av 5barnsmamman

5barnsmamman
lör, 2019-10-05 - 08:56

Varför blir det aldrig ok att gå?

Varför kan man bara inte känna att det är ok att gå!?
Blir snart galen har skrivit här en längre tid både frågor och i flödet.
Nu har jag flyttat till min lägenhet, trivs bättre och bättre. Problemet är att för en vecka sedan när jag lämnade vårt yngsta barn hos sin pappa hände det som inte får hända han dricker trotts att han är ensam med ett av våra barn. Han kör motorcykel full, kör omkull då vår son står och ser på. Han skadar sig svårt och har nu legat på sjukhus i tre veckor 5 operationer och skall även fortsätta att opereras nästa vecka.
Hans vänner och han har ljugit för mig hela tiden om vad som hänt och att han inte druckit. Nu ligger alla korten på bordet och jag tycker jätte synd om honom, funderar på om jag skall flytta hem ett tag för att hjälpa honom när han kommer hem för att han skall kunna vara med våra barn.

Samtidigt som jag är jätte arg och besviken att han utsatte vår son för detta, han bad tom min son ljuga om vad som hade hänt för att jag inte skulle få veta något. Vilket gjorde att vår 8 åriga son mådde jätte dåligt innan hans pappa fick själv dåligt samvete så han berättade sanningen.

Även några av hans vänner har ställt upp på att ljuga för mig + att det var även en av dom som köpt alkohol till honom och åkt hem till honom och druckit med honom.

Nu har han jätte ångest, dels för att han höll på att mista sitt liv, dels för att han utsatt vår son för det här. Och han säger att han inte fattar hur jag fixat allt och stått ut med honom. Han har själv bett om kurators kontakt och kontakt med alkoholrådgivningen nu när han ligger på sjukhuset.
Får en känsla att han fått sig en ordentlig tankeställare, och jag vet att han hoppas på att jag skall komma tillbaka.

Jag fattar inte varför jag inte bara kan lämna med känslan av att nu får vara nog och att jag gjort allt jag kan. Socialen ringde upp mig för några dagar sedan då läkarna på akutmottagningen gjort en orosanmälan då han kom in kraftigt berusad och svårt skadad med en vän och vår 8 åriga son utan annan målsman. Pratade med henne i över en timma, kändes för jävligt, vet att jag sköter våra barn perfekt och även han när han är nykter.

Varför kan jag bara inte släppa det dåliga samvetet och säga att allt är över och gå. Kan väl inte bli värre än så här.

Är det jag som är knäpp eller är det medberoendet?

Backen123
sön, 2019-10-06 - 20:26

Ja man kan bli tokig av alla tankar, min har varit nykter i en månad. Han ställde då till det ordentligt. Jag kommer hem efter ett dygn med väninnor. Han luktar sprit, vet inte om det är bakfylla. Han förnekar att han druckit. Hittar bevis i garaget och jag vet att han har jour. Tänker att jag tar time out, imorgon en vecka. Man vill så gärna ha råd om hur man ska göra

