av ellbe

ellbe
sön, 2025-02-23 - 20:20

Hur gör man? Känner jag har tappat mig själv och blivit helt "blank". Jag vet inte ens hur jag ska ta upp diskussionen igen eller få fram min oro.
Jag känner mig helt kluven för jag inte har konkreta bevis på drickandet. Och han nekar alltid.

Jag börjar helt enkelt känna mig dum i huvudet, har jag verkligen så fel? Den här magkänslan som dyker upp eller små tecken som JAG upplever (talet, slöheten, hur han står, hur han tittar) är ju inga bevis. Jag vet om att han gömmer öl i garaget och i bilen men har aldrig sett han dricka eller kommit på han när han gör det.

Jag upplever att jag blivit helt avstängd på att vilja ta en diskussion, för det blir alltid förnekelse och jag känner mig förvirrad. Oftast slutar det med att vi inte löser något och det blir dålig stämning i dagar ibland veckor.
Som tex skulle jag iväg till en vän i fredags och förmodligen sova över, han är ensam hemma med sonen och ringer FaceTime av någon anledning (brukar vi inte göra på kvällarna då sonen är extremt mammig när han ser mig och blir ledsen)
Jag bara får en sån tung magkänsla och upplever att han sluddrar i samtalet. Vilket gör att jag får avbryta och åka hem. Dom sover när jag kommer hem men det är tänt i våra uthus vilket jag reagerar på och sambon kommer ner efter en stund och beter sig märkligt och ska gå ut för och röka. Jag går ut efter en stund för behövde ställa en fråga men hittar inte honom. Min hund är med mig och jag får kalla in honom då han försöker smita ut från gården. Då har sambon varit på baksidan och vid frågan varför så säger han sig varit där med hunden vilket jag säger är omöjligt men han håller fast och jag börjar tveka på mig själv om jag verkligen har haft koll på hunden hela tiden.

Så nu sitter jag och funderar på hur jag ska kunna ta upp det överhuvudtaget. Vet knappt vad jag vill komma fram till här ens, känner mig så rörig och snurrig. Känns som om jag alltid måste vara på spänn och ha koll men sen samtidigt har jag ingen bevis.

Carisie
sön, 2025-02-23 - 20:44

@ellbe Hej 👋🏼 Ja hur gör man vid gaslighting 1.0? Inte ens när jag kom på min dåvarande med att stå och halsa sprit i skafferiet mitt i natten så var det vad han pysslade med. Han hade fått sockerfall och tagit fel på saftflaskan och vodkaflaskan. Jag började ifrågasätta mig själv trots att jag visste att jag hade rätt. Det är en så lömsk sjukdom 😵‍💫

ellbe
sön, 2025-02-23 - 21:05

@Carisie Tack för svar!
Ja jag börjar verkligen tvivla på mig själv och blir helt knäpp av alla tankar som snurrar. Han är ju ingen alkolist på det sättet man blivit intalad sedan lite hur en är. Det är ju bara för det mesta öl. Och han kan ju tacka nej till öl när det bjuds på när vi är iväg. Men samtidigt så känner man igen sig i allas berättelser här. Magklumpen man får, bortförklaringarna, förnekelsen. Fyllesömnen där det inte går och väcka personen inte ens sitt eget skrikande barn, alla elaka saker som sägs. Att man hela tiden är på spänn och måste ha koll på saker och skiftningar. Jag är fullkomligt urlakad på energi och då samtidigt inte få en uns av bekräftelse som gör att iaf huvudet hade kunnat få lugna sig. Jag börjar känna att ens ta upp det i ett samtal är lönlöst eftersom det endast är förnekelse hela tiden. Och så är han ju bra mellan dessa gångerna och gör mycket hemma osv men man går alltid med en oro i kroppen när man inte är hemma, oro om man ska iväg i några dagar eller när det vankas gemensamma fester med vänner. Jag orkar inte kämpa mer eller försöka få människan att förstå men kan samtidigt inte lämna då det tyvärr finns barn i bilden. Känner mig fångad.

