollinjen öppet idag till kl. 19. Tel nr dit är 00-84 44 48. Hjälplinjen har också öppet fram till kl.22, tel: 0771-22 00 60

Vi är med dig! Skriv gärna mera här om du vill!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tjalle

Tack Carina (och andra) för att ni över huvud taget bryr er om den oförbätterlige Tjalle. Jag har så stark vilja men någonting saknas hos mig. Jag måste ta hjälp på riktigt. Detta går inte att lösa ensam. Jag vet dock inte hur just nu. Just nu vill jag bara överleva timme för timme.
Kram/Tjalle

heueh

oförbätterlig; jo nog känns det så ibland här i mitt sinne också. Jag har följt dig sedan lång tid tillbaka och jag känner igen mig själv i så mycket av det du skriver. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli helt fri från det Damoklessvärd som hänger över mitt huvud. Kanske blir jag inte det, kanske kommer jag att fortsätta med mina återfall tills jag dör. Men hur det nu än blir med den saken så har jag lärt mig en sak: mina nyktra perioder och det liv jag lever då är värda varenda sekund av lidande jag genomlever under ett återfall. Så jag tar hjälp där jag kan finna den: på psyket, på behandling eller så biter jag bara ihop och försöker ta mig igenom så gott det går. För hur eländig jag än känner mig i bakfyllans helvete så blir det ju gradvis bättre om jag bara härdar ut.

Jag vill gärna läsa mer av dina skriverier Tjalle, både i med- och motgång; du hjälper mig och lättar lite på den ensamhet som smyger sig på ibland.

Tjalle

Så kul att höra från dig mitt i allt elände. Jag har också följt dig med alla dina underfundiga kommentarer. Vill minnas att du skriver en hel del i forumet "det vidare livet" och ingen hellre än jag själv skulle vilja känna att jag hörde hemma i det forumet. Jag har nu tragglat i "förändra mitt drickande"-forumet under så lång tid men kommer ändå inte vidare.

Jag kan skriva under på vartenda ord du skriver. Återfallets ångesthelvete är näst intill outhärdligt. Jag har nu ca 2-3 timmar kvar för att fullborda de första två dygnen. De gånger jag "slutar dricka" efter en dryckesperiod stoppar jag vanligtvis tvärt av naturliga skäl. Alkoholen är slut och det är långt till bolaget så alternativen är inte många. Så när alkoholen så sakteliga rinner ur kroppen, vilket ju tar ett tag efter tre-fyra dagars drickande, så är det bara att försöka härda ut. Det är ju inte så att det blir lättare för varje gång direkt.

Jag tyckte att jag var ganska stabil ett tag under slutet av 2017 och början av 2018 men ack vad jag bedrog mig. Det är som hela min hjärna i små, små steg planerat detta under väldigt lång tid. Givetvis har jag inte varit observant nog utan tyckt att "det här går ju fin-fint"......Alkoholen som jag tidigare hade inlåst för att "ta fram" om det någon gång vankades gäster som till nöds ville ha sig ett glas fungerade under ganska många månader. Sedan tyckte jag att det var väl lite omständligt det där, och kunde vi dessutom inte passa på att utöka sortimentet lite. Man vill ju inte visa sig snål när gästerna kommer.

Sedan var det bara för "fyllehjärnan" att vänta in rätt tillfälle. Ensam hemma (x antal dagar) underlättar tillvaron när det ska drickas. Tämligen välfyllt skåp och så som grädde på moset hade jag ett bedrövligt besök hos tandläkaren som inte alls gick bra. Det var dessutom andra försöket att försöka förbereda en rotfyllning. Så nu sitter jag här med återfallsångest, ensam som i graven och dessutom med tandvärk och ingen ny tid inbokad.

