Hej!
Jag har läst en hel del här på forumet av och till de senaste två åren. Tror det har tagit mig den här tiden att Verkligen se och erkänna mitt och min mans missbruk! Jag har i och för sig inte varit nykter mer än en och en halv månad minus en helg i januari, men jag är stensäker på att jag nu har nått vägs ände i mitt missbruk. Så fort jag känner minsta sug behöver jag bara blicka bakåt, känslan av att aldrig mer behöva uppleva många av mina minnen är utan tvekan starkare än suget efter alkohol! Jag har även pratat med mina barn och ställt raka frågor om hur de känner och har upplevt de senaste åren med vårt drickande. Deras svar är ibland så jobbiga att ta att jag egentligen skulle vilja slippa höra och gå därifrån. Jag har tvingat mig att lyssna och ta till mig det de säger, även minnet av deras ord är en stark drivkraft för mig att hålla mig nykter!
Jag är som sagt väldigt motiverad, har varit inne på detta länge och nu gjort slag i saken. Min man däremot är inte med på samma tåg och det är väldigt svårt! Jag vet inte hur jag ska tackla det. Han säger att han vet att han har problem men är inte beredd på att sluta dricka. Snarare tycker jag att hans drickande eskalerat men han hävdar att han dragit ner. Han dricker när "han känner för det, numera i stott sett alltid starksprit. Han har smygdruckit en del undet åren och gör drt än mer nu sedan jag slutat. På senare tid har han druckit innan han kommit hem eftet jobbet och då också kört bil på fyllan. Några gånger, såsom ikväll, har han tagit in på hotell för att dricka och sen kört hem. Alla tillfällen har j a g oroat mig då jag inte vetat vart han varit och han inte svarat i telefon. Till saken hör att han inte verkar ha ett dugg dåligt samvete utsn ständigt ursäktar sitt beteende med mitt tidigare beteende. Tydligen har jag sagt och gjort saker genom åren som gör att jag inte har rätt att tycka något i nuläget. Sitta i glsshus och kasta sten som han säger. Jag Har sagt och gjort en massa skit, som de flesta av oss och jag mår jäkligt fåligt över det! Men jag vill inte göra så mer oc h jsg har insett hur illa jag gjort min omgivning och mig själv. Men jag har väldigt svårt att acceptera skuldbördan av både mitt och hans missbruk! Att vi inte strävar mot samma mål är väldigt jobbigt och jag vet inte hur jag ska hantera hans missbruk. För närvarande går det massor av energi till att kontrollera honom och hans gömmor. Jag har ju valt att inte leva så längre samtidigt som jag lever med en man som än så länge valt att fortsätta... Vi har 6barn i hust mellan 2-17år, slla mår dåligt på olika sätt över konsekvenserna av vårt drickande, och nu över konflikten som uppstår av att vi gjort olika val. Jag har velat och försökt göra något åt detta under flera år men aldrig varit tillräckligt stsrk tidigar ,han har gett massor av löften men alltid brutit dom. Jag har därför inget som helst förtroende för honom idag och min självkänsla är i botten pga mitt själförakt och hans ideliga påminnelser om hur dålig jag är. .. Alkoholen trasar sönder mitt äktenskap och min familj, vad ska jag göra för att rädda oss?

Äntligenfri

Hej kära vänner! Jag ber om ursäkt för min frånvaro men jag har inte orkat vara på forumet under sommaren. Delvis pga att barnens aktiviteter hållit oss sysselsatta men också för att jag känner mig helt utpumpad och haft behov av att sluta mig inom mig själv ett tag.
Jag känner fortfarande att jag knappt orkar skriva och det har tagit mig flera dagar att uppdatera mig på konstnären och Muränans trådar...
Jag kände ändå att jag ville ge ifrån mig ett livstecken och samtidigt tacka för hälsningarna i min tråd.
Jag är fortfarande nykter och maken jobbar på med sin nykterhet, ett återfall så här långt och en alltmer liberal syn på alkohol. Två nyktra månader och han pratar alltmer om normal drickande... Oroväckande men inget jag kan göra... Han går fortfarande i behandling dock.
Sommaren har varit fantastisk på många sätt men min sinnesstämning i moll.
Tycker livet är tråkigt, har ingen gnista och känner mig fortfarande rädd och orolig för hur framtiden kommer att bli.
Livet känns på något vis otillräckligt, för mycket problem och för lite glädje!
Skört, krävs lite eller ingenting för att humöret ska åka i botten.
Tungt går det även om det är otroligt mycket bättre än i våras, måste bara hitta igen min glädje och mitt skratt...
Känner mig som sagt väldigt väldigt trött, på gränsen till kraftlös så jag kommer tillbaka i sakta mak.
Ska försöka bli aktivare på for igen men vi får se vad jag orkar.
Stor kram till er, jag är glad att det går så bra för er!
Snart ett helt år för Konstnären! Heja dig!
Stor kram

Kära Kastellen,

1. Känn ingen press med att du måste hänga på forumet. Inte alls. Vi behöver inte mer stress och press i våra liv än vi redan har. Vi skrev ju ganska intensivt ett litet tag och sedan försvann du. Klart man blir lite orolig och undrar vad som hänt. Men så är det på forumet. Man skriver när det passar, funkar och man vill och orkar. Det är inget mer med det. :-)

2. Så roligt att du är på banan. Dina sista inlägg handlade om att du hade alkoholtankar, så det är extra roligt att det inte blev något av dem.

3. Skönt att mannen är nykter fortfarande. Socialt drickande tror jag inte på, men det är hans beslut...

4. Vet ju vad du jobbar med, så du vet antagligen allt om eventuella näringsbrister m.m. MEN jag funderar ändå på om du inte ska kolla B12?? Det låter som en ganska typisk brist. Inte ska du behöva må så dåligt vännen. Klart det tar tid för kropp & knopp att läka, men det känns lite väl tungt för dig. Gå till vårdcentralen.

Ta väl hand om dig. Ses vi här igen är det roligt, men känn absolut ingen press. Tänker på dig

Kram