Hej, jag är ny här och gift med en man sedan 20 år tillbaka.
Han har alltid druckit mycket och i hans familj har alkohol en framträdande roll. När vi blev tillsammans drack pappan mycket och hade spritflaskor i fickan på jackan när de kom hit och hälsade på och min make sa att alkohol, det är ett av livets goda. Det ville han inte bli av med. Det hände saker hela tiden när han drack och jag borde ha förstått redan då att någonting var fel men jag trodde, som den duktiga flicka jag är och med en barndom fylld av prestationsångest, att det var mig det var fel på. Han eldade på det och menade på att jag hade en sjuk inställning till alkohol för alkohol är helt naturligt. ALLA dricker alkohol, det är mig det är fel på som inte dricker, jag borde faktiskt lära om sa han.
Hans pappa är konstaterad alkoholist och med demenssjukdom direkt kopplad till hans alkoholkonsumtion. Hans syskon dricker inte starksprit för att de reagerar så tokigt på alkohol men min make dricker både sprit och vin och öl varje helg.
Han kan mycket väl dricka ett par glas whisky, ett par starköl samt en flaska vin en helg alldeles själv. Spelar ingen roll om jag dricker eller om vi har främmande, han dricker ändå. Oftast dricker han både fredag och lördag, ingenting under veckorna som jag ser eller känner av. Jag kan direkt säga var han är i sin berusning genom att se på hans mun och anletsdrag. Vid en exakt tidpunkt och gest som han använder vet jag att NU så går det åt helvete. Jag har aldrig haft fel hitintills.
Ibland kan han dricka "normalt" och bli "normalt" berusad men jag vågar aldrig lita på det utan är på helspänn hela tiden. När kommer det? Sedan blir det mer och mer för varje gång han dricker tills han faller igenom och blir asplakat, trillar, åker iväg med främmande människor på efterfester, kommer inte hem, ringer på nätterna för att bli hämtad men värst av allt, han blir så elak. Den människa han är när han är full är en otrevlig, otäck människa som kan säga och göra exakt vad som helst.
Efter varje gång han ballat ur och betett sig illa tar han en vit period för att sedan börja dricka lite smått och jag vet direkt när nästa brakfylla ska komma. Han blir otrevlig, stressad, kritiserande och allmänt jobbig. Då händer det och sedan är vi tillbaka på samma gamla ruta igen. Jag har bett hans vänner att prata med honom men han har berättat för dem om hur kontrollerande jag är, hur jag missunnar honom spriten så där har jag ingen sympati att hämta och under en kortare separation har de intalat honom att helgalkis, det är ju nästan alla? Har han inte slagit mig är problem under en fylla ingenting man pratar om. Hans familj har reagerat men bara till mig, inte till honom.
Men att de sagt till honom att det är okej att vara helgalkis gör att han dricker ännu mer varje gång nu. Ett par whiskys och en flaska vin fre-lör, inga problem. Problemet är i min hjärna, hans intag är inte stort utan relativt normalt, kanske lite stort kan han erkänna ibland men inte så stort att det är ett riktigt problem. Annat än för mig och det bara för att jag inte har en sund inställning till festande och alkohol, att jag bara vill kontrollera och bestämma. Försöker ändra mig och inte bry mig så mycket om hans drickande men det fungerar inte. Hans drickande ger mig ångest, får barnen att gråta men det är ingen som utåt ser hur vi lever när han dricker. Han är en känd personlighet här där vi bor och jag tror inte någon förstår vilken människa han är när han är full. Är enklare att se på vårt förhållande när jag tänker på honom som alkoholist och då tar jag inte åt mig lika mycket. Om jag inte tänker på honom som sådan ligger felet hos mig och jag förstår verkligen inte hur mycket mer jag ska förändra mig för att klara av att leva med honom och hans drickande? Är jag galen eller är han alkoholist?