Min sorg efter pappa

Profile picture for user evve

Först vill jag börja med att jag önskar att varit aktiv i det här forumet för flera år sen, men jag antar jag inte har varit redo förrän nu. Jag har läst era berättelser och erfarenheter ibland genom åren när jag känt mig som mest ensam och förvirrad - och oj vad det är skönt på något sätt att bara få veta att man är INTE ensam, även om det mesta man läser är ren tragedi för alla involverade. Men nu idag känner jag att det är min tur att dela med mig av min berättelse.

Idag är det en månad sen min pappa hittades livlös i garaget hemma hos farfar där han har bott dom senaste fyra åren. Garaget är fullt med ölburkar och tidningar som har använts som tidsfördriv. Efter allt städ så är det bara.. tomhet kvar. Det är det här som är den hårda sanningen. Jag är 27 år men sen den dagen för en månad sen känner jag mig som jag är 7 år gammal igen och det enda jag längtar efter är min pappa. Min älskade vackra pappa, inte den pappa som jag sett dom senaste åren - svullen kropp/ansikte, vätskefylld buk, rödrosigt ansikte, stort ovårdat skägg och grått hår. Sargad av all alkohol.

På pappas dödsdag var det en månad sen vi begravde farmor. Pappas sista livslina. Min farfars, min syster och mina tre kusiners trygghet. Hon som hållit ihop oss i alla år även om det var som det var. Ja, jag hatar den frasen "det är som det är". NEJ, jag vill prata om det, jag vill förstå! För första gången i mitt liv så har jag en chans att förstå, för nu pratar alla om det. Elefanten i rummet (eller garaget i det här fallet). "Varför?" Vad kunde vi ha gjort? Varför vägrade han att gå till läkaren? Varför vill han inte? Varför räcker inte våran kärlek? Vad är botten av botten? Ja, det är väl döden. Tyvärr. Vi har inte ens fått reda på dödsorsaken än, men vi har våra spekulationer. Vilken av organen gav upp först?

Nu sitter man här och pusslar ihop hans liv. För att förstå. För att skicka in massa papper till kommunen som ska betala för begravningen och sätta hans dödsbo i konkurs. Jag är så förvirrad. Det enda han har i tillgångar är hans egna pensionssparande som han har skrivit över till mig och min syster i början av året. Jag skiter fullständigt i pengar men vad tacksam jag är att han har tänkt på oss. En bekräftelse på att vi är hans barn. Det är våran pappa. Pappa som aldrig riktigt fick en chans i livet, han fastnade redan i tonåren i festandet och sen dess har det pågått, och det tog abrupt slut vid 55 års ålder. Vad fan är meningen med livet? Vad är det här för typ av sorg? Jag har sörjt min pappa medan han var levande sen jag var liten. När jag var 14 fick jag nog och tog avstånd från honom för jag kände sån ilska. Den ilskan har jag tack å lov lagt bakom mig i vuxen ålder, usch vilket slöseri med tid men vad ska man göra som barn? Jag har accepterat för längesen att det finns inget jag (eller någon annan) kan göra, det är bara han som kan göra en förändring. Men dit kom han aldrig. Istället förlorade han sin livskärlek, min mamma, och sen förlorade han vårdnaden av sina barn, sen förlorade han sin lägenhet, sen förlorade han sitt jobb och till sist så förlorade han sin älskade mamma. Plus mellan alla dessa varven har han fått indraget körkort flera gånger och till slut så förlorade han körkortet helt. Nog fan skulle jag tappa hoppet också, eller hur? Jag jobbar inom psykiatriska slutenvården och jag ser sånt här dagligen, jag förstår hur missbruk fungerar och hur det förstör. Men jag förstår inte detta. Det är lätt att sätta den professionella sidan till och förklara för mig själv, men på ett personligt plan så fattar jag ingenting. För jag är en vilsen 7-åring igen.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, men jag saknar min pappa så mycket och jag önskar bara att jag tog hans hand och sa att jag älskar honom ändå. Jag tror det är min största sorg. Och jag vet inte hur jag ska komma underfund med det. Jag har lovat mig själv att efter begravningen är gjord så ska jag gå på mitt första ACA-möte här i stan. Jag tror jag behöver det. Jag lever på sista minnet där han, jag och min syster delade en gruppkram för första gången på troligen 20 år. Det fanns en liten gnutta av hopp mitt i eländet efter farmors bortgång för pappa var äntligen sårbar. Villig att möta oss - tyvärr inte med ord, men med kramar. Jag är så evigt tacksam för det.

