av Juniah

Juniah
ons, 2020-10-28 - 13:04

Denna fråga får jag ofta. Får ni det?

Varför går du inte bara?

Hur förklarar man för någon hur man inte bara kan gå. Jag och min kille har varit tillsammans i många år. Att lämna honom känns för mig så otroligt svårt. Har även fått frågan , varför plågar du dig själv? Jag har så starka känslor för honom så jag bryter nästan ihop bara jag tänker på att lämna honom. :( Allt fint vi haft, fina stunder, resor. Just nu tar jag medicin mot depression, pga hur det har blivit mellan oss men det hjälper inte. Har ångest varje dag, svårt att få något alls gjort. Det enda jag tänker på är hur vi skulle kunna ha det. Vi har svårt att kommunicera, jag har blivit tyst och pratar knappt med honom. Men jag älskar ju honom innerst inne, varför skulle jag annars ha svårt att gå. Eller är det falska känslor man känner i ett medberoende? Varför är jag så beroende av honom? Jag vet att detta plågar ihjäl mig. I början då vi träffades trodde jag att vi skulle i framtiden få barn och ha ett bra familjeliv. Nu så känns det som att det är försent för allt sånt. Trodde aldrig det skulle bli såhär. Känns som det är mitt fel alltihopa, som väntat och väntat. Sen tänker jag på de fina sidorna, han har aldrig försökt styra mig eller krävt en massa uppmärksamhet. Vi har kunnat ha egentid och inte kvävt varann...finns positiva saker och negativa saker. Han vill ju inte att jag ska försvinna men då jag är så deprimerad just nu att jag inte kan tänka klart. Just nu vill jag bara känna glädje igen. Håller fast vid honom pga de fina sidorna..för jag är väl svag helt enkelt.

Juniah
ons, 2020-10-28 - 13:30

Istället för att kunna ta upp det med honom går jag runt i ren ångest och det bara gnager och gnager. Är så rädd att förlora honom helt :( han har ju varit en del av mitt liv så länge. Gör så ont. Han har ju magrat en del genom åren och alkoholen kommer han inte kunna sluta med. Sorgligt att se hur en person ändras efter långt alkoholmissbruk. Det är det enda som får honom att kommunicera och bli lite avslappnad. Annars så är han seg och trött utan sin alkohol, han kan inte sova om han inte dricker heller. Känns som vår kemi är så pass dålig nu att han bara kan umgås med mig om han dricker för då pratar han minsann om saker som intresserar honom. Non stop. Återupprepande. När jag inte är deprimerad som nu så är jag en väldigt glad person, som tycker om att skämta och få andra att skratta. Lite sådär sprallig, spontan och skojar mkt. Men när jag är med honom så försvinner den sidan helt för att man får som ingen snabb respons. Suck. Istället blir jag tystlåten.

Skrållan
ons, 2020-10-28 - 15:12

Det är verkligen kämpigt att leva med någon som dricker. Jag har varit där. Jag lämnade till slut, efter 20 år tillsammans, och drickandet accelererade mer och mer.
Att man inte lämnar direkt är ju att man älskar den personen som dricker.
Och allt är oftast inte svart eller vitt. Man har oftast fina dagar också. Men det som är jobbigt är ju att de jobbiga dagarna blir fler och fler. Och till slut blir man redo att lämna, för att överleva själv.
Men precis som ingen kan säga till en alkoholist att sluta dricka, lika lite kan någon säga till dig att lämna alkoholisten. Man måste komma dit själv. Och det tar olika tid för var och en.
Men ta den hjälp du kan få. Fortsätt skriv här. Det hjälpte mig, och hjälper mig fortfarande att se allt i skrivande text.
Sedan kan du få hjälp genom kommunen och prata med en anhörigstödjare. Det är väldigt skönt att kunna prata av sig.

Juniah
ons, 2020-10-28 - 15:49

Precis. Allt är inte svart och vitt. Man älskar personen fastän han dragit in alkoholen i vårt liv. Man älskar det fina som finns kvar och det fina som varit. Just nu ska jag försöka komma ur min depression och kanske prova bo skilt ett tag. Kanske vi då får klarhet vad som är bäst för oss.

