Nu och framöver

En lördag i början på april var jag alltså på en middag och drack alldeles för mycket vin, vilket resulterade i en minneslucka där jag var typ okontaktbar fast jag pratade och gick omkring. Bara min sambo var med (inte så bara, men inför honom har jag inga hemligheter). Så ingen offentlig skam att hantera, men för mig blev det droppen som fick mig att inse att jag faktiskt var på väg att utveckla ett ordentligt alkoholproblem. Minnesluckor är inte normalt. 10 glas vin på en kväll är inte kontrollerat drickande. Morgonen efter vaknade jag med ångest och började googla runt tills jag hittade Alkoholhjälpen, anmälde mig till programmet och fick rådet att börja med tre nyktra månader.

Eftersom jag inte druckit varje dag och inte heller varje helg visste jag att den fysiska biten skulle gå relativt lätt. Det mentala däremot, mina vanor med gott vin till god mat, vara jag mer bekymrad över. Tidsramen på tre månader samt skrämselfyllan jag beskrev tidigare gjorde det ändå lätt att sätta igång.

Och till min stora överraskning fick jag ganska snabbt en liten spirande lyckokänsla i kroppen. En massa grejer som jag inte kopplat ihop med mitt drickande började förändras. Mindre trött på dagarna, mindre ångest (har alltid varit en känslomänmiska med mycket både positiv och negativ energi). Jag tror också att jag de senaste åren utvecklat en lätt depression där jag tyckte att jag var fast i ekorrhjulet och vardag med jobb, helg och semester bara var en lång radda med åtaganden: middagar att rådda runt, aktiviteter med barnen, logistik hit och dit. Denna känsla försvann efter någon månad nykter, när jag, istället för att dricka och kämpa för att upprätthålla normalitet inför alla, var nykter och vilade på helgerna. Det kändes som att helgen blev en dag längre. Jag fick också mer tålamod och lust att göra saker med barnen, hade inte längre något vinglas som hägrade när de gått och lagt sig, och ingen bakfylla att ta sig igenom på lediga dagar med dem.

En viss dysterhet över att livet saknade guldkant utan vin kände jag av de första månaderna, men inte egentligen något större fysiskt sug. Och precis som när jag slutade snusa så försvann den känslan efter ett tag, och jag saknade inte längre vinet, såg till att ha goda alkoholfria alternativ hemma.

En annan positiv del är att jag känner mig hel. Jag har inget att dölja, vad du ser är vad du får liksom.

Och framför allt, en sån otrolig lättnad över att slippa dricka och parera det tilltagande suget.

Jag har många fler aspekter av nykterheten jag vill ta upp, men det här får räcka för nu. Sammanfattningsvis så har det för mig varit så mycket jobbigare att dricka än att inte dricka.

Åh tack Amanda L, ❤️ till dig också!

Tack så mycket för välkomnandet, det värmer! #Se klart, jag känner igen mig i mycket i din tråd, den har varit en inspiration för mig under de här månaderna, och #Andra halvlek, tack för alla bra tips om litteratur och mediaklipp, har gett mig mycket att läsa på och skaffa kunskap om hur alkohol påverkar kroppen.

Tack! Har läst både i din tråd och dina kommentarer i andras trådar med stor behållning, gillar ditt raka förhållningssätt till nykterheten. Och ser fram emot att uppleva månad tre till sex, och vidare.
Varma hälsningar,
Den mystiska Kennie (älskar det! )

Som jag nämnde tidigare är det viktig för mig att omdefiniera vem jag är när jag inte längre dricker. Jag har liksom gillat att vara en person med många ytterligheter, som är en skogsmulle som äter nyttigt och motionerar, men också kunnat stå och flamsa med festglada vänner med vin och cigg till sent på natten. Och det var mycket som var kul med det, men jag inser att priset för de där fria nätterna blev högre och högre, och att jag alltmer sällan fick den utlovade produkten, utan istället blev för full och vinglade runt tills det började snurra för mycket och jag gick och lade mig. Monica Z:as lingonris började vissna i coctailglaset.

Nu när jag varit nykter i tre månader börjar jag se en ny möjlighet, tänk att våga göra något så radikalt som att ha kul utan sprit? Hörde när Rebecka Åhlund intervjuades i Alkispodden, ett citat som fastnade var "Att sluta dricka är nog fan det punkigaste jag har gjort."

