Jag är så stolt över mig själv då jag inte har druckit alkohol på 3 helger nu, så himla skönt. Dels då att vakna fräsch och veta vad man gjorde kvällen innan, det är guld värt! Jag har helt enkelt undvikit att ta kontakt med mina sk vänner för jag vet att det är där jag triggas igång. De dricker alkohol varje helg och det gjorde jag med tillsammans med dom. Kvällarna började så bra, med god mat och gott vin, för att spåra ur framåt sena kvällen ivarjefall för mig som inte hade nåt stopp när jag väl började. Mina sk vänner måste undra vad det är med mig, varför jag inte hör av mig osv men de kanske förstår innerst inne.
Och jag tänker mycket nu på min särbos och min relation. Vad har vi ihop egentligen, är det alkoholen som förenat oss? Tycker att han också ibland inte har något stopp, sitter och somnar och tom ramlat på golvet. När jag har påpekat detta för honom vill han inte erkänna att han gjort det, utan slätar ut det. Han har sagt att han är tillräckligt vuxen för att själv bestämma hur mycket och när han ska dricka, när jag bett honom om stöd då jag inte klarar av att umgås med alkohol. Vilket stöd, ellerhur?
Och det är hans vänner vi umgåtts med på helgerna. Nu har jag sagt att jag inte vill träffa dom och jag vill min träffa min särbo utan alkohol. Ändå måste han ta 2-3 starköl framför tvn!! Och i fredags hördes vi inte och jag förstod då att han var hemma hos vännerna och drack. När vi sen pratades vid igår eftermiddag,frågade jag honom om det var det vanliga hemma hos dom och om han var bakis. Han ville inte erkänna det. Och han som alltid har så mycket att göra fick inget gjort igår, tyder på baksmälla tycker jag! Får tankar att han valde deras sällskap och att dricka alkohol framför att träffa mig. Samtidigt tänker jag att han kanske inte ville säga till mig att han var där för att jag inte vill träffa dom, att han "skämdes" eller att det är hans sätt att stödja mig.
Jobbigt, men jag mår bra ivarjefall men det är många funderingar.