Hej!

Jag har precis separerat från min sambo sedan 5år. Han är alkoholist(enligt mig) och dricker flera dagar i veckan, mer på helgerna. Ungefär en gång i månaden går någon "knas" pga hans drickande, med knas menar jag allt från att han super bort mobil/nycklar till att han hamnar i slagsmål eller fyllecell.

Vi har pratat och båda var överens om att det bästa för vår relation vore att flytta isär, alltså ser vi oss fortfarande som ett par. För min del var det mest pga alkoholen men enligt honom var det pga grälen.

Jag har många gånger försökt ställa ultimatum, som "sluta dricka helt, annars lämnar jag dig". Det har funkat ett tag, om han har haft en "knasfylla" och skämts över saker han gjort har det kunnat vara i några veckor. Men sedan börjar det om... och mina ultimatum har hela tiden mildrats, i.o.m. att han inte kunnat uppfylla dem, till "om du dricker mer än 3 öl så går jag". I slutet så tog jag tältet och drog om han kom hem packad, speciellt när han hade med sig nya vänner då jag kände mig otrygg med att ha ett gäng berusade främmande män i mitt hem.

Nu när jag har mitt eget och han sitt så trodde jag att det skulle bli lättare. Jag vill ju så gärna vara tillsammans med honom, när han är nykter, att jag satte upp en enkel regel, dricker han när jag är hos honom så går jag hem, har han druckit när han kommer hem till mig så kommer han inte in.

Men, igår kväll ringde han på dörren och var ordentligt dragen. Han var barfota och i bara t-shirt men jag stod på mig och sa att han måste gå. Då skrek han att "de har dödat hunden" och trängde sig in. Vi har en hund men han bor hos ex-sambon för jag får inte ha djur där jag bor. Man kan väl inte slänga ut någon på gatan utan jacka eller skor, vad hade ni gjort? Jag kunde inte få ett vettigt ord ur honom om vad som hänt så orolig som jag var så åkte jag hem till honom för att leta efter hunden. Det var upplåst till hans lägenhet, en av hans polare låg däckad på golvet och hunden var där, oskadd.

Jag tog med mig hunden och åkte hem, då hade han somnat i min säng. Jag lät honom sova, han kan bli aggressiv när man försöker väcka honom på fyllan. I morse sa jag att jag inte vill ha någon kontakt med honom alls om han inte söker hjälp för sitt drickande. Först blev han arg och gick, sen började smsen strömma in.

Han ber om ursäkt, vill bjuda på middag osv men mitt logiska jag vet ju att det kommer att hända igen men hur fan ska jag lyckas vara konsekvent den här gången? Jag vill ju känna mig trygg i mitt eget hem samtidigt som jag inte vill förlora honom, den nyktra personen älskar jag ju.

Jag är också orolig för hunden, om han hamnar i fyllecell och hunden får vara ensam hemma eller om han däckar ute och hunden drar iväg...

Hur har ni klarat det?

Miss K

Hej Markatta!

Vill bara skicka en liten hälsning till dig. Hoppar in här och läser lite då och då. Roligt att du verkar må bra och att ditt självförtroende växer. Jag är i ungefär samma situation som när jag skrev för 3 månader sen.

Önskar dig allt gott.
Miss K

markatta

Loggar in nästan varje dag och läser men tar det lugnt med skrivandet. Dels för att jag har det, och har haft det, väldigt bra på senaste tiden, i mitt inre och i mitt samliv. Jag kände behov att skriva oftare då situationen var akut såklart. Dessutom så vill jag inte nära mitt medberoende genom att gå in och "hjälpa" för mycket. Om jag ska vara ärlig så gick musten ur mig lite efter det jag skrev till dig sist.

Som jag skrev om dina "vargen kommer" så tar det för mycket energi av mig att nu försöka stötta dig. Trots att jag inte ens vet hur du ser ut eller vad du heter så har du kommit att bli en person jag bryr mig om och det har varit så många vändor fram och tillbaka. Du har till och med tackat mig förut för att jag hjälpt dig att komma på banan igen och lovat att inte dricka. Jag vet liksom inte ens vad jag ska säga när du skriver att du vill tacka mig för jag har ingen aning om vad skillnaden är hos dig, vilka förändringar du gör för att inte återgå till hur det varit. Därför blir det för mycket av en medberoenderelation för att jag ska orka fortsätta skriva till dig nu. Självklart önskar jag dig också gott.

