Hej jag tänkte presentera mig.
Sandra heter jag 40 år gammal närstående till min pappa som är alkoholist.
Pappa var alloholist när jag föddes och jag föddes in i en dysfunktionell familj där pappas drickande var i fokus.
Mamma var narkoman. Det konstiga var att de i vår omgivning visste hur sjuk mamma och pappa var men ingen brydde sig och tog ett steg för att hjälpa.
Det var bara prat prat och prat.
Saken är den att de behövde hjälp och stöd tidigt.
Jag anser att hjälp för närstående behöver bli mycket starkare och bättre och också för missbrukare.
Jag undanber mig råd vad jag ska göra. Stöttning tycker jag är bra och positivt.
Se sin mamma knarka ner sig som barn och gå bort och nu pappa vara utom hjälp gör ont.
Jag kan ta hand om mig själv och mitt liv. Det jag kan göra.
Pappa har eget ansvar för sitt liv det hade min mamma också.
Har så otroligt mycket känslor att bearbeta i terapi har gjort det genom mitt liv isolering och offerroll och svag självkänsla och självförtroende hör till rollen som anhörig . Har egentligen aldrig fått vara barn så nu lever jag mitt eget liv som vuxen så tar jag hand och älskar mig själv.
Jag har gått sönder igen och igen och nu har jag slutat att kämpa för pappa det har gjort så ont och slutar och göra ont. I pappas ögon så förråder jag honom när jag skriver här om hur jag har det. Men det så det är. Jag vill pappa skulle ta en sista drink med gift så jag slapp allt elände jag har sån ilska för all den skam jag har och hur min mamma svek mig hur rädd jag var när jag växte upp hur ensam och utsatt jag varit och lätt för andra att "komma åt" mig. Den trasiga kvinnan.
De kan dra åt helvete för hur de skadade mig känslomässigt och var
så jävla egoistiska jag hatar droger och alkohol det är bara skit !!!!!!! Bläääääääääääääää
.Sandra