av Nora81

Nora81
sön, 2021-06-20 - 00:06

Inser att det inte går längre. Har gett upp hoppet. Har varit på forumet en tid nu och nu startar jag en ny tråd för en ny tid har börjat.
Har som anhörig haft guldfiskminne och gett mig in i samma destruktiva spiral flertal gånger men ser inget hopp längre.
Har fått löften om att han ska söka behandling, löften om att aldrig mer dricka, löften massa tomma löften.
Sårade känslor av beteenden och situationer skapade på fyllan men inte en enda gång blivit visad att han faktiskt förstår sitt ansvar. Han blir snarare irriterad på mig förutom de gångerna han vill håva in mig då låter det annorlunda.
Jag har lovat mig själv så många gånger att lämna men gått tillbaka rakt in i fällan, när jag tryggt finns där som det passar så smyger sig beteendet fram igen och allt är ju mitt fel.
Har läst era trådar och förstår att det finns massor av råd och tips och stöd här och att jag själv är ansvarig för vilka val och därmed konsekvenser jag får i mitt liv.
Jag måste bort ifrån honom för han gör inget åt sina problem.
Det gör för ont och jag kan inte tänka mig att leva så här längre.

Li-Lo
mån, 2021-06-21 - 13:48

Hej Nora81

Ny tråd, nya möjligheter. Det låter som du nått vägs ände. Det låter hoppfullt att du liksom ser tips och stöd i andras trådar, att dessa nu känns rimliga och kan ge dig lite draghjälp. Det kan både göra ont och kännas stärkande att landa i att en först och främst har ansvar för sitt eget liv och att invänta någon annans val är att släppa sin egenmakt.

Tuff och viktig insikt samtidigt som dina två sista meningar inger hopp.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nora81
tis, 2021-06-22 - 13:08

Tack för svar Li-Lo. Ja, det känns som du skriver både stärkande och smärtsamt ensamt men den enda vägen för att komma framåt är just att ta ansvar för mitt egna liv.
Jag har delat upp det i delmål när det känns för övermäktigt att jag tar 24 h åt gången.
Har en klok vännina som ger mig råd och stöd via mail, en som jag lärt känna här på AH.
Jag inser att jag inte klarar att leva isolerat utan behöver stöd från andra.
Det är små steg egentligen men för mig hisnande stora.
Det skrämmer mig lite att jag varit så förblindad över hur illa och nedbrytande det har varit att leva så här. Den blinda fläcken behöver jag påminna mig om, tills den försvinner.
Jag har glömt bort hur jag mår, mina gränser och vad jag själv vill/inte vill till förmån för en man i aktivt missbruk. Det är den blinda fläcken och min akilleshäl som jag behöver vara medveten om och jobba med.

Med vänlig hälsning Nora

Nora81
ons, 2021-06-23 - 16:01

Det är en mardröm att ta emot sms om att det är mitt fel att han mår så dåligt, att han ska ta livet av sig och undrar om jag är nöjd. Jag har inte svarat sedan i söndags för att jag har fått nog och jag har nog försökt allt.
Det är som att börja om från början med allt. Det enda som finns kvar är min lägenhet, mitt jobb och jag. Herregud vilket helvete, inser nu hur mkt jag tillåtits hjärntvättas av hans missbruk. Vad har jag hållit på med egentligen? Vi var nära att förlova oss och jag är egentligen tacksam att det inte gick så långt men ändå känns det så hopplöst. Något man egentligen ska glädjas till, förbereda tillsammans men som nu raserats.
Allt är mitt fel enligt honom. Det är givetvis hans ansvar men det är ingen idé att diskutera. Jag jobbar på att släppa. Har varit på loppis, shoppat kläder och funderar på att skaffa en katt. Jag klarar inte av att livet står stilla. Så känns det som om livet stått stilla, i väntläge. Gud, vad jag önskar att jag kunnat skaka om mig själv för två år sen och varnat mig själv.
Vandringen går vidare och det är både stunder av lättnad att komma ifrån all och samtidigt tufft.
/ Nora

