av ale

ale
lör, 2022-01-08 - 13:32

Jag vet inte om man bara får skriva och berätta. Jag har aldrig stött på alkoholism i mitt liv tidigare, känner inte igen tidiga signaler men förstår att det finns ett problem för min sambo. Har blir berusad flera dagar i veckan och han blir verbalt elak och taskig när han dricker. Han säger att jag inte ska provocera honom, men en enkel fråga om vad som helst är provocerande när han är berusad och jag har kommit till ett stadie där jag inte vågar säga något för jag är rädd att han ska skälla ut mig. Jag försöker att få honom att gå med att prata med någon men det vill han inte. Jag försöker vara tyst, vara till lags, tassa på tå, göra rätt, hälla ut vin när han inte är hemma. Tyvärr funkar allt av det dåligt för även om jag försöker vara till lags så blir jag förtvivlad och stressar honom med att vilja prata om våra problem. Jag får skulden för det mesta som inte funkar. Det är bland annat mitt fel att han måste dricka säger han, jag vet att det inte är sant för ingen tvingar någon att dricka, men jag känner mig ensam i det här och jag vet inte vad jag ska göra. Utåt sätt tror alla att vi är superlyckliga, det är vi inte.

Backen123
lör, 2022-01-08 - 17:36

Du gör rätt, skriv exakt vad du vill och känner för om vad som händer i ditt liv. Vi alla här har varit med om allt från våld, fyllkörningar och strul med barn kopplat till alkohol. Att skriva med andra i samma situation gör att man känner sig inte så ensam längre.
Som du skriver så är det jättevanligt att det är "vårt" fel, men det är det så klart inte. Men vi som står vid sidan om är nog specialister på att skuldbelägga oss själva. Läs runt så kommer du känna igen dig, kolla med kommunen vad dom kan erbjuda dig i form av anhörigstöd. Att börja skriva här är början på en process ❤

ale
lör, 2022-01-08 - 18:54

@Backen123 tack. Det har blivit värre under dagen. Imorse pussade han mig när han gick och vi kramade om varandra. Nu på kvällen ville han inte göra det och när jag frågar om jag får röra honom eller pussa honom så säger han bara nej tack. Jag är helt förtvivlad. Han säger att det kommer, men jag orkar inte med att ha det så här.

Backen123
lör, 2022-01-08 - 21:09

Nu vet jag inte om det är så för er som det var för oss, men hos oss var det en känsla som inte gick att ta på, nåt man blir osäker på. Det där som du skriver av och på och som gör att man känner sig tokig till slut. Hos oss förstod jag sen att det var kampen han förde med sig själv, suget och frustrationen som kallas för vita knogar, och det går ut över mig och sen var djävulsdansen i full gång. Ett tips är att lyssna/läsa den boken, skriven av Sanna Lundell och Ann Söderlund

Åsa M
sön, 2022-01-09 - 08:08

Det är jättebra att du har kommit hit och börjat skriva. Det är så skönt att folk här förstår.
Jag tror att du behöver fokusera mer på dig. Hans mående kan du inte påverka. Hans sjukdom är behandlingsbar, men han måste vilja söka hjälp och ta behandlingen. Du kan inte tvinga fram det. Det du däremot kan göra, det är att ta hand om dig själv. Det är fruktansvärt jobbigt att ha en relation med en alkoholist.

Självomhändertagande
sön, 2022-01-09 - 13:12

@ale
Att skriva och läsa här var en riktig ögonöppnare för mig. Jag hade redan separerat från mitt ex när jag hittade hit, men jag var fortfarande medberoende för 2 år sedan. Jag behövde det här forumet för att förstå vad ett medberoende innebar. Och för att förstå alkoholisten. För att kunna släppa taget. Och jag behövde komma fram till att inte längre höras med mitt ex.
Vi gör alla olika resor. Och vi lär oss av varandra. Vad behöver du idag?
Vad kan du göra för att få det. Just nu. Jag läser dina ord " för även om jag försöker vara till lags så blir jag förtvivlad och stressar honom med att vilja prata om våra problem" och jag känner igen mig så mycket i det. Jag levde med mitt ex i 11 år och det har nu gått 4 år sedan vi separerade. Mitt yngre jag gjorde allt för honom. Mitt nuvarande jag gör allt för mig själv. Och utan att ha levt med honom så hade jag nog inte lärt mig att göra allt för mig själv heller. Så även om det kan vara ett helvete att leva med en alkoholist så förstår jag varför jag gjorde det idag. Jag lärde mig att ta hand om mig själv. Och det var inte lätt. Och det är inte alltid lätt att veta hur. Men gör det du tycker om. Och öva, på att se till dina behov. Vad behöver du, just nu.