Skrållan
ons, 2020-10-28 - 15:53

Bra, ta ett steg i taket. Till slut kommer du till ett beslut som passar dig.
Och det låter väl bra att bo ifrån varandra ett tag. Då får du tid att tänka och får lite ro. Lite andrum att tänka.

Tröttiz
mån, 2020-11-02 - 16:10

Jag tänker att den person ens anhöriga reagerar på är den sida som inte är ens "sanna, riktiga" partner. Det är den som dricker och kanske blir fräck.
Då menar jag att då ens partner dricker blir ju den en annan person.

Som flickvän har jag ju sett flera sidor. Jag vet hur det kan vara. Och jag antar att jag inte är ensam om den tanken. "På riktigt" är han ju klok, omtänksam och vill väl. ? Det är för mig bland annat därför jag stannar kvar.
?

Juniah
mån, 2020-11-02 - 18:32

Tack för att du delade med dig. Det är ju precis så som du skriver. Min sambo är ju en person med många fina egenskaper trots att han är alkoholist. Många har sagt att de aldrig skulle acceptera att deras sambo var alkoholist. Det är ganska lätt att säga så då man inte varit med om det själv, han var inte alkoholist från början då vi blev tillsammans. Det utvecklades efter ett par år. Det kan vara ganska svårt för vissa att förstå varför man stannat kvar...

Tröttiz
mån, 2020-11-02 - 20:19

... känner jag igen eller snarare bristen på den.
Jag har också varit rätt tyst. Medberoendesignal säkert. Har haft som en spärr för att ta upp saker fastän jag så känt att det bästa vore att ta upp det. Varit så frustrerad på mig själv över det!? Men den biten har gudskelov blivit bättre. Jag har börjat i små doser i gången berätta hur jag upplever saker. Vet inte, men kanske det bidragit till att han avsevärt dragit ner på alkohol. ?
?

Självomhändertagande
tis, 2020-11-03 - 05:43

Du skriver att du upplever djup depression som kräver behandling.
Har du kontakt med vården eller psykiatrin?
Jag har varit där själv, i djup depression, innan jag mötte mitt missbrukande ex. Jag fick hjälp och jag har inte upplevt en depression på 10 år.
Har verktyg för det. Och jag var så illa däran med suicidtankar för många år sedan och lades in på avdelning i några veckor. Då.
Nu måste du ta hand om din djupa depression först.
Och som du skriver, ni kanske kan bo isär då.
Däremot så kan det innebära en fara att bo ensam vid djup depression.
Men det är olika. Kan du bo hos din familj. Har du samtalskontakt?
Om inte, så skaffa det. Ta ditt tillstånd på allvar. Och ge dig all uppmärksamhet i första hand.
Må väl. Med omtanke från en som vet. Och valde min egen hälsa, till slut. Och blev fri från ohälsa och medberoende. Efter många år.

Spindelmannen
ons, 2020-11-04 - 23:58

Jag loggade in i kväll för att finna styrka. Läser ditt inlägg och känner igen mig i mycket av det som du beskriver.

Jag håller på att lämna min stora kärlek. Vi träffades för 26 år sedan, på gymnasiet.

Direkt när jag såg honom visste jag att honom skulle jag gifta mig med och nu efter så många år lämnar jag. Det gör ont. Han är fin, omtänksam och min bästa vän. Samtidigt så finns en annan sida, en sida som gör att jag mår jätte dåligt. Min man har valt alkoholen, det har han sagt. Men han har samtidigt sagt att jag får gärna stanna. Men jag vet att jag hamnar på tredje plats.

