Har ända sen jag började dricka alkohol i tonåren haft ett problematiskt förhållande till alkohol, är nu i övre 20 års åldern. Kan gå veckor mellan att jag dricker, men när jag väl dricker så finns det inget stopp.
95% av mina utekvällar börjar fantastiskt, i början så blir jag pratsam, skojig, trevlig och kan betee mig bra och livet känns helt fantastiskt blir kort sagt väldigt euforisk av alkohol. Men när jag väl når en viss gräns finns det ingen hejd kan dra i mig 10-12 öl, flera shots, drinkar men har väldigt hög tolerans däckar nästintill aldrig, har aldrig hamnat på sjukhus eller i fyllecell blir snarare pigg än trött av alkohol. Om jag är på krogen och dricker så beställer jag bara mer och mer med kortare mellanrum eller på fester dricker upp varje droppe alkohol jag har med mig och börjar tigga/köpa alkohol av andra på festen. Blir aldrig våldsam mot andra har aldrig slagit någon varesig nykter eller full, men kan bete mig väldigt odrägligt, vara otrevlig mot folk och säga många saker jag ångrar (saker som jag tänkt men aldrig skulle säga, men alkoholen blir som något dumt sanningsserum eller berätta hemligheter om mig själv eller andra) och skämma ut mig själv, får ofta stora minnesluckor också när jag inte vet vad som har hänt ligger med svår/extrem ångest i dagar och fantiserar ihop saker som jag kan ha sagt/kan ha gjort, kan få för mig att jag träffat på någon kollega från mitt jobb och skämt ut mig och känns som att mitt liv är över osv. Har förlorat en del vänner pga. mitt drickande och upplever att jag inte blir bjuden till vissa förmodligen pga. att vissa tröttnat på hur jag beter mig när jag blir så full.
Det svåra är att alla de bästa stunderna i mitt liv har varit under alkoholpåverkan, älskar euforin jag får av alkohol, har GAD, lätt social fobi och posttraumatiskt stressyndrom från en trasig barndom men efter 3-4 öl blir all ångest som helt bortblåst och mår helt fantastiskt mycket bättre än jag någonsin mår annars, men problemet är när det blir för mycket och det spårar ur. Är annars en väldigt diplomatisk och kontrollerad person som sällan ger uttryck för ilska och är väldigt konflikträdd men när jag är tillräckligt full så känns min odräglighet som någon ventil för negativa känslor som jag i vanliga fall förtrycker.
Känner ofta att jag borde sluta dricka, har varit helt nykter i perioder och gått ut nykter men det har inte varit särskilt roligt, när jag är under alkoholpåverkan är enda gången jag kan säga att jag mår riktigt bra och är riktigt glad så vill inte sluta med alkoholen och aldrig få uppleva de mycket positiva känslorna alkoholen ger mig igen.
Har bl.a. kört med festmetoden (som var populär för typ 8-10 år sedan) men det funkade inte, varannan vatten slutade bara med att jag drack dubbelt så mycket vätska men lika mycket alkohol ändå. Det kan gå att kontrollera om jag bara dricker ett fåtal öl med långa mellanrum, men jag tycker inte om känslan som jag får av bara lite alkohol tycker att sk. salongsberusning känns lite obehagligt, mitt inre vill bara dricka mer och bli riktigt full.
Är ni några andra som också upplever att alkoholen är det enda som får er att må riktigt bra? Och har ni lärt er att kontrollera ert drickande?
Har mycket alkoholism i släkten och två föräldrar som har problem med drickandet, och min bortgångna morfar var alkoholist, och min farfar som än lever är grav alkoholist och förmodligen inte haft en alkoholfri dag de sista 60 åren och dricker tills han däckar flera gånger i veckan trots att han har blivit över 80 år. Så har alkoholismen i generna (även om det inte ursäktar mitt eget beteende)