av TeTanten

TeTanten
tis, 2025-12-30 - 08:06

Jag nämde det för maken igår att det var 100 dagar sen jag drack. Det är ingen jag skryter om annars även om jag är nöjd och stolt.
Han frågade om hur det kändes, om jag märkt nån skillnad.
Jag tycker det är svårt att förklara för honom. Han har aldrig druckit själv, och han fattar inte skillnaden på normalt eller okontrollerat drickande. Han har aldrig klagat på mitt drickande, annat än på att det är trist att jag somnar när vi kollar på film. Klart han fattar att jag drukigt för mkt när vi grälar, och han har väl nångång uttrykt oro över hur mkt supande det blir när jag festar med kollegorna. Men han möter mig vid bussen och verkar genuint tycka jag förtjänar att ha lite roligt.
Han har snällt ställt upp och handlat vin till mig, förutom de korta perioder när jag bett honom låta bli, alt bara köpa halvflaskor…

Så han fick inget vettigt svar, för jag kan inte formulera nått på studs. Jag blir lite perplex av att han och även de få vänner jag pratat med om detta inte verkar tycka att det varit så illa. Några sekunder tänker jag ibland att jag inbillat mig alltihop, att jag egentligen inte haft så stora problem. Jag vet att olika delar av min bekantskapskrets sett olika delar och endast jag vart med överallt och upplevt varje tillfälle, och endast jag varit med när man tappat kontrollen, känt sig utsatt, varit rädd, och endast jag har suttit med mina egna tankar, min uselhet och ånger.
Det kanske är bra, jag slipper bygga upp ett helt rasat liv iaf, jag kanske lyckats stanna upp i tid, jag måste kanske inte informera alla om mina sämsta sidor och precis alla dåligt tagna beslut. Även om det känns lite oärligt så erkänner jag dem för mig själv, och för er här, och troligen även för andra pö om pö när det kommer upp naturligt.

Thompa_68
tis, 2025-12-30 - 09:02

@TeTanten Först och främst, ett stort grattis till dina 100 dagar, fantastiskt bra jobbat! Jag känner igen mig i dina funderingar om omgivningens reaktioner och hur man ska beskriva transformationen från ett alkoholbruk med klara riskfaktorer till ett kontrollerat drickande eller som i mitt fall nykterhet på obestämd tid. Det är uppenbart svårt för de flesta att ta upp ämnet alkohol i diskussioner som handlar om oro och faror. Betydligt enklare är det att skyla över när någon fått för mycket i sig eller är fullständigt sänkt dagen efter. Alkoholromantiken är djupt rotad i våra sociala strukturer och den som är på lyset får omgivningens förståelse så länge man inte ställer till det för mycket.

Det är egentligen bara min fru som reagerat negativt på när jag druckit för mycket, och inte ens hon har orkat säga till direkt utan det kom oftast upp i någon annan argumentation och ledde då till konfrontation då jag gick i försvarsställning och hon behövde få ur sig saker som legat och pyrt under ytan. Jag förstår att det är jobbigt att prata om andras alkoholvanor, särskilt när man är orolig och/eller påverkas negativt själv, för då blir ämnet laddat och det kanske känns som att man angriper personen snarare än beteendet.

Jag håller en låg profil med min nykterhet och har därför inte mött några egentliga reaktioner från nära och kära, mer än kanske något höjt ögonbryn så här i jul- och nyårstider. Det är helt ok för mig, jag vet varför jag gjort mitt val och känner inte heller att jag behöver diskutera mitt tidigare missbruk, dåliga beslut jag har tagit och hur mycket jag missat genom att somna för tidigt eller ha minnesluckor. Jag är inne i processen med att förlåta mig själv och känner heller inget behov av att kommunicera om det som varit. Betydligt viktigare är att hålla fokus i nuet och på framtiden.