Den attityden i kombination med det jag lärt mig om vad alkohol gör med hjärnan, samt insikten om att det finns en gigantisk industri kring alkohol som tjänar stora pengar på att vi tror att vi behöver alkohol för att njuta och ha roligt, väcker nån sorts kamplust.

Jag känner mig också lurad, jag har ju helt naivt köpt illusionen om alkohol, jag som anser mig vara så klarsynt... Ja ser nu att det finns en stor berättelse om alkohol som vi alla hjälper till att berätta. Alla roliga anekdoter om vad som hänt på festerna, alla skålar vi utbringar, viner vi tipsar om, foton vi delar, öl-och whiskeyprovnigar vi går på, allt blir en del av den stora berättelsen om alkohol, som vi lär oss tro på och förmedlar till andra.

Jag har själv tänkt att folk som inte dricker är lite stela, inte vågar släppa loss... Och så fattar man att de haft rätt hela tiden, och att de dessutom är coola människor med integritet som vågar gå mot strömmen. Och kanske där, en identitet att närma sig, att vara en nykter livsnjutare mot strömmen.

Detsamma Pilla, vilket bra jobb du gjort och gör! Och du med, Andra halvlek, väldigt skönt att ha er som hunnit lite längre som vägvisare! Ska kolla dokumentären, låter intressant. Och skönt med coola härförare som Hanna Hellquist och Rebecka Åhlund! Det vore kul att vara en early adapter för en gångs skull och vara tidig med att hänga på den nyktra revolutionen, är annars en typisk lagger (=person som sent och motvilligt tar till sig ny teknik)...

Har lite problem just nu att förhålla mig till när min sambo och mina vänner dricker när vi umgås. Jag har för tillfället en stark avsmak för hela grejen med alkohol, känner att alla vi konsumenter blivit grundlurade och med glädje hjälpt till att sprida lögnen vidare. Förstår att jag inte kan börja läxa upp vindrickande vänner om alkoholindustrin, men det är något som skaver i min hjärna när de obligatoriska glasen bubbel/vin/whiskey åker fram.
Har aldrig förut tyckt att min sambo dricker mycket, men nu blir jag störd av att han ska ta sig en grillwhiskey och några extra öl när vi har vänner hemma. Har sagt till honom att jag vet att jag är överdrivet anti alkohol just nu, men att jag vill att han ser till att inte hamna i samma fälla som jag. Egentligen tror jag inte det är någon fara för hans del, det är mer att jag tycker alkohol känns ofräscht och lite fjantigt, och har svårt att förstå och respektera att inte alla tycker så. Och så lukten av alkohol, tycker att det stinker.. Min sambo tycker att det är jobbigt att det känns som jag tittar snett när han tar ett glas. Och det gör jag faktiskt, men jag tycker egentligen att han har rätt till sina ganska oproblematiskt alkoholvanor. Sen är det väl att när man själv upptäckt hur bra man mår utan alkohol så vill man att alla man tycker om ska få uppleva samma sköna nykterhet.

Hur hanterar ni andra era känslor kring drickande vänner och partners?

Bra definition på beroende, Torn, det att man har problem om man har svårt att ändra planer när man varit inställd på att dricka. Om man inte har alkoholproblem borde det vara ungefär lika dramatiskt att ändra till alkoholfritt som att få veta att det blir tzatziki istället för bearnaisesås till grillmiddagen. Och Maja S, jag räknar också andras glas. Det har nog att göra med att man fått ett uppvaknande kring att något man trott varit relativt ofarligt i själva verket ställer till det för så många. Så det grundar sig kanske i oro för vänner och livskamrater. Andra halvlek, ja, jag tycker också att det funkar så länge det inte blir för stimmigt. Och jag märker ju att när jag inte tar täten för stimmandet så håller sig de andra oftast lugnare...

Över till något annat. Var på en eftermiddagstillställning i ett sammanhang jag inte brukar umgås i. Hade på förhand fått veta att det ingick ett glas bubbel i biljettpriset och funderade på hur jag skulle göra. Har funderat hit och dit på om nolltolerans är vad som ska gälla för mig, har tänkt att just denna typ av tillfällen kanske kunde vara ok och trevligt att ta ett glas . Bestämde mig för att be om ett halvt glas. Drack det, det var inte alls lika gott som jag mindes det. Fortsatte sen kvällen alkoholfritt utan problem. Nästa kväll var jag på en annan middag, och genast kom tanken att om jag kunde dricka ett halvt glas utan problem kunde jag kanske ta ett litet glas vin.. Där ringde dock varningsklockorna, mycket tack vare allt jag läst här, och jag körde på med alkoholfritt. Lärdom av detta blir att det var inte så gott som jag mindes det med alkohol, och det genast öppnade en dörr i hjärnan mot fler undantag. Jag blev verkligen varse att min hjärna faktiskt har ett beroendebeteende.
Känns som att min insikt om vad beroende är djupnade lite till.

