av LenaNyman

Jag vrålar. Gud, kan man inte bara få dö någon gång. Jag är less.
Gud säger: "Ja, du ska få dö någon gång."
Men för fan, får jag lov att gå av skiftet nu i eftermiddag?

Jag fattar inte varför jag föddes och jag är trött på att plågas. Och jag super till mig en stunds vila.

Ebba
sön, 2014-09-28 - 23:13

Jag är så korkad, jag förstod inte varför det kliade och höll på att bli galen för jag sökte efter en förklaring men fann ingen.
Nu vet jag.

LenaNyman
sön, 2014-09-28 - 23:24

I'll give it a go. Bra träning för mig som annars bara säger bra eller dålig om en bok om någon frågar.

steglitsan
sön, 2014-09-28 - 23:33

Sedan nyår skriver jag upp alla böcker jag läser. Sen så lägger jag till en mening eller två om vad jag tyckte om den. Har redan underlättat när någon frågat om boktips. Eller för att komma ihåg vad jag tyckte om en viss bok. Har så jäkla dåligt minne annars.

Går även in på NK och testar Byredo-parfymer och skriver upp hur de doftar. De är så hiskeligt dyra att jag gör en noga research innan jag bestämmer mig för om jag ska slå till på en flaska. Idag testade jag Tulipe, den fick omdömet "Fräsch, somrig dock något för söt och liljekonvaljig. Funkar dock på mig som vardagsdoft." Varning för Mink som för några månader sen fick omdömet "Äcklig. Luktade hö efter ett tag".

LenaNyman
mån, 2014-09-29 - 11:21

Allt rinner bara av, fastnar inte. Det händer att jag fyndar en bok som jag tycker verkar intressant bara för att upptäcka att jag redan har den hemma och redan läst den.

Åh, parfymer..! Skitdyra. Och doftar alldeles, alldeles ... underbart! Smart att smäcka upp både parfymer och böcker på en lista så där. Har inte tänkt på det. Bra tips, SL! :)

LenaNyman
mån, 2014-09-29 - 11:35

... druckit innan en fest för att våga "vara mig själv". Jag har alltid haft ett sådant krav på mig själv att vara så trevlig och lättsam och tilltalande och sympatisk och älskvärd som bara möjligt är. När jag då druckit har jag kunnat klämma in mig i den kostymen utan större mankemang. Men sanningen är att jag är en rädd liten hare, jag tycker inte att jag duger, nej, jag är övertygad om att jag inte duger, att jag inte platsar, att jag omöjligt kan höra till. Att känna sig värdelös men låtsas vara på topp; man hör ju själv hur det låter.

Det här är så djupt rotat inombords. Att måsta supa sig till självacceptans inför fester är ju bara ett symptom av många. Det är frustrerande, olyckligt och snärjigt, sorgligt och skitjobbigt att leva så här. I helgen fick jag syn på en person som varit en del i mitt liv fast för länge sedan. Jag tycker om den här personen men innan något annat hänt så kom tanken: "Gå inte fram och hälsa. Du är inte tillräckligt bra." Tanken hann jag aldrig uppfatta, den är så automatisk, men känslan som efterföljer tanken är jag långt bekant med.

Blä.

LenaNyman
mån, 2014-09-29 - 12:18

... som har orsakat mycket av mina själsliga våndor. Med dig som pappa lärde jag mig att aldrig hävda mig själv, att alltid känna in åt vilket håll underströmmarna gick, att aldrigaldrig visa ilska eller irritation, att finnas osynlig och diffus och outmejslad där i periferin. Hela familjen dansade efter din felstämda pipa och vi var alla rädda för dig. Du var nyckfull och bitter på livet och en mycket rädd liten hare. Shame on you!

Moa
mån, 2014-09-29 - 19:19

Oj! Det är som om jag skulle ha skrivit #155. Känner igen mig exakt.
Jag har dock med åren lärt mig att kliva in i en glättig roll, åtminstone i korta möten. Fasar nu för för att gå på en fest nykter. Kommer därför att undvika fester de närmaste månaderna. Det blir bäst så.

LenaNyman
mån, 2014-09-29 - 21:31

... att jag känner det likadant. Den här resan jag just påbörjat tar sådan kraft och jag har blivit mycket känsligare för yttre stimuli, speciellt hörselintryck. Egentligen skulle jag vilja gå i ide. Jag har inte så mycket energi i bakfickan, inte så mycket beredskap, och att möta människor på mitt vanliga übertrevliga sätt... Jag vill kliva av den rollen. Se jävligt sur ut. Men vågar inte, man måste ju uppföra sig.

Att man skulle vara mindre värd måste ju vara historiens största feltänk. Vi får börja träna på det här, vi självtvivlare.

LenaNyman
mån, 2014-09-29 - 22:32

... att inte kunna ta till alkoholen som tröst. Jag är ett litet barn just nu. Vill ligga i mammas famn med napp, gosedjur och snuttefilt och mammas varma fingrar ska hålla en nappflaska med ljummen, söt välling och i bakgrunden ska en vaggvisa nynna sina tröstande rader och mamma ska vagga mig till sömns och när jag sedan drömmer är det om kärleksfulla ögon och omslutande, trygga, sköna kramar.