Carisie
mån, 2025-02-24 - 14:36

@ellbe Jag förstår vad du går igenom ❤️ Barnen blir ju också lidande i slutändan. Finns dert någon du kan tala med på kommunen eller nån jourhavande medmänniska eller nåt? Jag vet hur det blir när man går runt i sina cirklar och inte kommer vidare i sina resonemang och får helikopterperspektiv på sin livssituation. Hoppas att @HAS ser det här för hon har en speciell story vet jag.

Jag kan relatera till oro, ångest, ovisshet och den ständiga frågan i vilket skick han befinner sig i nu. För min del ledde det till att jag hamnade på andra sidan. Det vill du inte. Du är förälder. Fortsätt skriva och söka information. Försök via stadsdelsnämnd/kommun att komma i kontakt med beroendeterapeut - medberoende är också en sjukdom. Lyssna på podden "bara en till" (finns på Spotify bla) Försök att zooma ut din beroende och zooma in dig. Du får jättegärna skriva till mig också - jag hjälper om jag kan. Jag VET hur mycket man längtar efter de där bra stunderna som bara blir färre och kortare - MEN - det kan du faktiskt vända? Kanske han inser? tillfrisknar? Arbetar på sig själv och ni kan arbeta på er friska relation?

Jag önskar din all kärlek och lycka till ❤️

has
mån, 2025-02-24 - 18:39

@ellbe att leva med någon som har en beroendesjukdom kan göra en väldigt förvirrad! Som @Carisie skriver så levde jag med samma totalförvirrning när min man var aktivt beroende, läs gärna i mina trådar.

För mig hjälpte det att läsa på om högfungerande alkoholism och boken ”Beroendepersonligheten” gav också bra förklaringar på det jag upplevde.

Hur gammalt är ert barn? Förstår att det gör allt ännu svårare (vi har inte gemensamma barn). Efter jag lämnade skulle en orosanmälan göras, men min man kom till insikt ganska snart efter jag flyttat och tog tag i situationen. Han har nu varit nykter i ett år.

Tack vare det har jag nu fått bekräftelse på att det jag trodde runt hans drickande stämde (men det var ännu värre än jag trodde). Den sista tiden innan jag flyttade ut drack han varje gång jag lämnade hemmet, till och med ett kort besök till affären. Han hade då också börjat dricka sprit. Men han erkände aldrig några problem under tiden vi levde tillsammans, trots otaliga försök att längtan från min sida.

Jag tänker att det är väldigt tungt att bära på allt det här själv, jag fick bra hjälp av stödsamtal på vårdcentralen. Så fortsätt skriva här och sök gärna egen hjälp som ett bra steg i rätt riktning.

Det jag ångrar mest i efterhand är att jag la så mycket energi på att försök räkna ut om han hade problem, hur stora problem och dessutom försöka få honom att förstå att han hade problem.

Jag gick in i väggen rejält och hade behövt lägga energin på mig istället, så ta hand om dig❣️

ellbe
tis, 2025-02-25 - 23:06

@has tack för tipsen,ska ta mig tid och läsa dem också.

Vårt barn ska fylla 4. Så det är ju en stor klump och stor faktor till att man fortfarande är kvar. Det sitter som en stor skam att släppa den bomben att en orosanmälan kommer isåfall ske, känns som om man sviker och ställer till problem. För man är ju som sagt förvirrad och tänker att man kan ha fel.

Alla bråk och diskussioner har utgångspunkten av för stor alkoholkonsumtion. Läste ett av dina tidigare inlägg om 1-2-3 och känner så väl igen det. I början så ursäktade man sig och lovade att aldrig dricka igen, höll ett tag sen kom nästa käftsmäll. Man har försökt ta upp sin oro över drickande, effekten den får på honom samt hur den påverkar han i sitt föräldraskap men det blir ju bara ord mot ord och sen står man där och känner att man kanske överdriver. Att det är mig det är fel på, som bara är sur och irriterad hela tiden.
När man sist försökte ta upp hans drickande igen när man hittat en ny gömma i garaget av tomma ölburkar o ölflak men det slutade i att han blev arg och "var trött på att prata om det" sen pratade vi inte på 1 vecka.