Snälla försök att inte ta detta på fel sätt nu. Jag vill inte skuldbelägga dig på något sätt. Jag behöver bara för min egen skull dra en gräns.

Ta hand om dig!

vill.sluta

Hoppas du får en härlig helg nu.

Nej jag blir inte stött av det du skrev.
Förstår.........
/A

Har inte varit på denna delen av forumet på en tid.

FylleFia

Hej Markatta! Nu tittar jag in här hos dig. Eftersom jag är nykter (i alla fall idag) så vet jag också att jag är välkommen. Tyckte mycket om att du förklarade lite om olika strategier/bemötanden mot de olika alkisarna i ditt liv. Det förklarar även varför du stundtals orkar engagera dig i oss på alkisdelen. Du vågar vara medmänniska men samtidigt tacka net till medberoendet.

Du har kommit en lång väg från den där ledsna kvinnan som släppte in barfotamannen och gav dig ut på hundräddaruppdrag mitt i natten. Jag har också kommit en bit. Det är här jag upplever forum som störst. När man kan mötas och lära av varandras misstag. Så skönt att slippa göra alla misstag själv. För helt ärligt; Tiden räcker fan inte till det!

Uppskattade även dina tankar om mannens ovisshet och ledsnad om att bli bortvald. Visst är det så. Även sant att han väljer bort mig för alkoholens skull. Men just nu tar jag det inte så hårt. Victoria skrev något om det här i din tråd. När man fortfarande är ny i sin kamp så orkar man inte bry sig lika mycket om andras funderingar och tillkortakommanden. Man blir ego.

Men främst av allt blir jag berörd av de rader du skrev 2 september här hos dig själv. Om dig och din särbo/alkis/kärlek/what ever. Om att ses. "Inte en desperat saknad bara en förväntansfull längtan till man ses igen". Precis så känner jag! Jag är inte ett dugg desperat utan bara nyfiken. Du satte ord på det. Tack! Du är en bra vän!

Fia

markatta

Blir glad för dina ord!

Ja, barfotamannen har skor på sig idag och hundräddarkvinnan har närmre till skratt än till tårar. Faktiskt två helt andra personer idag. Läser min trådstart och förundras över att den där kvinnan på riktigt trodde att det var hennes ansvar att se till att någon som supit bort sina skor inte skulle behöva frysa om fötterna.

Kram!

markatta

Igår förlorade jag en god vän. Alldeles för ung för att dö.

Jag blir glad när jag tänker tillbaka på alla fina minnen vi har delat bara för att i samma stund bli ledsen över att vi inte kommer kunna skapa några nya. Jag vet inte om min väns död var alkoholrelaterad eller inte, söker mig mest hit nu när jag inte kan sova, för att få tröst. Tänker att den sorg jag ibland känt då jag "förlorat" min alkis till alkoholen är väldigt lik den sorg jag känner nu. Skillnaden är att "min alkis" valde ett liv utan alkoholen, kom tillbaka till mig. Det är jag så jävla tacksam för.

Min vän däremot kommer aldrig komma tillbaka. Döden är så överjävlig på det sättet.

Hur kan någon bara försvinna? Fattar inte.

Vi har suttit idag, pratat, skrattat, delat minnen, gråtit över vår gemensamma vän, gemensamma minnen, delad sorg. Så glad jag är att vi har kunnat göra det (jag och "min alkis), så glad att vi kan ta hand om oss själva, varandra. För livet kan vara fan nog så svårt utan alkoholen, även om till och med jag tänkte tanken idag att jag ville ha ett eller några glas vin men vad fan hade blivit bättre av det? Ingenting. Verkligheten ser fortfarande ut som den gör.

Idag är jag ledsen.

mest innerliga kramen till dig! Och glädjekram till att ni-två idag har varandra!
Hinner inte söka upp det "rätta" hjärtat nu - men tänker en hel rad till dig <3 <3 <3 ... / mt

söker tröst och stöd samt att du har din partner att dela den med är läkande i sorgen. En sorg som gör mer ont när en ung människa försvinner till andra sidan.