Jag vet inte längre vad som är äkta kärlek och vad som är ett medberoende i allt det här längre. Det jag vet är att vårt förhållande är mycket skadligt. Min hälsa dalar och skulle vi fortsätta så vet jag att det finns inte mycket kvar av mig. Trotts mitt dåliga mående och ångest över att lämna det fina o goa stunderna kämpar jag med att ta mig vidare. Mina sista krafter går åt till att röra mig i just den riktningen. Jag tror, det känns så i all fall att jag kommer må bättre längre fram. Först när jag lämnat kommer jag känna sorg, ångest och panik men längre fram kommer jag nog känna glädje och kanske hitta mig själv igen.

Samtidigt som jag packar mitt hem delar jag känslan av rätt / fel, stanna eller gå. Jag lämnar en människa som jag trivs med. Som jag drömt om att bli gammal med. Ångesten kommer och går men samtidigt kommer känslan av lättnad ibland. Om jag gör rätt eller fel vet jag inte. Det jag vet är att jag kommer sakna min man, vår familj och oss. Samtidigt som jag vet detta vet jag att jag kommer gå under om jag stannar. Jag har gett detta tio extra år och verkligen kämpat, varit ensam i min kamp.

Hur känner du?
Vad säger din magkänsla?

Juniah
tors, 2020-11-05 - 13:43

Dina ord kändes rakt i hjärtat, tårarna rinner...Jag känner igen mig i det du beskriver. Att lämna sin vän, sin partner som man delat så mycket med. Hur går man ens till väga? Gråter av ovissheten över vad som är rätt och fel. Vet inte ens vad som är rätt. Jag trivs inte men jag vill vara med honom, men jag känner att jag vill flytta också och samtidigt inte. Jag gråter bara jag tänker på scenariot att jag skulle säga till honom att det inte går längre. Känns som jag sviker honom, känns som jag ger upp och kastar bort det vi haft. Kanske jag ska vara nöjd och inte tro att ett annat liv är bättre. Vi har inga barn heller, för jag har aldrig känt att den rätta tiden kommit. Jag ångrar att jag väntat och väntat, jag ångrar att jag lät alkoholen flytta in. Ångrar att vi inte skaffade barn i början av förhållandet, kanske våra liv sett annorlunda ut då. Känner mig misslyckad och feg. Att man kan ha så mkt känslor för någon annan att man struntade i sig själv. Han är inte elak och han vill ha mig kvar...det vet jag. När jag tänker scenariot att jag flyttar ut rinner tårarna. Då kanske jag ångrar mig och tänker att vad har jag gjort.

Skrållan
tors, 2020-11-05 - 17:47

Jag lämnade min man. Det var en av det svåraste saker jag gjort. Men jag kunde inte stanna. Jag höll på att gå under.
Jag fick välja på honom eller mig. Och då blev valet enklare. Jag var tvungen att välja mig.
Jag var mig inte lik, mitt hjärta gick på högvarv på kvällarna när han drack, jag grät mycket, jag blev likgiltig. Jag kunde höra hur han ramlade i trappan när han var full, och tänkte ” jaha där ramlade han”, utan att gå och titta hur det gick.
Jag var inte så glad längre, jag som alltid haft nära till skratt. Jag var orolig. Visste inte vad som väntade mig när jag kom hem.
Allt detta gjorde att jag var tvungen att lämna. Jag hade ju också ett liv jag ville leva. Och jag ville inte vara kvar och bli bitter. Jag ville leva.
Den första tiden efter jag lämnat grät jag väldigt mycket. Kunde gå på stan och var tvungen att skynda mig hem, bara för att tårarna kom. Det var som att någon hade dött. Detta var ju mannen jag skulle leva med, livet ut. Men så blev det inte.
Men nu 1 1/2 år senare är jag glad att jag tog steget. Det är inget som läker med en gång, det tar tid. Men så skönt att bestämma över mitt liv. Mina barn har fått tillbaka sin glada mamma, enligt dom. Men jag tog ju hjälp av anhörigstödjare, en som jag fick en så fin kontakt med, och mina barn har ställt upp och vi har pratat och pratat. Och även mina vänner.
Så i dag känns livet bra, även om det är jobbigt i Coronatider. Jag får dåliga dagar jag också, precis som alla andra. Men jag känner lycka i dag att jag valde mig och mitt liv. Mannen har fortsatt dricka.
Så om ni funderar på att lämna, det går. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna det. Man får ta en dag i taget.
Livet kan bli bra?

