Hej.
Vilken bra sida det här är. Jag har hittat hit idag och kände att jag ville "skriva av mig" och söka efter råd på tankesätt när det kommer till att vara ett vuxet barn med en alkoholiserad pappa.
Ber om ursäkt om det blir lite för långt.
Min pappa har det väldigt ordnat för sig, en gård med mkt mark, bilar, gott om pengar fast han är pensionär. Utåt sätt skulle man säkert tro att han lever ett jättebra liv.
Men sedan ca 12 år tillbaka har han missbrukat alkohol nästintill dagligen vilket har lett till en väldigt ansträngd realation mellan dels honom och min mamma, som nu har dött, men såklart också mellan honom och oss barn.
Jag skulle säga att vi testat ALLT.
Ultimatum, sagt upp kontakten, vart snälla, vart fårstende, pratat, lyssnat, skrikit, bråkat,vi har fått honom att äta campral, och lyckats få honom att gå på ett fåtal samtal på beroendecentrum . Men det blir samma resa varje gång och allt går tillbaka i samma mönster.
För 2 år sedan fick han ett så kallat abstinens delirium , då han fick vanföreställningar och såg i syne. Han tyckte det var inkräktare på gården och hämtade ett av sina jakt gevär. Han hade ringt sin bror i detta tillstånd och bett honom om förstärkning. Som tur var hann hans bror åka dit och larmade ambulans då han insåg att det inte stod rätt till. Han nämnde på telefon att det var ett vapen inblandat, så polisen kom också dit.
Han fick åka in till sujkhuset där han nästintill tappade medvetandet, han kände inte igen oss barn och blev förflyttad med hiss mellan säng och fotölj. Vi fick mata honom då han inte kunde göra någonting själv.
Efter ett dygn valde läkarna att lägga honom i respirator. Där låg han nersövd och fick hjälp av maskiner för att överleva. Så låg han i 10 dagar.
Han vägrar än idag att inse eller acceptera att detta berodde på alkohol, han säger att han hade jobbat för hårt och att han var ledsen över mammas bortgång. Men det står ju i alla journaler exakt vad det var som hände.
Efter detta så har vi haft stadigare kontakt då det blev så starka känslor när vi höll på att förlora honom så snabbt inpå mammas bortgång, men tillståndet är ju inte stabilt alls.
Jag försöker och försöker men det är som att gå i en svart tunnel, och jag vet inte om jag orkar lägga så mkt tid utan att få någonting tillbaka längre.
Jag är gravid i 7 månaden och försöker att vara glad och njuta av det, men så fort jag drar mig undan från honom så får jag sådanaa otroliga skuld och oroskänslor att jag inte vet var jag ska ta vägen, så det slutar alltid med att jag ringer upp honom och söker kontakt ändå.
Fast det har gått så många år av detta så tvekar jag på mig själv och min magkänsla gällande hans drickande och får för mig att jag överdriver och att det kanske inte alls är så illa, att det kanske är jag som har gjort allting till en större grej än vad det är.
Hur ska jag hitta balansen och släppa taget? Det går ju INTE.
Jag tror han kommer dricka tills han dör, det finns inte att han skulle gå med på att ha behandling eller dylikt.
Det är så otroligt sorgligt.