Tack för mig. Dela gärna med er också, om ni vill.

Profile picture for user gros19

Så fint du skriver. Jag tänker också vad är meningen med ett sådant lidande och ett sådant slut? Jag tror vi får skapa vår egen mening och det är inte så lätt eller tänker du på att en högre makt styr. Vi får inga svar utan kan endast tro. Min son har levt och lever väl fortfarande med döden som följeslagare och jag tänker ibland att, om det skulle bli så illa att han inte finns mer då har han lämnat avtryck hos många. Godheten själv när han inte är påverkad. Så omtyckt av alla han möter, med en underbar humor och ett väldigt fint sätt att se på sina medmänniskor. Han "ser" inte skillnader mellan människor, skulle inte komma på tanken att människor kan ha olika värde. Tror han gjort mycket för dom han mött genom sitt sätt att vara. Han skulle leva kvar i mångas hjärtan. Så tänker jag när jag inte längre kan känna något hopp men det är som sagt min mening. Sen skulle jag vilja tipsa om att det finns program för sorgebearbetning där man sörjer det som inte blev som man hoppades och önskade. Behöver inte handla om någon som dött och för min egen del handlade mycket om förväntningar på min son som inte infriats, hoppades ju han skulle bli vuxen, utbildning, kunna försörja sig, vänner osv. Hade själv en barndom att sörja precis som du. ACA kan säkert också ge dig mycket. Fint att du börjat skriva här.

Profile picture for user evve

@gros19
Tack för dina tankar! Hade ingen aning om sådant sorgeprogram, ska definitivt kolla upp det! Låter absolut som något för mig.

Förstår helt och hållet det sättet att tänka nu när jag själv är i den situationen på andra änden - min pappa var också världens snällaste och hjälpsamma när han var nykter. Det visste vi alla sen innan, men man har verkligen fått bevis på det med alla otaliga kondoleanser som vi fått och fortfarande får hem i brevlådan. Det är så fint att ha den vetskapen, och också ha personens goda egenskaper att tänka på. Det hjälper i jobbiga stunder. Pappa lever kvar i våra hjärtan - alkoholist är vad han var, men inte vem han var.

Jag är så ledsen idag, gråten kommer i vågor för jag tänker på dom bättre stunderna och önskar det fanns fler att ta ifrån. Min sorg är fylld av kärlek och inget annat. Tyvärr har majoriteten av mina minnen en mörk sida med massa ölburkar så ibland är det svårt att se det goda, men det finns där. Jag vet det. Min bästa pappa för mig är alla timmar på hans eka ute på Klarälven för att fiska och bada, men i alla dom stunder fanns alltid en svans av burkar efter båten som han slängde i vattnet när han hade druckit upp. Det är svårt att filtrera ut det men jag tror 100% på hans godhet som lever vidare hos mig och hos andra. Ett avtryck som du säger. Båten är nu i min och min systers förvar.

Profile picture for user evve

Igår fick vi äntligen reda på vad som har hänt. Usch, vilket hemsk obduktionsrapport att gå igenom.. men samtidigt skönt att få bekräftelse på det man har misstänkt (och lite mer därtill).

Dödsorsak: Komplikation av kronisk och akut hjärtmuskelinflammation med långvarigt alkoholmissbruk av bidragande faktor pga nedsatt allmäntillstånd. Han hade fullt utvecklad skrumplever, lungemfysem med kraftiga kolpigment (han var svetsare), hjärtsvikt och början på en pajad bukspottkörtel.