Jag är trött, spänd och fylld av ångest. Min hjärna och kropp kommunicerar inte alls just nu. Detta inlägg tar mig otroligt lång tid att skriva. Jag vet inte hur jag ska gå vidare och just nu är det bara att "överleva" som gäller. Som du skriver, heuh, jag delar gärna mina erfarenheter i både med och motgång. Av någon anledning har frekvensen av inlägg på "medgångskontot" minskat när jag börjat mått hyggligt igen. Vad man nu ska dra för lärdom av detta......
Sköt om er önskar en trött, ledsen Tjalle

Tjalle

Inte sovit många minuter inatt. Tankarna mal ständigt i huvudet men inget vettigt kommer ut av det i mitt tillstånd. Trots en insomningstablett eller två får jag inte den ro jag behöver. Allting känns groteskt stort och omöjligt att hantera. Idag är det två och ett halvt dygn sedan sista!! glaset men ingen direkt förbättring än. Noll aptit, vill bara försöka sova bort alltihopa. Jag vill fly som en liten barnunge. Fly från allt som är stort, jobbigt och obehagligt. Det har jag kanske gjort, mer eller mindre, i hela livet.

I eftermiddag kommer min fru hem. Jag känner mig fullständigt panikslagen inför detta och allting bara snurrar runt. Jag är så trött på min förbannade ensamhet. Under stora delar av mitt liv har den varit självvald. Har alltid varit litet av en ensamvarg med dålig självkänsla och självförtroende. Nu har ensamheten blivit ett ok och den håller på att knäcka mig fullständigt.

Jag ska tvinga mig in i köket och göra några skedar gröt. Vill inte men måste, antar jag.
Kram på er/Tjalle

så bra du beskriver det där helvetet som a ger! Där är vi lika, hur olika vi än är för övrigt.
Och när man blivit kvitt a så finns det en uppsjö andra problem att ta itu med, – för en del av oss. Det finns ju orsaker till att man valt att fly in i spriten. Nu gäller det att ta sig själv på allvar, respektera och värna sig själv. Jag kommer nog att skriva mer om just det i min tråd framöver.

Tilde

Jag kommer ihåg dig väl och jag har följt dig genom åren, vi har varit här till och från länge både du o jag. Men som Dionysa här ovanför skriver, nu gäller det att ta sig själv på allvar och respektera sig själv. Så får det bli Tjalle!

Tjalle

Tack snälla dionysa, tilde för kommentar. Om ni visste vad det värmer att veta att man inte är ensam och osedd. Att folk faktiskt bryr sig fast man inte har förtjänat det. Går fram och tillbaka och nöter golv. Tre dygn avklarade kl 8 ikväll. En av de värre gångerna. Inte så värst mycket darrningar, bara en otrolig ångest som inte ger mer sig det mesta.

Min stackars fru kommer hem alldeles strax. Jag vet inte vad jag ska säga till henne längre. Både hon och jag som tyckte att det gick så bra och så detta praktbakslag som en blixt från klar himmel.....................

Jag måste komma i någon form av balans innan jag tar nästa pyttesteg framåt. Får inte i mig någonting att äta. En halv tallrik gröt, en liten banan och två glas mjölk. Är väl bättre än ingenting antar jag. En sak jag i alla fall har bestämt mig för, oavsett hur framtiden blir, är att skriva här mer regelbundet. Det är oftast en lisa för själen och det känns så skönt efteråt. Det är väl bara det att man stundtals känner sig tjatig och inte tycker att man har något att säga....

Sköt nu om er mina vänner så fortsätter dagen för en helt utkört Tjalle.

Det gör ont att läsa om din dag. Vill bara berätta att jag tänker på dig och önskar att du snart får känna att det börjar vända. Kommer inte på något bra råd - förutom att inte ge upp, förstås. Kram ♡

AL

Är det begripbart för dej varför du har en sådan panik för att träffa din fru. Är det snedsteget du skäms över eller är det nåt annat som ger dej panik och ångest? Du skrev tidigare att du måste ta hjälp på riktigt - betyder det sjukvård/psyk ?