Samtidigt vill jag nog innerst inne ha lite mer diskussion med mina allra närmaste om min förändring. Jag tycker egoistiskt nog att jag håller på och gör något riktigt bra både för mig själv och de jag har en relation till. Kanske söker jag bekräftelse på och uppskattning av det, både för att få energi till fortsatt nykterhet, och för att jag är en person som behöver bekräftelse för att må bra och känna mig trygg. En liten men enveten röst i mitt inre muttrar om att ifall jag nu har startat en resa mot en rejäl förändring för att både jag och andra ska må bra borde väl andra också kunna förändra sig för min skull. Samtidigt som jag hör den rösten noterar jag också hur egocentrerat och självupptaget det låter. Om jag vill att andra ska förändra sig på något sätt gentemot mig måste jag ju tala om det för dem. Det är dessutom förmätet att ställa krav på att andra ska göra något bara för att jag nu kommit igång med något riktigt bra.

Jag tycker du är inne på helt rätt spår med att erkänna fel och brister för dig själv och ge oss i forumet förtroendet genom att dela. Här dömer ingen, vi vet alla vad alkoholen kan ställa till med och att det viktiga är vad man gör för att rätta till saker som gått fel.

Andrahalvlek
tis, 2025-12-30 - 09:16

@TeTanten Du berättar precis så mycket som du är bekväm med. Ingen behöver veta allt. Känner du att du behöver får det ur systemet så skriv om det här. Anonymt förstås. Ibland kan det behövas, för att just se helheten. Här behöver du inte skämmas, vi har alla gjort jättedumma och ibland farliga saker på fyllan.

Och den där tanken ”så farligt var det kanske inte”är alkoholdjävulen som viskar i din skalle. Lyssna inte på hen! Fortsätt förkovra dig om nykterhet. Kan tipsa om Craig Beck och Sober Leon på youtube. Lättsamt och faktabaserat, mycket pedagogiskt. Vill du bli avskräckt så söker du på ”intervention” på youtube. Då får du se skrämmande filmklipp. Alkoholism är en progressiv sjukdom: där hamnar vi om vi inte slutar i tid. Det blir bara svårare att sluta ju djupare man kommer i sitt missbruk.

Jag tillhör också dem som snarare backade från stupets kant innan jag rasade ner till botten. Att sluta dricka tillhör mina tre bästa beslut i livet. I februari har jag varit nykter i sex år. Det enda jag ångrar är att jag inte slutade tidigare.

Kram 🐘

Vitvargen
tis, 2025-12-30 - 12:07

@TeTanten , stort grattis! 100 dagar var precis som för dig en milstolpe min kära fru nämnde i förbigående (vi drack lika friskt båda två tills tvärstoppet). Så visst räknas det dagar, veckor, månader, det gör jag med.

Det du säger att folk runt omkring kanske inte märkt något alls av vad som pågick, ja det känner jag igen. Jag har inte berättat mycket om detta för någon mer än de allra närmaste, och det har snarare varit som förklaring på vad de själva upptäckt i hur jag ser ut och mitt gladare humör och allt bra som följt i spåren av a-stoppet.

Grejen är att de allra flesta dricker mer än vad som är hälsosamt, det orsakar diverse krämpor som man kanske viftar bort som genetiskt, åldersrelaterat etc. Genom att vara ett levande bevis på vad det är för bra saker som kan hända om man slopar alkoholen så kan jag inspirera andra att påbörja liknande resor och få liknande erfarenheter.

Så bara fortsätt på din inslagna väg in i ett 2026 som kommer att bli fyllt av nya spännande upplevelser, varmt lycka till!

Silvertärnan
tis, 2025-12-30 - 14:16

Hej! Nu har jag läst nästan hela din tråd🙂. Vilka bra steg du tagit in i nykterheten. Du skrev om beroendet i ett inlägg, om du verkligen kunde räkna det som alkoholism (eller liknande). Sådana tankar har jag haft under många år, jag drack inte varje dag, jag har ett bra och välbetalt jobb, familj, ingen misär. På ytan ser det ju bra ut men jag gick hem från mitt jobb och drack vin för att "klara av" allt. Tillslut var det enda jag såg fram emot det där första glaset (sedan det andra, tredje, flaska 1 och flaska 2). Livet blev tomt, ångestfullt och bra sorgligt. Så för mig är det viktigaste inte om jag per definition är alkis eller inte utan vad alkoholen gör med mig. Nån skrev att akkoholen "vrider vettet ur en" och precis så känner jag. Det är inte jag längre när jag hällt i mig. Och så vill jag inte ha det. Jag fortsätter min nyfikna, nyktra resa 2026 🤩.