Ibland får jag för mig att vi som är i den här "branschen" lättare kan hantera vänners bortgång för att vi nånstans har blivit medvetna om att vi lever så nära gränsen genom det liv vi försöker leva. Döden blir en mer reell följeslagare på något konstigt sätt.Jag har flera vänner som själva valt att avsluta sitt liv här på jorden, de som gått bort som en direkt följd av alkohol och droger och de som varit nyktra och drogfria och dött en "normal" död och jag funderar ibland över om jag/vi möter mer död än andra människor ? Eller om vi är mer medvetna om den ?

Jag tror i alla fall att vi lättare kan ta hand om oss själva i sorgen för att vi lärt oss att ta hjälp av andra så vi kan lasta av oss det värsta. Och jag tror att vi lättare "...kan acceptera det vi inte kan förändra.." och har vi dessutom möjlighet att gå på begravningen så kan vi sätta punkt för det levande och enbart bevara det fina och glädjande i vårt hjärta.

Jag är själv i en ålder där jag nu kan se att livet inte är oändligt utan det finns en bortre gräns. Idag har jag ingen önskan alls att skynda på stegen till den gränsen genom att använda sinnesförändrande medel, jag vill leva så mycket jag kan tills mina dagar här är över. Lev idag har fått en starkare betydelse för mig. Jag gillar verkligen Tomas Tranströmers ord : "Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta." Jag kan direkt relatera till de orden genom det liv jag levt.

Och Ken Rings och Million Stylez's låt "Själen av en vän" kom i nära anslutning i tid till en av mina vänner som gick bort i drogmissbruk och den berör mig rejält än idag.
http://www.youtube.com/watch?v=dmXPPrVS-LQ

Vi har idag våra val att göra.

Kram ♥

FylleFia

Jag beklagar Markatta. Beklagar verkligen. Skulle så gärna vilja peta lite på din kind och säga att jag är ledsen för din skull. Men det blir bara ord. Du har rätt i att döden är överdjävlig. Mer än så. För det går inte längre att gå tillbaka eller rätta till det som gick snett. Och vi levande glömmer. När mina anhöriga/vänner har gått bort så har jag alltid tänkt att nu ska jag vara mer rädd om de som lever. Men redan efter ett par veckor så glömmer jag mitt löfte. Kanske är det det som är att vara människa? Men jag tänker på dig nu och är glad över att du inte är ensam utan har din partner. Vinet skulle göra ingenting för din sorg. Bara smutsa ner. En till kram får du härifrån.

Fia

markatta

Jag vet nu att det var en alkoholinducerad olycka som tog vår vän ifrån oss. Det gör mig så arg. Så onödigt. Bara 29 år.

Det är inte många som "super ihjäl sig", däremot dör många av olyckor i trafik o.s.v. direkt relaterat till alkohol. Kanske är det lättare för familjen att tänka att ens älskade dog i en trafikolycka än att denne söp ihjäl sig. Jag vet inte. Kan inte tänka annat än att detta inte hade hänt om min vän valt att inte dricka.

Fy fan.

markatta

http://www.youtube.com/watch?v=xGadLs4BMKc

Jag gör det jag ska och funkar "normalt" på dagen. Men när det är dags att sova så ser jag bara min vän. Ser problem under mitt ögonlock.
Kollar hans facebooksida om och om igen bara för att se allas inlägg om hur mycket de saknar honom, för att få det bekräftat att han är död. Som att jag inte kan fatta. Jag vill inte acceptera det här.