Ja, jag känner också att man genom att läsa om andras upplevelser blir på sin vakt och mer observant på sitt eget beteende. Man lär sig identifiera risktankar och behöver inte göra misstaget att agera på dem för att förstå att de inte för något gott med sig.

Själv befinner jag mig i ett stadium som jag känner igen från när jag slutat snusa. Första tiden får man en kick av att klara av att sluta. Sen när suget släppt helt och det blir vardag att vara nikotinfri så uppstår en sorts tomhet. Vad ska man ta sig an nu liksom. Och då från ingenstans kommer tanken att en liten snus skulle sitta fint..

Inte så att jag är sugen på att dricka, jag saknar bara duktighetskicken jag fick av att sluta, nu när det börjar bli normalt för mig att inte dricka. Då dyker tankar om ett glas vid speciella tillfällen upp. Samtidigt som jag verkligen vänder mig mot idén att det speciella ska firas med just alkohol, det är ju så hjärntvättat att tänka så..

Jag har istället flera positiva saker som jag kan rikta energin emot. Och jag vet innerst inne att det här också handlar om acceptans, att jag måste acceptera en mindre kickfylld tillvaro. Eller en tillvaro med beständiga och bättre, men långsammare kickar. Ungefär som att äta en bit broccoli fast man är sugen på geléhallon. Man vet att broccolin är vad kroppen behöver, och om man ger den en chans kommer man att upptäcka att det är lika gott och till och med godare än geléhallon.

Dessutom, ibland ska jag bara låta min gamla hjärna tjata på om att tillvaron borde piffas till lite. Lite opiffighet har ingen dött av vad jag vet.

Tack Se klart, gillar idén att det nyktra livet behöver tillredas lite! Och håller med om att lätt grillning, salt, citron och olivolja får broccolin att gå från god till magiskt god.

Ett av de starkaste skälen till att jag inte vill dricka är, förutom mitt eget välmående, min avsmak för alkoholindustrin. Jag menar inte det som kritik mot dem som dricker måttligt, jag gör själv en massa andra saker som jag egentligen inte heller tycker är moraliskt försvarbara, som att äta kött och köra bil i onödan ibland. Men just alkoholindustrin känns så cynisk; såg en dokumentär på SVT (Älskade alkohol) där de sa att två tredjedelar av all alkohol som säljs köps av personer som har ett risk- eller missbruk. Så det är många miljarder som vissa tjänar på att andra dricker sig sjuka... Faktiskt så är det den tanken som hjälper mig mest just nu, när jag plötsligt ansätts av tankar på att kunna dricka vin då och då. Jag vill inte stötta företag som tjänar pengar på andras olycka.

Fjärde månaden sen jag slutade dricka bjöd på oväntade dippar. Min plan var från början att ha tre vita månader och sen visste jag inte riktigt. Har under den fjärde månaden druckit vid två tillfällen, första gången ett halvt glas bubbel, och andra gången ett helt glas. Det halva glaset kände jag inte av, men det hela glaset gjorde mig lätt berusad, och till min förvåning var det faktiskt obehagligt, och jag ville bara att känslan skulle gå över. Stor lättnad efter nån timme när berusningen försvann. Antar att min kropp reagerade på ett sunt sätt på att få i sig gift, det ska ju kännas obehagligt. Jag ska försöka bevara den lärdomen. Och jag har alltid ogillat att vara full egentligen, det var min gamla idé om alkohol som njutning, den goda smaken, som gjorde att jag drack. Jag börjar ana att det är med alkohol som med rökning, har man inte rökt på länge är det inte gott och man får jobbig nikokick.. Så för att verkligen njuta av det där första glaset eller blosset behöver man vara lite beroende.. Och då känns ju valet lättare, jag vill inte bli beroende av varken alkohol eller nikotin igen.