Jag är så himla ledsen. Det är så tungt. Det han dog av kunde ha undvikas om han bara gick till doktorn, men de andra fynden hade betytt en plågsam död framöver. Jag känner en lättnad över att det gick fort, ett hjärtstopp, istället för vad framtiden skulle bjuda på men samtidigt känns det så orättvist. Han har lidit länge och skulle lidit så mycket mer om han fick nåt år till i livet. Min stackars lilla pappa.

Profile picture for user Kristoffer

Hej evve!

Har egentligen inte så mycket att komma med, men vill bara säga att jag blir berörd av att läsa din berättelse. Tack för att du delar med dig. Om du vill och har utrymme får du gärna fortsätta att skriva om hur det går för dig, det är garanterat värdefullt för andra att läsa.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Profile picture for user evve

Igår begravde vi pappa. Absolut värsta jag har gjort i hela mitt liv, att sänka ner den där urnan i backen. Först ville jag inte ta i den men när jag väl höll den i min famn så ville jag fan inte släppa taget. Min syster var med mig och vi sänkte ner den tillsammans, men hon tyckte att jag skulle bära honom för det är jag som har haft svårast att acceptera det här och att det skulle hjälpa mig i min sorg. Jag förstår den tanken men just nu känns det bara som att jag har inte förtjänat det. Jag förtjänar inte att vara ledsen för att jag har tagit avstånd och att jag inte försökte mer genom åren, i synnerhet dom sista månaderna. Det känns som nån har öppnat Pandoras ask och släppt ut allt jag trodde var begravd inom mig, fy fan jag känner sån fruktansvärd ångest och det känns som att det aldrig kommer att ta slut. Det är som att jag har tagit över pappas känslor och jag känner mig så ensam.

Efter urnsättningen så hade vi en mindre tillställning hemma hos farfar med mina tre kusiner, min syster, min mamma, pappas ex och två av hans närmsta vänner. Det var trevligt i sig, men när alla satt där runt bordet och skrattade åt gamla minnen så kände jag mig som en främling. Jag har missat allt det här. Jag har SJÄLVMANT gått miste om detta. Jag får liksom påminna mig själv i stunden att alla dom här minnena kretsar runt "och så var det ju den där ölen" och får en sekund förstår jag varför jag har tagit avstånd. Det där är inte min pappa. Det VAR inte min pappa. "Pelle var aldrig så lugn och tyst som när han fick i sig starköl, haha". Det är som folk glömt att det är just av den jävla anledningen som vi sitter här! ÖLEN! Det var väl så normaliserat att ingen tänker djupare i det, men jag gör det. Jag var hans dotter som inte kunde ha en fungerande relation med min egen pappa på grund av alkohol! Jag är så förtvivlad och upprörd. Fan, jag börjar känna mig som när jag var i tonåren. Arg, besviken, fruktansvärt dåligt samvete, och en längtan att få vara med en nykter pappa.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Borde ta modet till och gå till ACA eller terapeut/psykolog men det känns verkligen som jag aldrig kommer bli kvitt mitt dåliga samvete och att jag alltid kommer att vara arg på samhället för att det är så jävla normalt att dricka alkohol. Man är liksom konstig om man INTE gör det, utan man måste ha en förklaring tillgänglig för att simpelt "jag dricker inte" duger oftast inte. Det måste ju liksom finnas en rimlig anledning till att avstå, till exempel att "jobbar imorgon, vill sova tidigt, har inte pengar, mosters avlägsna släktings hamster dog igår så jag måste vara förbar i en bil". Typ så känns det.

Jag är så trött på att vara arg, jag vill inte vara arg på andra. Jag vill bara sörja min pappa.