Självomhändertagande
fre, 2021-06-25 - 07:56

Jag är sällan här numera. Mitt liv har gått vidare. Jag läser din kommentar i min tråd och så läste jag din nya tråd igår kväll. Vaknade tidigt, började se en film, behöver pausa då min ADHD inte klarar fokus för länge. Tänkte på att jag blev så berörd av att läsa din tråd. Jag tänker inte längre på hur mitt medberoende var. Jag har ett nytt liv. 2 år och en pandemi behövde jag för att landa och känna tacksamhet att jag lever ensam. Jag bestämmer över alla mina val. Men jag blir påmind ibland. Jag ser andras medberoenden och då minns jag. Andra frågar mig hur jag sa stopp, i olika situationer och jag berättar. Och jag minns att jag började arbeta med mina "stopp" för 7 år sedan, sedan fick jag hjälp av psykolog för 5 år sedan och då hade jag provat hitta en terapeut själv, varit till Al-Anon och jag pratade med människor som hänvisade mig till primärvården. Jag hade aldrig klarat av att bli fri från mitt tidigare medberoende om jag inte sökt hjälp av professionella. Det är enormt svårt att bryta det på egen hand. Jag kan idag se hur han manipulerade mig och jag gav allt jag hade till honom, kärlek, tid och pengar. Jag behövde möta en botten för att förstå och ta hand om mig igen. Idag sätter jag gränser till allt. Det går. Du kan få ditt liv precis som du vill ha det Nora. Skaffa gärna en katt. Träffa människor. Skratta med dina kollegor. Du har ett jobb! Grattis! Du har kollegor. Kan du prata med någon där? HR, företagshälsovård, någon som har katt och prata om dina tankar att skaffa katt. Skriv en lista hur du vill ha det i sommar, i höst och under 2022. Jag har inte följt med på din resa, men jag hoppas att du verkligen väljer att göra din resa som du önskar. Ditt liv är värdefullt. Du är värdefull. Allt gott till dig! @Nora81

Nora81
sön, 2021-07-04 - 23:07

@Självomhändertagande Hej och tack för ditt svar. Det värmde.
Jo, det är omtumlande och uttröttande att leva i medberoendet.
Det är det slut på. Processen kommer ta tid förstår jag men det får det göra.
Har sökt stöd som jag kommer få till hösten.
Är inne i något nu där jag känner att jag behöver bryta mönster jag har.
Jag tränar, äter bra och gör saker som jag inte gjort innan. Försöker få nya tankemönster genom nya upplevelser.
Just nu känns det bara som livet går fort och det är kort och jag har stått och stampat för länge.
Hur vill jag ha det i mitt liv?
Jag vill ha det tryggt, stabilt men även uppleva nya saker och inte vara rädslan vara i vägen mer. Jag vill känna mig fri.
Jag provar mig fram och känner efter.
Dag för dag och tillåter mig upptäcka nytt både inom mig och utanför mig.
Allt gott till dig och kram.
/Nora

Azalea
mån, 2021-07-05 - 18:40

Finaste Nora81🧡
Det låter som om du har landat nu.
Det går en tid, olika lång för oss alla, men plötsligt tror jag att man är bara klar, klar med att leva npgon annans liv och efter hur den dagsformen är.
Tror nog att man behöver den tiden och de erfarenheterna för att kunna sätta ner foten och tänka att :Nu vill jag ta hand om mitt eget liv och min framtid.

Jag våndades och stannade i många år och kunde verkligen inte lämna för jag var inte färdig.

Skriv ner dina mål och önskningar så ska du se att ett och ett så kommer du att få dem införlivade 🙏

Kisse låter som en mysig vän och kompanjon, finns ju inget som ger så mycket kärlek som ett djur .

Stor kram till dig från Azalea🧡

Tröttiz
lör, 2021-07-17 - 11:29

@Nora81
Hej, hur går det för dig? 🌹
Just nu har jag det åtminstone väldigt jobbigt. Så ont i magen, vet att jag måste släppa taget men så jobbigt. Hjärta och förnuft går åt olika håll.

Dessutom har jag börjat se förhållandet uppifrån och konstaterar att jag anpassat mig till olika saker, vad hade hänt om jag gjort si eller så? 🤔
Det har under förhållandet varit frustrerande, jag har varit trött och orolig. Lätt förstås i efterhand att se klart på vissa situationer. När man är inne i det är det en annan sak.
Sköt om dig. 💕

Nora81
mån, 2021-08-02 - 03:19

@Tröttiz Hej, tack för ditt meddelande.
Det går upp och ner. Jag är väldigt trött men ser nog saker klarare än tidigare.
Min hälsa har tagit märkbart stryk efter alla år av medberoende och därför har jag inget val annat än att lyssna. Jag är tacksam att kroppen säger ifrån, förståndet verkar ju inte riktigt fungera när det gäller medberoendet.
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva så jag skriver det rakt upp och ner: det är tufft men nödvändigt att sätta stopp tröttiz, för att överleva själv. Så länge missbruket är aktivt eller till nyktrande inte sker så bryts man sakta men säkert ner. Det finns ingen möjlighet till en frisk relation.
Stor kram och ta hand om dig själv.
/ Nora