Tack för kommentarer!
Det stämmer Torn, jag vet att jag vill ha ett som regel nyktert liv, men funderar om jag vill och i så fall klarar av att göra undantag. Men bra poäng, hur hade jag tänkt om det hade varit skönt att ta ett glas, förstår att det finns en risk där... Men åtminstone nu så var det dels inte särskilt gott och dessutom obehagligt, så då kan man fråga sig varför över huvud taget...
Sen som vi båda är inne på, Andra halvlek, alkoholindustrin känns som en smutsig bransch man inte vill stödja.

Men bortsett från diverse tvivel så har denna alkoholfria sommar varit den bästa jag minns, har sällan mått så bra och kännt en sådan harmoni. Och det välmåendet har helt klart att göra med att jag inte dricker, att jag inte varit bakfull, att jag fått vila, att ångestcentrum i hjärnan inte fått stimulans av alkohol. Så min tanke om framtiden är att som utgångspunkt inte dricka, varken till vardags eller till fest.

Har inte druckit igen sen förra gången jag skrev om. Har suttit med på otaliga middagar i sommar och inte varit sugen på vinet de andra druckit. Hade en svacka ett tag när jag fick för mig att jag kanske ville dricka ibland, men nu känner jag mig åter lugn och samtidigt levnadsglad utan alkohol. Och jag tänker att en och annan svacka är ett lågt pris att betala för att må så bra som jag gör utan alkohol. Det är väl kanske vad som definierar oberoende, att möta livets med- och motgångar utan att ta till något att trösta sig med. Att ha lite tåga är vad jag behöver påminna mig om.

Har heller inte tänkt på industrin bakom alkoholen tidigare. Tobaksbolagen har ju varit i skottlinjen länge, men det samma gäller ännu inte för alkohol trots att en stor brittisk undersökning visat att alkohol är den drog som orsakar mest lidande av alla (en forskare som intervjuades i dokumentären Älskade alkohol ledde studien, minns inte vad han hette). Och så lätt att få problem av en drog som är så socialt accepterad och till och med ofta påbjuden. Tänker på alla både barn och vuxna som lider för att vi absolut ska ha vår högt värderade valfrihet att säga ja eller nej till ett beroendeframkallande medel..

Hej Torn och tack själv! Jag har också tänkt mycket på det där, hur ens bild av alkohol som något självklart i många sammanhang byggs upp under uppväxten. Under min uppväxt minns jag ingen vuxen som inte drack. Inte så att det var några fylleslag, men det fanns inga nyktra förebilder. Man fick ju veta att man inte skulle dricka innan man blev 18 år, både i skolan och hemma, men att det fanns goda skäl att inte börja dricka överhuvudtaget var det ingen som pratade om. Angående det föredöme man nu är för sina egna barn så är jag väldigt glad åt att de nu har en vuxen i sitt liv som inte dricker. Sen funderar jag som du över hur min sambo dricker utifrån ett barnperspektiv. Han har aldrig druckit så mycket som jag gjorde, och när inte jag dricker tar han sällan något hemma, men i sammanhang där andra dricker, eller om vi äter ute dricker han nästan alltid alkohol. Jag har pratat med honom om just det att jag vill att barnen ska se att man kan välja, att inte all guldkant inbegriper alkohol, och att jag tycker att det är viktigt att han ibland också väljer alkoholfritt så barnen ser det. Dessutom har jag pratat om att även om man inte har alkoholproblem så kan det vara bra att fundera på sina val. Vill man verkligen ha öl, eller är det liksom ett default-val? Han håller med, och såna tillfällen när vi till exempel tar en fredagsmiddag på den lokala krogen så tar han numera också ofta en cola istället för öl. Kanske kan du föreslå din fru att ni en av helgkvällarna dricker alkoholfritt hela familjen? Eller någon gång ibland i alla fall? Sen har jag för mig att det var du som skrev att om man inte lätt kan ändra plan från alkohol till alkoholfritt så har man åtminstone en liten touch av beroende. Bra poäng tycker jag. Avslutningsvis så kom jag och tänka på dokumentären Älskade alkohol. Där var det ett inslag om hur de lyckats minska isländska ungdomars alkoholkonsumtion från att 40% drack till att 5% gjorde det. En viktig del var att hjälpa ungdomar att hitta något som engagerade dem, det kunde vara idrott, musik, dans, scouterna, vad som helst där man fick ingå i ett gäng som brann för något som inte var förknippat med alkohol. Då hade de redan något i sitt liv som gav den där kicken, och var då mindre benägna att prova alkohol. Att tillbringa tid med föräldrarna var också viktigt, samt positiv kontroll, att föräldrarna vet var barnen är och med vilka och när de ska komma hem. Engagerande ämne.. Tar gärna emot fler tips på hur ni andra tänker kring partners, barn och alkohol!

En månad till har gått. Fridfull nykterhet som känns som en belöning. Ork med barn och alla möjliga projekt. Upplever att jag lite snabbare än förut tröttnar när vi umgås med andra. Jag tror att jag tidigare använt alkohol för att orka vara social och engagera mig i samtal jag egentligen inte är så intresserad av. Nu väljer jag istället att tacka för mig när jag inte orkar längre. Jag har haft en övertro på hur social jag är och varit runt på alldeles för många saker. Inser att jag egentligen är en hemmakatt som gärna är för mig själv eller bara med familjen.

Tack för grattis, och intressant att det är fler än jag som varit översociala med hjälp av alkohol. Man är så rädd att såra andra genom att gå tidigt eller tacka nej, men kanske är man inte den enda som egentligen vill hem tidigare. Rätt ofta är det andra som passar på att gå när man väl tagit första steget...

Känns som en stor mörkläggning där de som vaknat och ser problemen helst ska hålla det för sig själva för att inte förstöra stämningen... Men som Annie Grace också säger, det bästa man kan göra är inte att predika, utan vara ett nyktert föredöme och visa att man mår bra och lever ett rikare liv utan alkohol, så kommer en del hänga på vartefter..

Den heter Tänka klart på svenska och This naked mind på engelska. Hon har en massa Youtube klipp också.

En vecka till har tickat på. Jag är inte sugen på alkohol alls. Upplevde en ganska komisk grej igår när jag av misstag tog en klunk ur fel glas (hade några vänner på middag som drack vin). Min reaktion var som om jag råkat ta en klunk bensin, sprang och spottade ut i vasken. Och det smakade verkligen så äckligt! Alla som var där vet att jag slutat dricka, så vi fnissade lite åt den forna vinälskarens förändring... Men det var häftigt att möta smaken av alkohol helt oförberedd och utan de positiva förväntningar man förut hade på ett glas vin och upptäcka att min spontana reaktion var att spotta ut och tänka "Vad fan är det här, det smakar giftigt?!".

Läste också Rebecka Åhlunds bok månaderna innan jag bestämde mig för att sluta. Ska se om det går att hitta från när hon gästade bokmässan, hon är inspirerande!

Och detsamma, inspireras av din resa och kloka inlägg!

Tack för berömmet, det gör mig glad att höra! Jag läser med stor behållning även era trådar och kommentarer! Och tipsar andra om dem.

Just nu är det lätt att inte dricka. Har ingen lust alls till det och tycker att det är jobbigt när andra dricker. Funderar på om jag många gånger har druckit för att orka umgås med andra som dricker? Har insett att jag egentligen blir lite nervös av att folk blir fulla.. Blev alltid orolig när det var fest och vuxna drack när jag var liten, hade nästan glömt det. Tror att jag plockade upp vibbar att min mamma ogillade att min pappa drack för mycket ibland. Inte så att han spårade ur, men han kunde försvinna iväg på nån efterfest och komma hem nästa dag.

Har även innan jag slutade dricka avskytt en viss typ av sena fester där alla har tappat omdömet och bara öser vidare. Har ibland druckit mig till att tro att jag gillar det, men inser att jag egentligen hatar det. Det är som Ted säger i serien How I met your mother: Nothing good ever happens after 2 am.

Men de goda nyheterna är att jag slipper det nu! Och min karl har vett nog att vilja (eller i alla fall välja att) gå hem med mig istället för att hänga kvar när vi är på party nuförtiden.

Så för att summera känslan av nykterheten på sexmånadersdagen: Jag njuter! Varje dag, varje helg, varje morgon. Av en frisk kropp. Av att vara kär i livet igen. Av att inte behöva frisera sanningen när någon undrar hur helgen varit. Av att inte behöva så mycket hela tiden...

Tack för vänliga ord och gratulationer! Det är ju ännu ett + med nykterheten, man får fira sig själv en gång i månaden!

Vad glad jag blir av era hälsningar!
Detsamma till er alla som jobbar för att hitta nykterhet, balans och livsglädje och delar och peppar varandra här. Det här forumet är essensen av vad som är bra med internet: gemenskap och delad kunskap.

