Alltid mitt fel att han dricker
Allt är mitt fel när han dricker. Jag rör till hans tabletter fast det bara är han som ordnar med dem, jag förstör hans matlagning för jag diskar två meter från honom, jag är på allt för gott humör, han blir inte mätt fast jag lagat mat för den är inte tillräcklig varken i mängd eller smak. Allt jag gör eller säger vänds fel. Allt började när jag var på semester för fjärde gången på egen hand. Fick sms som inte var som det brukade och i slutet av sista semestern själv så fick jag ”du får ta dig hem från stationens själv för jag hämtar inte, jag är annanstans. Du förklara dig själv och huset delar vi sen. Katterna med.” Men när jag väl kom hem blev jag hämtad o då var han nykter och inget som hade sagts nämdes. Han kom helt enkelt inte ihåg. Inte heller vet han att han skickar elaka sms. På den sista semestern ringde jag till akut psyk från Grekland men de kunde inget göra om ingen av våra vuxna barn kunde får dit honom. O det gick inte för enl honom skulle de inget då veta, som om de inget visste sen innan pfff. Men nu är problemen snart mig övermäktiga. Idag tex tog jag med mig alla sprit i bagagen på bilen så han inget hade hemma. Det första jag fick höra när jag kom hem var att han ville ha lite vin till maten. Jo visst. Vin vid sju o kvar över åtta la han sig.. Så har helgerna varit; korkade upp en ny whiskey 08.30 och sen sova två timmar vid tio, mer sprit som gin o vin o sen sova vid 13 till halv fem. Låter det om mig då, då är jag förbannad. Tur jag lärt mig vara tyst. Ny på detta forum men jag vet inte hur jag ska göra. Han är hur kärleksfull som helst nykter men vill inte inse att han har problem, även om alla omkring vet. Far med fru, barn, vänner och arbete. Nu är vi snart vid vägs ände…. På en dag dracks en hel flaska 6, en flaska gin och en dunk vin. Tror helt enkelt jag behöver skriva av mig till folk som vet hur det är.

Det där beteendet kan likställas med psykisk misshandel och är inget du bör acceptera. Att alkoholism förstör livet för både den sjuke och de runt omkring gör det inte lättare att säga ifrån om man mår dåligt av det, men du behöver sätta upp gränser och träna på att värna dem. Du är värd betydligt mer än att bli så illa behandlad. Har du försökt ta upp det, sagt ifrån? Markerat att även om han låtsas/glömmer sina utbrott så gör inre du det?

Hej och varmt välkommen till forum för anhöriga, Kalatos!

Du har fått ett fint välkomnande, tänkte titta in och göra lika så. Du beskriver en mycket tuff situation som ni befunnit er i länge.

Du frågar om en kan misshandlas med ord, och det är du långt ifrån ensam om att undra, det enkla svaret är ja, oavsett ord eller fysiskt våld är det inte okej samtidigt som det med ord kan vara svårare att ringa in och sätta ord på. Om du vill skulle du kunna ringa Kvinnofridslinjen, anonymt och kostnadsfritt och prata med någon om det, 020-505050.

Det låter som du valde att vända dig hit som ett sätt att söka stöd utåt, modigt och klokt gjort. Det finns även stöd via kommunen, eller vården att få även för dig eller era vuxna barn som anhöriga. Såklart för honom också om han skulle vilja ta emot den. En tanke jag får är om det skulle vara hjälpsamt som ett nästa steg att prata med någon utöver att du skriver och läser här, om du inte redan testat finns också Alkohollinjen 020-84 44 48 att prata med (anonymt).

Vi finns här och ger det stöd som går över internet, skriv gärna igen och berätta hur det går och hur du mår.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet