Min son har allvarliga missbruksproblem. Använder samtliga narkotikapreparat och i dagsläget även alkohol i stort sätt dagligen. Lever i misär, en skitig knarkkvart. Ser för djävligt ut helt enkelt. Äter väl någon färdig rätt ibland. Min son har genomgått mängder med behandling så där brister det inte. Han har dessutom allt stöd man kan få. Det handlar helt och hållet om att han själv måste ta ställning till hur han vill leva sitt liv. Det är så fruktansvärt plågsamt att se hur han lever, hur åren går och hur möjligheterna att få ett liv hela tiden minskar som jag ser det.

Känner mig så misslyckad som förälder trots att jag kämpat så otroligt mycket och verkligen gjort allt för att min son ska få ett bra liv. Han har flera diagnoser och har haft problem under hela sin uppväxt. Jag känner skam för mitt misslyckande som förälder. Skäms när jag möter gamla arbetskamrater, människor som vet hur det är, som träffar honom och ser hur dåligt han mår och hur totalt ointreresserad han är av sitt yttre. Jag skäms och det är mycket mycker smärtsamt att höra mina vänners berättelse om sina barn, allt dom gör, hur duktiga dom är, berömmet dom får osv. Jag får aldrig känna att min son gör något som är bra, får inget beröm för min son och jag känner mig alltid i underläge, det är så plågsamt och tillsammans med skammen bär jag på en enorm sorg och en desperat önskan ska det aldrig ta slut. Har jag förtjänat det här? Inte konstigt man isolerar sig. Är kanske självömkan men så här känns det.

InteMera

Nej du har inte förtjänat det och jag är helt säker på att du gjort allt och lite till i din makt som förälder. När barnen blir vuxna måste de stå på egna ben och jag förstår det gör ont när din son valt eller hamnat i det liv han lever. Klart du är frustrerad men skam ska du inte känna! Ville skicka dig omtanke och en kram och jag hoppas verkligen din son på något sätt kunde komma till insikt om att ta emot den hjälp och det stöd som finns så hans liv kunde ta en bättre riktning!