Hej allesammans!
Ny medlem här på forumet och vet inte riktigt vart jag ska börja.
Alltid själv tänkt på att jag druckit för mycket, efter en öl så har jag i yngre dar bara fortsatt tills man blivit för onykter. Under de senaste åren har detta eskalerat och jag har druckit i smyg, haft vodka i garderoben, garaget med mera. För 2-3 månader sedan kom min sambo på mig och jag blev livrädd, rädd för att hon sa att jag kommer förlora både henne och våran lilla dotter.
Jag tog kontakt med en beroendeenhet och har pratat med dem flera gånger, haft samtal öga mot öga. Visste nog innerst inne att bara samtal inte skulle hjälpa men förnekade det och fortsatte med enbart samtal. Efter att jag blev påkommen så höll jag upp i lite över två månader, men för 2,5 vecka sedan fick jag återfall och köpte samt gömde vodka i garaget.
Idag kom min sambo på mig igen och helvetet bröt ut (vilket jag självklart förstår) och nu säger hon igen att jag får se fram emot ett liv av ensamhet och att varken hon eller min dotter kommer finnas i mitt liv. Jag vill verkligen sluta och veta att jag är en idiot, respektlös och jävligt självisk med det jag gjort. Kommit till insikt idag för första gången att jag inte klarar detta själv, pratat med min kontakt på beroendeenheten och sagt att jag behöver hjälp. Att jag vill träffas snabbast möjligt och titta på alternativen, jag vill ha antabus eller dylikt till att börja med.
Känns dock motigt och jag blir nedstämd när jag tänker på att förlora min älskade flickvän och våran dotter, vill inte att det ska bli så! Ser fram emot och hoppas att antabus eller dylikt hjälper, kan köpa en alkomätare så hon kan kolla mig om det är vad som krävs. Hon säger att jag har förstört allting och att vårt förhållande aldrig kommer bli detsamma... Jag har tänkt på min dotter och sambo när jag druckit efter återfallet, mått dåligt, haft ångest och självfallet efteråt tänkt "vad fan håller du på med?" men ändå så slinker alkoholen ner igen. Att jag inte älskar henne och min dotter stämmer verkligen inte, jag älskar inte alkoholen mer än dem men det är så jag förstår att hon tycker. Det är mer som att jag per automatik dras till smygandet och drickandet trots att jag tänker på min dotter och inombords som sagt känner "vad fan håller du på med din idiot!".
Min värld har rasat idag känns det som, funderar på varför jag återgick till att smyga och dricka. Jävla skit!
Läst en del trådar idag om människor med liknande problem, kände att jag behövde skriva av mig och känns verkligen som att jag fick ut mer ord och tankegångar genom att skriva istället för att prata om det.
Tack till alla som orkar läsa!