Juniah
fre, 2020-11-06 - 11:17

Känslorna är som en berg och dalbana hela tiden. Man gick in i ett förhållande med hopp och glädje och sen blev det tvärtemot vad man tänkt.

Backen123
fre, 2020-11-06 - 11:39

Ja så är det, man har sådana drömmar när förälskelsen slår till och det är ömsesidigt. På resans gång så förtränger man saker och händelser, tolkar det som något normalt eller bara just då. Vi gifte oss i det läget, hade köpt hus nästan ett år tidigare och jag mitt spån trodde han hade en livskris som inte berodde på mig. Efter bröllopet så eskalerade det totalt, fyller, fyllkörning, andra kvinnor på sms. Tillit försvann och sveket var stort. Behandling, ställa upp, vita knogar och jag ville så gärna se honom glad, nöjd med mig, med vår familj men det är inte så enkelt, dom måste vilja själv och dom måste vara snäll för annars finns inget kvar, bara en dröm. Jag har gått nu, ibland känns det fantastiskt skönt att slippa oro och rädsla, men så kommer ångesten och den river hårt, kan jag göra något mer, varför valde han bort mig, varför kunde han inte vara snäll åtminstone. Jag tänker såhär, din process är igång, det kommer att mogna mer för var dag tills du tar ett beslut. Jag sa till min man att vi är inte bra för varandra längre, jag är för medberoende och han får inte tillfriskna själv utan att jag lägger mig i, han höll med och blev påmind av behandlingen där det var sagt att man skulle se till att må bra själv. Han var nykter då efter jag gick så dricker han igen, mycket och jag slipper se det. Va rädd om dig

Spindelmannen
lör, 2020-11-07 - 18:42

Ditt svar Juniah, fick mig till att börja undra om det var jag som skrivit eller inte.

Jag tror att vi står på ganska lika platåer och delar väldigt mycket känslor.

Likheter men olikheter.

Vi har barn, två stycken som är äldre och bor fortfarande hemma. Vår äldsta. Han är mitt ”rättesnöre” i detta. Kan man säga så...
Jag har alltid sagt att jag stannar så länge barnen inte påverkas. Nu kan jag se att jag har inte varit mottaglig för verkligheten.

Min man, eller fd som han juridiskt är, dricker varje dag. 1-2 flaskor vin. Börjar kl 16. Först pratig, sen tjatig och sen sover han vid 21-tiden. Varje dag är den samma.
Jag har alltid jobbat för två här hemma. Mamman som gör allt och finns överallt. Kör alla ungar över allt. Mannen gör inte mycket och det har jag kompenserat för. Han är snäll och fin för övrigt. Som person älskar jag honom. Jag älskar hans sätt att titta på mig. Min stora kärlek.

Jag trodde att mitt jobbande i hemmet och mot barnen suddande ut mannens dåliga och det har det gjort till en viss del.

Vad vill jag ha sagt med detta. Jo. Äldsta sonen har påverkats, inte mycket som han själv säger eftersom han och jag har fin kontakt. Men när jag nu ibland velar och tvekar. Mår pest och får ångest så känner jag hur hans framåtsikt är det som får mig till att gå framåt med hela denna process. Sonen gör inget, inte medvetet, men när mitt inre dalar så känner jag hur hans ord knuffar till mig.

Ja, jag lämnar min stora fina gooa kärlek. Som i allt detta med drickande och tillhörande beteende/vårdslöshet dragit ner mig till hälsans botten. Men jag ser inget val. Stannar jag så finns inte jag kvar.

Vi har en pojke med svårigheter och finns inte jag så har han ingen. Jag har inget val än att gå. Hur ledsamt det än känns.