Ebba
mån, 2014-09-29 - 22:38

Känner jag nu. Tack för att du satte ord på det. Jag önskar mig en hund nu som värmer mig, ser på mig med snälla ögon och tycker om mig trots att jag är helt förfärlig.

Ebba
mån, 2014-09-29 - 22:53

Jag läste början av din tråd och började gråta så nu gråter jag och det var nog just vad jag behövde. Jag är glad att du lever annars hade ingen i hela världen tröstat mig med en låt tidigare ikväll.

LenaNyman
tis, 2014-09-30 - 10:35

Man kanske ska räkna dagar ändå, i alla fall så här i början? Det är kanske inte det minsta besatt när jag tänker efter. Hamstra dagar i stället för att hamstra öl och vin...

Jag har aldrig hinkat i mig så mycket kaffe som jag gör nu för tiden. Funkar den där koppen som ett slags surrogat eller vad är det frågan om? En annan grej, som är måttligt kul, är att jag tillåter mig själv att äta kakor och bullar och glass och chips och ostbågar eftersom "jag är ju trots allt nykter". Gillar inte det. Jag var inte pinnsmal tidigare och vill helst inte lägga på mig ett endaste kilo eftersom det spär på mitt självförakt och mitt ogillande inför min kropp. Jag måste se upp, vara observant, för det värsta skulle väl vara att byta ett slags missbruk mot ett annat (som någon i Filosofiska rummet var inne på). Nej, usch, då är det ju sak samma, i stället för skrumplever och cancer i bukspottkörteln drar man på sig diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.

Men inte tänka på det nu. Tvåsiffrigt i alkoholfrihet; något att akta, vörda och vårda.

Moa
tis, 2014-09-30 - 11:58

Är inne på 14:de dagen och jag dricker cola light hela kvällarna. Och tränar. Något måste man ju göra för att motta tankarna på a. Iallafall så här i början som du skriver.
Jag har tagit det som en chans att gå ner i vikt ett par kilo, nu när alkoholkalorierna ändå är ute ur bilden!

Och du, grattis till tvåsiffrigt! :)

LenaNyman
tis, 2014-09-30 - 13:23

Det är nästan som man vore gravid med sin nykterhet. Jag utbrast högt och glatt inför Lucas i fredags (efter klockan 22.49): "Nu är jag i andra veckan!"

Ja, jag dricker ju som sagt vansinniga mängder kaffe och äppelcidervinäger utblandat i vatten för att dämpa hungerkänslorna. En 1,5-liters Loka försvinner på en kväll.

Det var som att alkoholen ändå höll mig på mattan. Jag mådde dåligt men planerade inför drickningen ändå och hade inte energi till så värst mycket mer än det som måste till för att få tillvaron att rulla. Men nu spretar allting, oväntade saker dyker upp på agendan och en massa nykter tid har jag helt plötsligt fått tillgång till som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med.

Träna var det, ja. Jag går mycket (har hund) och skulle kunna tänka mig att ta upp träningen på gymmet igen. Vad kul om vi skulle vara pigga och rosenkindade kalaspinglor inför beach 2015, Moa.
:)

Och du, grattis till fjorton dagar!

LenaNyman
tis, 2014-09-30 - 21:39

... och värmts av allas omtänksamma, kärleksfulla och öppna kommentarer till varandra. Jag läste något så vackert i boken "Anticancer - ett sätt att leva" (David Servan-Schreiber) som jag vill dela med mig av. Författaren, David, har en hjärntumör och befinner sig på sjukhusparkeringen, på väg in för ett operativt ingrepp.

"Jag lade märke till en äldre kvinna som verkade vara på väg hem efter en sjukhusvistelse. Hon var ensam, bar på en väska och gick med kryckor. Utan hjälp skulle hon inte kunna ta sig in i bilen. Jag stirrade på henne, förvånad över att de hade släppt iväg henne på det sättet. Hon såg mig, och jag såg på hennes blick att hon inte väntade sig något av mig. Ingenting. Vi befann oss trots allt i New York, där var och en är sig själv närmast. Jag kände hur jag drogs mot henne som av en förbluffande kraft som spirade ur min situation som hennes medpatient. Det handlade inte om medlidande - det var en instinktiv känsla av syskonskap. Jag kände att jag stod nära den här kvinnan, att jag var gjord av samma stoff som denna människa som behövde hjälp och inte bad om den. Jag lastade in hennes väska i bagageutrymmet, backade ut bilen från parkeringsplatsen och hjälpte henne sedan att sätta sig till rätta i förarsätet. Jag stängde hennes bildörr med ett leende. Under några minuter hade hon sluppit vara ensam. Jag var glad att jag kunde göra henne den lilla tjänsten. I själva verket var det hon som gjorde mig en tjänst genom att behöva mig i just det ögonblicket. Det gav mig möjlighet att känna att vi var en del av samma mänskliga tillvaro. Vi gav varandra den gåvan.
Jag kan fortfarande se hennes ögon framför mig. Blicken där jag hade väckt ett slags tillit till andra, en förtröstan på att livet skulle ge henne exakt den hjälp hon behövde, exakt när hon behövde den - vilket var exakt vad som just hade skett. Vi sa knappt ett ord till varandra, men jag är övertygad om att hon liksom jag kände en underbar samhörighet. Det här mötet värmde mitt hjärta. Vi, de utsatta, kunde hjälpa varandra och le. Jag kände frid i hjärtat när det var dags för min operation."