Tjalle

Tack för era kommentarer. Jag suger i mig allting och känner förtröstan i att det finns folk som bryr sig. På fjärde dagen är läget ungefär likartat. Sover en till två timmar i sträck med hjälp av insomningstabletter. Det är naturligtvis inte heller bra men jag klarar inte av "nattångesten" utan dessa just nu. Jag vet ju att man blir deprimerad av dessa tabletter men ibland får man välja mellan pest och kolera.

Förutom den totala ångest som inte släpper från sista!! dryckesperioden (3 dygn mellan torsdag och söndag) har jag ont i ryggen. I fredags skulle jag visa mig på styva linan (onykter) och jämna till ett träd som hade gått av på mitten. Halkade på den snöiga stegen och föll i backen. Svartnade för ögonen men kände ingenting under ett par dagar, bedövad av A som jag var. Förstår ni hur rädd jag är för den person jag blir när jag dricker. Jag kan i ett visst skede utsätta mig för vad som helst. Har inget som helst konsekvenstänkande utan kör bara på som om den aktuella dagen vore den sista. Det är så totalt i motsats hur jag lever i "det nyktra livet"

Min fru kom hem igår. Hon sa inte mycket. Vi rumsterar i varsin del av huset och jag kan tänka mig också hur hon mår. För någon timme sedan kom hon in till mig och berättade att hon precis ringt en läkare och lagt "alla korten på bordet". Berättat om min alkoholism i form av periodare, att detta pågått under många, många år. Hon berättade vidare hur nedstämd och ledsen jag varit under lång tid och att detta inte går längre. Att jag måste få professionell hjälp.

Jag har uppenbarligen fått en tid i början på nästa vecka. En "dubbeltid" för säkerhets skull. Denne läkare samarbetar också med en psykoterapeut, vars arbete också inkluderar den typen av problem jag har.

Jag är skraj. Vet att detta är sista chansen. Har ju lite läkarskräck och alltid försökt "fintat" läkarna genom åren för att jag inte orkat/velat berätta om mina djupare problem. Jag vet inte hur detta kommer att sluta. Jag hoppas och tror att ni alla fina kämpar på forumet står bakom mig i det som komma skall för det här klarar jag inte ensam.
Kram/Tjalle

Förstår att du inser att det kanske är sista chansen. Ta den, ge allt. All in! Vad har du att förlora? Om du gör det kontra inte gör det. Den klassiska listan med plus och minus kanske kan vara till hjälp. Ibland är det lättare att ta till sig när det faktiskt står där - och det är man själv som skrivit allt. Ingen annan kan ju ta beslutet, bara du.

Tror på dig och kommer att följa din resa. Lycka till! ♡ Kram

Tjalle

Jag ska ta den sista chansen, även om det kommer att göra väldigt ont under resans gång. Så mycket skit som samlats i ladorna under alla år. Jag som alltid haft väldigt hög integritet och mån om att aldrig släppa in någon i mitt "privata". Det kommer att bli en utmaning som heter duga. Nästa tisdag eftermiddag vet jag lite mer. Först träffa läkaren och se hur vi går vidare. Att det blir samtalsterapi är jag 100% säker på men jag vet ju inte om det ska kombineras med någon form av medicinering.

Idag på eftermiddagen släpade jag mig runt en mycket kort runda på snöiga småvägar. Denna runda tar mig normalt en halvtimme att gå men idag tog det över timmen och då var jag helt slut.

Plus- och minuslistan får bli mitt helgprojekt. Jag har redan nu en viss aning att plussidan med att låta bli A kommer att bli förkrossande övervägande.
Så glad för era inlägg och tack vinäger för att du tror på mig och följer min mödosamma resa mot ett värdigare liv.
Kram/Tjalle

tror på dig Tjalle, ta upp antabus när du pratar med läkaren, då stängs dörrarna för spontana återfall. Kram

Tilde

Detta att din fru tog över var nog det bästa som kunde hända Tjalle.
Det här blir en ny början och du får hjälp. Jättebra!