Har en vecka när varenda timme egentligen kunde ägnas åt måsten.. Då börjar jag tänka längtansfullt på oansvariga sena nätter. Som för att sudda bort all rutin som den vardag jag skapat åt mig själv innebär. Jag påminner mig om att det inte är frihet man uppnår av att sitta och nattsudda med starka drycker, snart nog blir det en annan typ av fångenskap jag inte vill tillbaks till. Men det är dubbelt, idag känns nykterheten inte självklar. Jag är inte sugen på att dricka, men jag saknar en lite vildare del av mitt liv som jag inser att jag är på väg att lämna. Eller egentligen har jag nog lämnat den för många år sen, men alkoholen har tagit mig tillbaks dit ibland, och nu utan den flyktvägen vaknar jag och behöver acceptera att livet inte är lika fullt av möjligheter. För sent att bli konsertsolist, försent att bli gymnast, som Annika Norlin sjunger i Det ska hända dig med. Men det går att hitta äventyr utan alkohol, det är bara det att man är så satans busy making a living att man glömmer to make a life, för att citera en annan ikon (Dolly Parton).

Bra beskrivning, tar den med mig..

Ja, vi verkar vara flera som ibland känner oss lite håglösa i nykterheten. Men övervägande mår vi mycket bättre, så vi får väl träna på att ta det onda med det goda och ha lite tålamod och självdisciplin.. Drömmer om alkohol just nu. Inatt drömde jag att jag vaknade efter att ha varit ute med kompisar, och jag kom inte ihåg nästan något, hade bara en minnesbild av en öl och att jag fått en cigg av någon. Pratade med en av kompisarna som var med och hon sa att jag verkligen borde hålla mig till att inte dricka, för jag hade helt tappat kontrollen. Tror att mitt drömjag håller på att bearbeta en liten spirande fundering som jag haft att jag kanske skulle prova att dricka ett glas vin nästa helg när jag ska iväg och fira min och mannens 15-års dag. Men jag tar varning av drömmarna, plus att jag är emot det rent principiellt, det skulle innebära att ge alkoholen en status jag inte vill att den ska ha i mitt liv, typ att ska det verkligen firas något viktigt så ska man ändå ha alkohol. Så nu ställer jag in mig på alkoholfritt bubbel och att etablera nya mönster, första firandet utan alkohol!

Så sant, håglösheten jag kände när jag drack var långt mer segdragen och bredde ut sig som en våt filt mellan vinkvällarna. Det jag upplever nu är korta stunder av missnöjdhet som faktiskt går över om jag tar mig i kragen och tar en promenad eller något. Lätt val när man tänker på det så...

Första fira-något-särskilt-utan-alkohol ✅

Var lite frestad att tycka synd om mig själv och börja förhandla fram att få beställa vin när restaurangen vi åt på inte hade alkoholfritt bubbel, men höll mig i kragen och allt avlöpte väl. Njuter nu av morgonkaffet och ser fram emot en ledig dag på stan med mannen.

Jo, det stämmer nog att jag är mer frestad nu än efter månad tre. Och det kan ha att göra med att jag dels haft mycket på jobbet, inte tycker att det jag jobbar med är särskilt kul, samt inte fullt så fokuserat ägnat mig åt min stora hobby som är att spela musik. Har dock planer på gång för det senare, så det finns en ljusning... Och tills dess har jag god tillit till min självdisciplin. En till grej som gör att jag funderar är att det var så kort tid som drickandet var problematiskt för mig jämfört med alla år som jag drack normalt. Det gör att jag tänker att jag skulle kunna dricka så igen. Men då är det framför allt att jag ogillar romantiseringen av alkohol som stretar emot, att jag inte vill följa med strömmen. Alkoholfrihet får mig att må bättre fysiskt och psykiskt, så varför skulle jag dricka även om jag skulle klara att hålla det på låg nivå?

Tack för omtanken! Det har vänt lite, känner mig för tillfället nöjd med nykterheten. Tror att jag landat lite i att det inte måste hända så mycket hela tiden, trivs med det enkla. Skönt att surfa på den känslan ett tag..

Jullan, ja känslan av balans går i vågor, och det är nog så livet är. Att förvänta sig ständig glädje är orealistiskt. Se Klart, förstår vad du menar med att oron blir hanterlig utan alkohol. Jag har också haft mycket katastroftankar tidigare, men de har minskat enormt i och med att jag slutade dricka. Känns väldigt skönt att vara nykter nu, ser fram emot en vilsam och hälsosam julledighet. Ta hand om er!