Aliina
lör, 2019-10-12 - 22:33

Jag tror att ni innerst inne vet vad ni vill göra i alla fall om ni är det minsta som jag. För mig tog det tio år innan jag lämnade.
När allt började spåra ur ordentligt hemma så började jag att läsa här på forumet och gick även igenom hjälpen som man kan få via Alkoholhjälpen. Det var en bra start...att börja fokusera mer på mig och vad jag ville och behövde ha för att må bra.
Efter det blev kaoset än värre hemma med en orosanmälan från skolan och möte med socialtjänsten. Det var då jag började se allt utifrån och verkligen kunde se hur illa barnen for av att leva i kaoset.
Min största oro var hela tiden det att OM jag skulle lämna min alkoholist så skulle barnen vara tvungna att vara med honom utan mig som filter.
Efter mötet med socialen hittade jag en grupp där min son kunde få hjälp och även jag. Hela våren gick vi där en gång i veckan i varsin grupp och det är det bästa jag någonsin har gjort för mig själv. Att träffa andra i samma situation och att få prata med människor som inte dömde mig eller kom med en massa oombedda råd. Jag tror att det var den gruppen som till sist gav mig styrka nog att skilja mig och flytta ifrån pappan till barnen.
Han skärpte sig efter det och höll sig nykter när han hade barnen men för någon vecka sedan spårade det ur igen och nu bor barnen hos mig på heltid. Mina barn är ganska stora, 12 och 15 år och bestämmer själva hur de vill göra.
Det känns som att jag aldrig kommer att bli kvitt min exman och hans drickande men jag känner en oerhörd frihet ändå i att jag slipper uppleva det under samma tak. För att inte tala om stressen jag numera slipper... Jag har en lång väg kvar till att hitta tillbaka till mig själv igen efter alla dessa alkoholist-år men jag är en bra bit på väg och jag känner mig FRI.
Mitt egentliga råd är väl att börja fokusera mer på dig själv och göra sådant som får dig att må bra och som kan ge lite distans. Det är ingen enkel match, men ett steg i taget. Kram till er båda ❤️

5barnsmamman
sön, 2019-10-13 - 08:52

Tack så mycket för ditt inlägg. Är precis så som du säger, jag vet egentligen precis vad jag vill och måste göra. Känner ett lugn när jag bor i min lägenhet men så fort jag är hemma i huset vilket jag är väldigt ofta nu för att han inte klarar av barnen själv efter olyckan så slår tankarna igång igen. Fruktansvärt jobbigt. Men jobbar hela tiden mot att säga hejdå. Rädd att han skall falla och må än sämre än han redan gör.

Azalea
mån, 2019-10-14 - 18:12

Förstår dig så väl hur du känner.
Jag känner likadant fast jag har inte kommit så långt som du ändå.
Här en lägenhet som jag inte vågar flytta till än. Törs liksom inte ta sista steget för jag är rädd för konsekvenserna det får för honom.
Åh så svårt allt är.
Gläds med dig som flyttat och önskar att du kan må väl. För någonstans är vi ju skyldiga oss själva det och vi är också de enda som kan göra nåt åt det.
Stor kram Azalea

5barnsmamman
ons, 2019-10-16 - 18:16

En dag kommer du sitta i din lägenhet, när jag stod där du är vågade jag knappt berätta att jag fått en lägenhet, åkte dit i smyg efter jobbet beställde möbler utan att han viste om det, till en dag jag blev less på allt, är 42 år och kan inte ens flytta utan att ha dåligt samvete och utan att vara rädd för att ta steget. Trots att jag inte gjort ett skit.

Vet inte om det hjälper dig men när det är som jobbigast tänkte och tänker jag ännu att det Minsta lilla steg jag tar räknas, bara det är åt rätt håll.

Har ännu jätte jobbiga dagar och ångesten är på topp. Men försöker ändå tänka på att jag har inte så stort val, han min man har gjort ett val som påverkat mitt och barnens liv så att jag inte kan bo kvar i det hus jag älskar och vara med mina barn varje dag som jag vill. Allt har skett mot min vilja och jag vill inte att han eller någon annan skall kunna göra mera val som påverkar mitt liv något mer, måste ta kontrollen över mitt och barnens liv.

Kämpa på du fixar det här.

Aliina
tors, 2019-10-17 - 13:18

Fembarnsmamman, du skriver att du är rädd att han ska falla och må ännu sämre om du lämnar honom och det kommer han säkert att göra men jag tänker att det kanske inte är ditt ansvar att ta?
Jag har resonerat precis som du (och gör väl fortfarande) men för min del blev det aldrig någon förändring hur mycket jag än sopade upp och slätade över. Det enda som hände var att jag sjönk djupare och djupare ner i dyn och mådde allt sämre.