Jag är så arg att han fattade så många dumma beslut med alkohol och droger. Så arg att jag inte vet vart jag ska göra av min ilska. Jag vill ringa honom och skrika på honom; varför gjorde du så här. Men det går inte.

av en felringning och nu kan varken katterna eller jag somna om.... Sänder dig varmaste kramar hur många som helst. Såklart du inte kan sova... och att det är så som du beskriver. Livet är så ofattbart och oförutsägbart... finns inga ord. / mt

så väl igen den där ilskan. Första gången blev jag rädd för den, bli arg på en död människa ?? En ilska för att vännen svikit sina egna löften och kanske också för att jag känner mig sviken själv ? Idag kan jag mera förstå min reaktion när jag ser felvalen som leder till stupet. Jag har precis avslutat en morgonchatt med en vän som har 4 dagars nykterhet men som ännu inte vill/kan/törs göra valet som leder till frihet. Jag har slutat att bli arg i det fallet och bara accepterat att jag inte kan påverka, ibland känns det som hjälper till att förlänga lidanet aka medberoende.

När min senaste vän dog hängde jag kvar på fb-sidan tills begravningen var över, sen tog jag bort den. För mig blir det en symbolisk handling .....acceptera det jag inte kan förändra...

För mig har ilskan senare vänt till en förebrående sorg, varför ??, för att ytterligare senare bara övergå till saknad.
Jag saknar min väns telefonsamtal fast det ibland bara varit av hövlighet jag svarat när fyllan har trängt igenom. Innerst inne är vi alla lika och jag vill ju behandla alla med samma respekt.

Ta hand om dig fina du som kan känna smärta och saknad över andra ♥

Ps Är det inte så att stjärnorna finns här ? http://www.youtube.com/watch?v=cB1nKe4oy-c Ds

markatta

För ett år sedan kastade jag pepparkakshuset i soporna och kände mig ensammast i hela världen.

I år har jag inte gjort något pepparkakshus, inte heller har jag förberett någon av de traditionella rätterna till julen.
Jag och min alkis ska fira en lugn och nykter jul. Vi kom fram till att vi saknar traditioner tillsammans, för alla helger och aftnar har varit knas. Alltså har vi nu möjligheten att skapa helt egna traditioner.

Jag har köpt ostbågar och bakat en grym tårta, pyntat en palm och tvättat bästa mjukisbyxorna och laddat upp med spel.
Ser fram som fan mot att skapa nya traditioner!

God jul på¨er

Markatta som startar om med nya livet :-)) Jag önskar att jag finge se din pyntade palm och de fina målade klorna Mulletanten pratar om :-)))

KRAM ♥

markatta

Hoppas ni haft en lika bra jul som jag.

Jag har återigen märkt att när jag släpper på förväntningarna(kontrollen) så kan det bli oväntat bra.

Kramar

markatta

Jag minns en tid då jag aldrig kunde läsa på forum på morgonen innan jag skulle iväg och starta dagen. För jag ville inte att någon skulle se att jag gråtit. Det fanns en tid då jag började gråta bara av att någon svarat mig i min tråd, blev överväldigad och lättad över att någon sett mig.

Numera händer inte så mycket i min tråd. Jag känner att jag blir "sedd" på andra plan, i livet. Jag är liksom medveten om att jag finns bara av mig själv.

I helgen ska jag på minnesstund för min döda vän. Jag missade den första som var i en annan stad långt bort. Jag är inte längre lika arg på honom nu. När jag tänker på honom så ler jag. I början blev jag arg på de som sa att jag skulle minnas de fina stunderna och att han är på en bättre plats nu. Jag vet inte om han är på en "bättre plats", eller jag vet i alla fall att han är på en bättre plats i mitt huvud. Där jag sparar de varma och betydelsefulla minnena.

Jag blev också arg på de som skrev på hans minnessida saker som "Skål X, jag dricker en öl för dig nu". Nu skiter jag i det. Jag kan ju heller inte styra hur andra hanterar sin sorg. Men jag är säker på att de som väljer att inte dricka lättare kan acceptera då man tvingas hitta andra mer långsiktiga sätt att hantera sina känslor på. Jag är inte en bättre person än vad de är men jag är en bättre person än vad jag tidigare varit. Snällare mot mig själv i alla fall.

Det första jag tänkte när jag hörde om hans död var just att jag inte ville känna. Jag som inte är alkis tänkte ändå direkt att jag ville dricka alkohol. Det måste ju vara jättesvårt för en nykter alkoholist att hålla sig ifrån alkoholen när något sådant händer. När döden händer.

Jag är så glad att jag och min alkis höll hand genom detta.

Kram på er