God fortsättning på 2021 alla forumvänner!
För mig tickar det på som vanligt. På nyårsafton drack jag enligt plan ett par glas mousserande efter tolvslaget. Skönt att konstatera att det inte gav något mersug varken då på natten eller nu efteråt. Jag är nöjd med att vara nykter, och det kommer jag vara även om jag någon enstaka gång kommer att dricka ett glas vin. Den stora förändringen är att alkohol inte känns viktigt för mig längre. Jag har nu levt nykter sen april och insett att allt det jag tidigare kopplade till alkohol går att göra nykter. Lika bra, och oftast bättre. Det har blivit en del av mig, jag är en person som inte dricker. Lika nöjd som jag förut var över att sjunka ner i soffan med ett glas vin är jag nu över att sätta mig med ett glas mineralvatten, läsa och skriva lite här och rita ett streck för ännu en nykter dag i min kalender. Livet är fortfarande toppar och dalar, men jag tar mig igenom det med en ökad känsla av lugn och tillfredsställelse som kommit med nykterheten.

Min plan är att fortsätta att som regel inte dricka alkohol, varken på fest eller vardagar.Jag mår bättre så och numera måste jag erkänna att jag gillar att vara den som inte dricker i ett sällskap. Blir lite stolt av att gå emot strömmen och ifrågasätta alkoholnormen. När jag skriver ta ett glas någon gång så menar jag väldigt sällan, typ som det har varit senaste halvåret = ett glas i juli, ett i augusti, två på nyår. Och det är nog sant att mitt fysiska beroende aldrig hann bli starkt, och att det därför kanske fungerar att dricka som jag tänkt. Sen kan jag också fundera på varför jag ens ska ta de där få glasen, även om de inte kommer få mig att trilla dit. Det är inte för att kunna vara som alla andra, jag trivs som sagt med att vara den nyktra i gänget. Och smaken, åtminstone på mousserande, är faktiskt godare utan alkohol. Och full vill jag inte bli. Så ja, det är lite märkligt, jag får fundera vidare. Kanske är det förresten så att jag är lite svag för flärd, att jag vill smaka på drycken med det eleganta franska namnet. Ungefär som att jag gillar saker som glittrar och lyxiga parfymer. Lite samma typ av lockelse, kanske inte helt sund den heller. Hur som, det känns tryggt och härligt att vara nykter, har inte alls den där lite dystra känslan jag hade ett tag i höstas. Njuter av alla små detaljer i vardagen, till exempel hur mysigt jag har med barnen nu när jag inte behöver parera mitt vindrickande kring dem en lördagskväll som denna. Känner mig tacksam att jag hittat nykterheten.

Liten uppdatering från mig. Nykterheten fortsätter. Har inte druckit sedan nyår, och inte heller haft lust att göra det. Har vid många tillfällen känt en stor tacksamhet över att jag lyckats sluta att förgifta min kropp. Lite komiskt, men jag upplever det särskilt starkt de gånger jag vaknar mitt i natten och är törstig eller kissnödig. Minns känslan av att vakna så fortfarande berusad med begynnande huvudvärk och svaja mot badrummet i mörkret. Nu tassar jag nykter och tacksam i mörkret och tänker "Tack gode gud att jag inte är full.. " Vet inte riktigt var jag står i förhållande till gud annars, men det känns skönt att tacka...

Upplever också att min hjärna har ställt om sina parametrar för njutningsmedel. Jag längtar numera efter en kall alkoholfri öl och lite chips när jag ska runda av veckan fredag em. Har provat mig själv lite genom att tänka att vore det inte gott med vin istället, men känslan i kroppen blir då nej, jobbigt, då måste man ju hålla koll och vara försiktig. Med alkoholfritt kan jag fylla på utan att fundera.

Önskar er alla en skön solig helg!

En liten rad på min ettårsdag! För ett år sedan på dagen vaknade jag darrig, orolig, trött och bakfull och insåg att jag behövde göra något. Och det blev starten på ett år av nykterhet och förändring. Att jag skulle bli en sån som inte vill dricka, det trodde jag faktiskt inte, men så är det nu. Livet har blivit skönare, lättare, rikare. Jag är lugnare, gladare och starkare. Jag är förundrad över att tillvaron kan kännas så hanterbar... För mig verkar det faktiskt vara nykterheten som fick allt att falla på plats.