Profile picture for user emma-karolina

Jag ville mest skriva att jag känner igen mig så mycket i allting i din berättelse. Min pappa hittades utmärglad, tandlös, i fruktansvärt skick med en stroke i sin lägenhet. Han lever men det är precis och han kommer aldrig bli medveten om omvärlden. Jag brottas med samma bottenlösa sorg och skuldkänslor, jag hade också tagit avstånd. Ingen ska behöva hamna så och dö så och jag är precis som du fast i mitt barn-jag, jag vill ha min pappa, och tankarna vänder ut och in på mitt huvud, kunde jag gjort något? Och så löser jag hypotetiska problem i mitt huvud som uppstått vid alla varianter av ingripande jag kan tänka ut. Jag vet inte hur någon kan stå ut med att känna såhär eller hur man ska kunna acceptera eller förlika sig med att det va så det blev.

Profile picture for user evve

@emma-karolina Åh, jag känner med dig och jag beklagar din situation. Det är förjävligt. För hur någonsin ska man kunna acceptera det ödet?

Idag har jag brottas mycket med min sorg. Eller ja, egentligen hela veckan men ikväll brast det. Skulle egentligen jobbat i natt men jag ringde en timme innan och sa att jag klarar inte att samla ihop mig. Sorgen måste få vara utanpå, jag måste få släppa ut det. Min största sorg är verkligen allt jag aldrig hann säga. Jag önskar så nåt djävulskt att jag pratade med honom, säga att jag förlåter honom och jag älskar honom. För det har jag alltid gjort. Jag var redo att göra fred. Förbannade jävla orättvisa liv.

En annan sorg har gjort sig påmind mitt i allt också - min älskade farmor! Det var så nära att jag ringde henne idag för jag vill prata.. om pappa. Prata om livet. Höra hennes röst. Att allt blir bra. "Det är en dag i taget som gäller". Förbannade jävla orättvisa liv.

Har läst mycket på forumet på senaste. Många föräldrar som inte vet vad dom ska göra med barnen, jag kan förstå den smärtan och förvirringen. Men om någon av er föräldrar läser detta och vill höra från nån som har varit barn i den situationen: Det viktigaste och bästa ni kan göra för era barn är att prata. Lär dom att det är okej att känna sorg, rädsla, frustration och kärlek till sin alkoholiserade förälder. Lär dom styrka och mod, för det kommer behövas. Lär dom att det är okej att sätta gränser. Att inte vilja ha kontakt. Att vilja ha kontakt. Men att det sker på deras villkor - missbruket är INTE deras fel. Lär dom att det är inte deras ansvar. Lär dom att vokalisera sina känslor gentemot sin förälder, även om det mottages eller ej. Jag önskar någon vuxen pushade mig mer, trodde på mig och hjälpte mig mer i min kontakt med min pappa. Kanske hade jag inte behövt att sitta här med så dåligt samvete över att jag aldrig tog min pappas hand och sa som det var. Jag vet att jag hade inte kunnat hjälpt min pappa med hans missbruk, men jag hade kunnat hjälpt mig själv genom att sätta ord på mina känslor. Min kärlek till han. Nu får jag aldrig chansen.

Jag har inte tagit till mig modet än att gå till ett ACA-möte eller börja med samtalsterapi. Jag borde. Jag behöver. Jag ska.. nån dag.

Profile picture for user evve

Fyfan, hur traumatiserad är man egentligen?

Sitter här på jobbet. På grund av fel beställning så har vi massa festisar, ni vet dom i Tetra Pak med små sugrör? Det är sugrör gjort av papp så jag tog bort det och gjorde istället litet hål att dricka ur, helt plötsligt får jag världens olustigaste känsla. Tog mig en klunk… och minnen väcktes till liv. När jag var liten, satt i pappas bil och ville härma hans drickande. Att ta dricka ur festis utan sugrör låter PRECIS som han gjorde med sin öl. Slurpandet. Klunkandet. Fy helvete, jag minns det som det vore igår. Lilla jag, inte ens 10 år fyllda. Fy fan. Fyyy fan.

Att vara barn till en missbrukande förälder.. att sakna någon man aldrig riktigt haft. Det är förjävligt. Vad mycket har man förträngt egentligen?