Nora81
sön, 2021-08-22 - 00:22

Borttaget inlägg. Insåg att det var för mkt info som avslöjade i förra.
Har sökt hjälp för att få stöd och har lämnat relationen med a.
Det är en hjärntvätt att jobba sig ur.
Inser att det är meningslöst att pröva få sanningen ur alla lögner, förvridningar osv bara tar mer energi.
Det räcker just nu att känna sig helt klar, helt klar med relationen.
Jag varken kan eller vill göra något för att få den att funka, jag vill vidare.
Gud, och här tänker jag klappa mig på axeln, vilket tålamod jag haft.
Jag vet inte vad som hände men jag fick nog av dubbelspelet, högmodet, att ta ansvar som inte var mitt. Plötsligt blev det så tydligt för mig att det inte var en relation, allt handlade om hens behov och vad jag kunde göra för hen.
Från och med nu har jag bara ansvar för mig själv till jag känner mig redo för annat.
Just nu är jag bara totalt urlakad på energi, det är svårt att återhämta sig med sms om hot, skuld för allt osv. Bara hoppas eländet får ett slut snart på ett mirakulöst sätt.

Skrållan
sön, 2021-08-22 - 09:40

Du kommer klara detta Nora81. Har verkligen känt att för mig har tiden varit det som så småningom läkt mig. Lever fortfarande själv. Och det går bra. Känner mig så mycket starkare nu.
Bra att du sätter ner foten nu. Livet är för kort för att bära någon annans skuld. Du måste leva ditt liv.
Jag slogs med många varför och hur blev det så här. Vi var ju ett par i 20 år. Men nu har jag släppt det. Kan inte få svar på allt. Tänker alltid att det är en sjukdom, och dom har inte förmågan att sluta dricka.
Sänder dig en stor kram och tror att du klarar att börja leva för dig nu🤗

Morgonsol
sön, 2021-08-22 - 15:04

Vad Skönt att du fått insikter, Nora .
Som du skriver. Det är ingen relation man lever i utan det handlar mest om behov. O vi kan inte laga varandra. Inte två sjuka människor. Det går inte. Bra gjort av dig att kommit såhär långt!! Med tiden kommer du säkerligen bli än mer klar över hur ditt liv faktiskt sett ut o hur negativt det varit för dig.
Stor kram

Nora81
sön, 2021-08-22 - 20:30

Stor kram och tack för ert stöd.
Det ger hopp när jag läser era inlägg för det visar en väg framåt, att den vägen är möjlig.
Jag har levt i en rädsla nu senast i tre veckors tid med sms som visar tydligt hur sjukt det här är. Hur sjuk situationen är och varit.
Det är många tankar och känslor som rör sig inombords men jag är tacksam, just idag, för att jag vaknat upp ur mardrömmen.
Jag har gått en promenad, ätit men känner mig helt paralyserad av allt som varit, som att vakna ur en skräckfilm.
Det är ju inte alls så här livet ska vara.
Skickar er stora kramar tillbaka.

Nora81
tis, 2021-08-31 - 19:08

Efter två års berg och dalbana beslutade han sig för att köpa en plats på ett behandlingshem.
1 månads behandling och ett års eftervård. Jag är givetvis glad för det. Idag åkte han iväg.
Har kontakt med socialen för att få en samtalskontakt. Jag känner att jag behöver hitta verktygen nu att gå framåt.
Ett par insikter har jag fått: jag är värd kärlek, värd att bli behandlad med respekt men framförallt är det dags att börja ta min plats. Det handlar inte om andra utan det handlar om mig nu.
Det är så svårt att rikta om sitt fokus. Ja, om sanningen ska fram så känner jag mig som en urvriden trasa men detta tar tid förstår jag.