Man blir så ofantligt trött på att analysera varenda doft, uttryck, ord och kroppsspråk. Att hela tiden försöka leta "bevis" på att man faktiskt har rätt, att där är ett problem.
Känslan att vara på helspänn när man iväg och man vet att det kommer förekomma alkohol, har på de senaste två gångerna avstått just för att vara på den säkra sidan och kunna avlägsna mig ifall han blir otrevlig(ord).

Känns som om jag bara överdriver och är löjlig. Att han är ett offer och att jag är elak och bara vill skapa problem. Så himla svårt att förklara sina känslor. Men man vill inte starta en karusell av allt och sen ha helt fel...

Jag orkar inte ens prata med honom längre. Samtidigt vill jag inte vara utan mitt barn och jag vet att han och hans familj kommer kämpa med klor för halva tiden. Och svårt att bevisa något när jag inte har några konkreta bevis. Allt kan bortförklaras, att hans barn inte får kontakt med honom på natten-sover, tungt alla burkar-dom är gamla/du missa dom vid utrensning, du luktar alkohol- det är den alkoholfria ölen(börjat dricka det för att maskera lukten tror jag eftersom jag har bra luktsinne ) du sluddrar-är trött.
Kämpar själv med förlossningsdepression som till viss del utlöstes pga ord som sades och som fortfarande sitter kvar. Jag vet också att han kommer använda det emot mig ifall vi går isär och kommer trycka på att jag inte kan ta han om vårt barn pga detta.

Svamlar mest men är så trött och uppgiven på allt. Kanske förstora jag upp allt men allt jag önskar är att få känna lugn och ro.

has
ons, 2025-02-26 - 11:39

@ellbe du svamlar inte alls! Vi som varit i samma situation förstår dig precis❤️

Jag kan ha fel, men jag tror inte att någon som inte har alkoholproblem gömmer alkohol eller spåren därefter, tex tomma burkar.

Du överdriver inte. Du inbillar dig inte saker. Och oavsett vilken ”nivå” hans drickande ligger på så mår inte du bra av det. Att landa i det kanske kan spara lite energi?

Energi att istället lägga på dig och barnet.

Finns det någon i din närhet du kan öppna upp runt detta inför?

Så svårt med ert lilla barn. Förstår verkligen gällande orosanmälan. När jag hade ”släppt bomben” vid ett eget vårdbesök började de prata om orosanmälan och jag fick panik och började ta tillbaka allt, säga att det nog inte var så farligt.

Egentligen var jag så rädd för reaktionen jag skulle få där hemma.

Min man har senare berättat att han alltid kände sig bevakad, att jag bara klagade och att hans stressnivåer var skyhöga av att hela tiden gå och bära på skam, dåligt samvete, försöka planera när han kunde dricka och hur han skulle göra för att ingen skulle märka det.

Vilket resulterade i ständiga utbrott och total icke närvaro.

När han förstod att han hade alkoholproblem förstod han också att alkoholen hade börjat styra hela hans liv (och därmed även övriga familjen).

Skriver det för att du ska veta att även om personen förnekar betyder inte det att den som påtalar problemen är den som inbillar sig eller överdriver.

Förnekelsen är stark. Ofta behövs något radikalt för att tränga igenom den.

Jag förstår det som att steget att lämna känns alldeles för oöverstigligt nu. Så kanske fokus på att se till att du får stöd och hjälp är ett mer överkomligt steg just nu?

Du kan tyvärr inte ändra hans val, men du kan välja annorlunda❤️

@carisie❤️

LAO
ons, 2025-02-26 - 14:24

@ellbe AA har möten för anhöriga, kanske kan det hjälpa dig? Det kanske också kan kännas bra att ta tag i praktiska frågor, typ: hur blir ekonomin? Finns det någonstans att bo i början? Kan du åka bort två veckor med barnet för att vila? Kan du få en samtalskontakt via VC?

Stor kram