Hej! Jag har länge upplevt att min man dricker för mycket. Har försökt påtala detta vid ett flertal tillfällen som ofta följer samma mönster:
1. Han lovar att dra ner på sitt drickande.
2. Han drar ner en period.
3. Drickandet ökar, jag påtalar detta och då blir han arg och säger att han visst minskat och det spelar ingen roll vad han gör, jag är aldrig nöjd!
Det senaste är förstås inte sant, eftersom jag försöker förstärka förändringen till det bättre samt verkligen älskar den han är utan alkohol.
I veckan hade jag en kontakt med vården av helt annan anledning, precis innan mötet uppstod nr 3 av ovanstående och det var första gången jag tog upp min oro för mannens alkoholkonsumtion, som jag hela tiden i mitt eget huvud benämnt som riskbruk.
Vårdpersonalen informerade mig klart och tydligt om att detta är förbi riskbruk och istället ett beroende.
En del av mig känner lättnad. Det är alltså inte jag som håller på att bli tokig? Inte jag som inbillar mig saker och är kontrollerande (vilket maken påstår)? Det är inte mitt fel.
Chocken över att det till och med är värre än jag trott.
Samtidigt paniken som kommer i och med att jag inser att jag behöver ta upp ämnet en sista gång och om han då inte söker hjälp behöver jag lämna.
Tidigare har han sagt, i vredesmod och situation 3, att det enda han kan lova mig är att han aldrig kommer sluta dricka öl. Så mina förhoppningar om att något kommer ändras är nästan noll.
Jag tror inte någon utanför bostaden anar hur det är fatt, tror inte heller någon skulle tro mig.
Känner någon igen sig och har ni i sådana fall några råd att ge?
Hälsningar förtvivlad fru