Backen123
tis, 2021-08-31 - 23:39

Håll kompassen rätt, ta hand om dig, du är verkligen värd att få må bra, en häftig resa i sig. Att han kommer iväg på behandlingshem är det enda rätta tror jag, för er, önskade så att vi fick den chansen än den öppenvård han gick på i 3 mån och som kändes helt bortkastad för mig. Familjeveckan som brukar ingå verkar så befriande och en möjlighet för er att rensa luften för att sen fortsätta resan 🌺

Beer
tis, 2021-08-31 - 23:40

@Nora81 Jag kommer från "andra sidan" och har nu varit nykter i 3 månader. Att läsa det du och andra skriver här på annhörigdelen känns viktigt för mig. Det innebär att jag måste "fronta" allt elände jag ställt till med i mitt förhållande med den kvinna jag älskar. @Nora81 skrev:"jag är värd kärlek, värd att bli behandlad med respekt men framförallt är det dags att börja ta min plats. Det handlar inte om andra utan det handlar om mig nu."
Ja det är du!!!! skriker jag! :)
Vi som alkolister måste själva komma till insikt och söka hjälp. Jag gjorde det för tre månader sedan på min vårdcentral. Remiss till terapeut och Antabus som jag gladeligen stoppar i mig.
Hur min kvinna stått ut med mig under dessa år begriper jag inte. Jag har ju ställt till det på samma sätt som du beskriver.
Glad för din skull att du går vidare i livet.
Tack för att du skrivit och tack för att jag fick läsa!

Nora81
ons, 2021-09-01 - 11:04

@Backen123 Kära fina du. Har följt din historia här och känner med dig och den styrka du har. Jag kan bara tacka för dina stärkande ord och säga detsamma: DET ÄR DU VERKLIGEN VÄRD!
Ja, den enda vägen är redskap att hantera den livslånga sjukdomen för honom. För mig är den enda vägen att ta min rättmätiga plats och hitta min väg, rätt stöd och fortsätta vägen fram ärligt och att acceptera situationen som den är.
Å familjeveckan är inställd pågrund av covid men han har bett om stödsamtal för oss bägge till eftervården istället.
Följer dig Backen och stor stärkande kram till dig!

Nora81
ons, 2021-09-01 - 11:10

@Beer Grattis och tack så himla mycket för att du delar så fint!
och Tack för dina stärkande ord, det hjälper mig att bibehålla rätt fokus.
Det är verkligen starkt av dig att se hur du, i din sjukdom, gjort dig själv och din partner illa. Det måste vara smärtsamt. Det är en sjukdom som du nu tar ansvar för och jag vill bara skrika till dig att JA, BARA FORTSÄTT och jag är glad för din skull med.
Kram och tusen tack igen för din delning. Det ger hopp!

Backen123
ons, 2021-09-01 - 15:54

@Beer Vad fint att läsa dina ord här på anhörigsidan, det är exakt det där vi vill höra, det bekräftar oss när vi blivit osäkra på att det var väl kanske inte så farligt, jag inbillar mig. Även då orden från " den andra sidan" kommer med olika tips och tankar hur att möta den beroendesjuke. Vi är många här på olika resor, och just dina ord är så bra när man just då inte orkar mer, det peppar och ger kraft
Jag minns hur jag skrev hos er för att fråga hur jag gör bäst för den som försöker tillfriskna, fick många fina svar men jag insåg att det är omöjligt om den beroendesjuke inte vill själv. Jag personligen har gått vidare, försöker nu förlåta mig för att jag hamnade där, det går upp och ner men oftast är det väldigt bra.
Så mina ord till dig, fortsätt så, jag beundrar din styrka att verkligen ta på dig allt såhär i början, för att sedan kunna mötas och se att man är 2 och det blir så lätt negativa spiraler, jag hejjar på er!

Nora81
tors, 2021-09-02 - 15:50

Efter att ha ägnat två dygn åt att stirra in i en vägg, ätit och tagit två promenader så inser jag hur nerkörd kroppen är fysiskt. Psykiskt så är det närmast ett eller flera samlade trauman. Inser att vila gör gott.
Idag har jag fått bokat ett enhörigsamtal nästa vecka och imorgon ska jag ringa till ännu ett anhörigsamtalsställe för att boka in samtal. Det känns bra att ha tagit hjälp.
Har haft det mest tyst och stilla hemma. Ljud och andra intryck blir bara dränerande.
Det känns som att det går åt rätt håll nu. Det är tufft att möta känslorna av svek, misstro och tillitssvikt. Det är paralyserande men jag börjar förstå känslomässigt att det är en sjukdom och inte handlingar gjorda med avsikt att skada. Det förstod jag logiskt men inte känslomässigt innan.
Fortsätter skriva här som en påminnelse, som en dagbok och för det fina stödet man får här och inte minst all kunskap från bägge sidor.
Kram till er som kämpar oavsett vilken sida ni kämpar på, vi kämpar ju alla mot samma sak.