Jag har idag varit nykter i nästan tre månader och jag får mycket bra stöd på en beroendemottagning hos min samtalskontakt där. Vid mitt senaste besök där fick jag en liknelse berättad för mig. Om man föreställer sig en äng med högt gräs, tvärs över ängen så går det väl nedtrampade stigar som tex symboliserar sex, mat, fysisk aktivitet, vänner och sömn mm. Saker som fungerar bra i ens liv. Då man sedan börjar dricka och i stället börjar gå mer och mer på alkoholens stig så blir den i stället upptrampad och de andra börjar att växa igen. När man sedan bestämmer sig för att sluta dricka som jag gjort nu, jag vill inte ha med alkoholen att göra längre, och ska försöka börja gå på de andra stigarna i ens liv så stöter man på problem. Just så är det för mig nu. Jag får tvinga mig till allt jag tar mig för. Jag har ingen lust att laga mat, äta, ingen sexlust, ingen lust att träffa vänner eller gå promenader eller ta mig till gymmet. Är det flera som upplever att livet tagit den här vändningen då ni väl bestämt er för att sluta dricka och ni varit nykter några månader? Allt känns så meningslöst då jag ska göra något så får jag tvinga mig till det. Det dyker upp jobbiga tankar i och med att jag ska göra något. Varför ska jag ens göra det här? Vad blir bättre av att jag gör det här? För vem ska jag göra det här? Jag inser inte längre att jag ska göra saker för mig egen skull och jag upplever att jag tappat med egenvärde. Så låg och så sorgsen nu då jag brutit med min före detta vän alkoholen som så länge varit min bästa vän. Känns det igen? Har ni upplevt detta? Allt känns så meningslöst och hopplöst. Blir det någonsin bättre tänker jag? Tacksam för svar och stöd!