Jag är rädd för att du står i samma sitta. Går du inte så kommer du aldrig återhämta dig. Du kommer dras längre och längre ner. Du behöver mediciner idag för att fungera. Det är inte rätt. Förlåt för min ärlighet.
Vad är det värsta som kan hända om du går?

Be om timeout, snälla gör det!

Jag har en arbetskamrat som en gång berättade om sitt liv med sin fd alkoholiserade man. Hon vet inget om mitt liv. När vi pratade frågade jag vad det var som gjorde att hon lämnade. Svaret var: jag började få ångestattacker, jag hade inget val.

För mig ger detta en tanke. Jag har kämpat i så många år att jag nu mår jätte dåligt. Det finns ingen psykisk eller fysisk ork kvar i mig. Det är det jag gett till detta förhållande. Vad gav den andra parten?

Jag vet att jag kommer gråta, hetsäta, må jätte dåligt när jag sitter i min nya lägenhet om 35 dagar. Jag vet det. Så får det bli.

Jag hoppas och tror att det kommer bli bättre. Jag känner att jag är värd mer. Det är du med!

Jag skickar här över en stor varm kram till dig!

Juniah
lör, 2020-11-07 - 09:19

Tack för ditt svar. Det är så tungt just nu..Han har druckit ikväll och jag sa till honom att han är så berusad och frågar varför han druckit så mkt. Vi tjafsar och jag kommer ingenvart med att nå fram till honom att försöka få honom att förstå. Jag säger att det här går ju inte. Han säger att vad har han gjort för fel nu då. Han ser så oskyldig ut, med en röst som inte alls förstår varför jag är ledsen. Själv ser han inte hur berusad han är.

Vi tjafsar fram och tillbaka och till slut så börjar jag leta efter sopsäckar att packa mina saker i men kan ej hålla tillbaka tårarna och alla känslor. Jag går till sovrummet och sätter mig ner gråtandes. Sedan kommer han dit efter ett tag och håller om mig. Efter en minut säger han "förlåt att jag finns" medans han håller om mig. Jag börjar känna skuldkänslor efter hans ord. Efter ett tag frågar jag "söker du hjälp?" Han stiger upp och går därifrån förbannad för att jag sa att han ska söka hjälp. Han säger att jag ska söka hjälp och kallar mig för narkoman (pga jag tar medicin mot depression).... Sedan fortsätter han med " ja men jag är värdelös, jag är en dålig människa".. "Allt är mitt fel". (Om sig själv).

Det är som en jojo. Upp å ner.

Jag är förtvivlad och lägger mig ännu en gång med sorg i hjärtat. Allt känns så hopplöst. Att se sin älskade vara kraftigt berusad och dra täcket över sig och säga att han har försökt och att jag inte tycker om honom längre. Jag är den enda person som brytt sig om honom innerligt. Att man älskar någon som dricker ihjäl sig och gör såhär. Det är så sorgligt. Jag vet vad ni skrivit och jag försöker verkligen få mod att göra något. Jag är verkligen tacksam för allt stöd. Jag önskar jag vore lika stark som er.

Spindelmannen
lör, 2020-11-07 - 08:53

Du säger att du önskar att du var lika stark som oss. Du är lika stark som oss!

Han spelar på dina känslor och kommer aldrig sluta. Varje vuxen människa har ett ansvar för sitt liv. Du har ansvar för ditt och mitt i denna härva gör han även dig ansvarig för hans liv.

Har du någon som kan hjälpa dig framåt. Någon som kan leda dig där ifrån som kan hjälpa dig till nytt boende osv?

Det är viktigt att du rör på dig, när du väl känner dig redo. Det är viktigt att du börjar planera för att gå. Det tog mig 10 år att planera. Där hör du hur ”stark” jag har varit men under dessa år har jag hunnit bygga upp mig, planera för hur men även skrivit brev till mitt framtida jag om hur livet är nu för jag vet att jag kommer dala och känna ånger längre fram.

När du ber din man söka hjälp, går han. Han är nog nöjd över livet som det är. Är du det?

Kramar dig i massor!!