Forum för anhöriga

Hej på er. Har skrivit här i 2.5 år och jag måste starta en ny tråd. Jsg var sammanboende å har en dotter ihop med min alkoholist. Han var mitt livs kärlek. Nu hör till saken efter ultimatum från mej. Så följde han sitt beslut att lämna för att få dricka. Men det förändrade också honom på ett vis. Han uppvaktar mej och det känns inte äkta på ett ärligt sätt. Jsg står här med mina känslor..allt var bra förutom alkoholen. Och djävulsdansen det innebär. Är en stabil människa men detta har gjort att jag är oerhört osäker på mej djälv också. Det är en månadsvis har varit separerade.

Nu finns det bara en väg kvar och det är uppåt säger dom. Eller det är ju bara att sluta..... Sluta med vad?
Ha ångest eller må dåligt? Att inte kunna få somna på kvällarna pga allt grubblande och alla tvångstankar?
Jag vet inte vad jag "BARA" kan sluta med så enkelt som många säger att det är. Människor som ofta aldrig har haft djupare problem kan inte säga åt en ångestfylld person med sömnproblem att det är ju "BARA" att sluta....
För mig är det för djupt. Jag har börjat dricka vin för att få sova en timme till....bara EN timme till.

Hej
Jag känner att det är dags för mig att göra en uppdatering då det är ett tag sedan som jag skrev här.
Jag var frestad att leta upp en av mina gamla trådar på denna sajt, men jag väljer att låta dem vara begravda. Dom river bara upp en massa minnen.

Hej alla,
Vill först bara säga att detta inlägg inte inkluderar ett missbruk utav alkohol, utan andra substanser. Vet inte vart jag ska vända mig så hoppas att det är okej att jag skriver här.

Hej! Jag har en dotter som är 29 år och alkoholist. Hon har varit på behandlingshem sedan feb och varit nykter sedan dess. Före det hade vi daglig kontakt, minst en gång om dagen. Hon hade inget umgänge. Men en dotter som hon hade varannan vecka. På slutet fick hon inte ha sin dotter och det gjorde att hon gick med på behandlingshem, 40 mil från sin hemstad.
Jag och hennes far var på en medberoende kurs i mars då vi även hade med hennes dotter så de fick umgås.

Här sitter jag och vet varken ut eller in. Var går gränsen? När har man ett problem med alloholen?

Min man tycker jag är gnällig och tjatar på honom när han är ute och roar sig. Men problemet är att han inte vet var gränsen går. Han kan aldrig ta bara en öl, han är nästan alltid kvar tills man stänger stället och kommer hem väldigt berusad och hela dagen efter blir förstörd. Nu har vi en bebis också och det är alltid jag som får sitta här med hen hela söndagarna när han sover ruset av sig.

Hej! Nu är jag tillbaka på forumet efter 4? år. Då var det en stor hjälp för mig, en ögonöppnare och ett sätt att samla mina tankar.
Jag och min sambo hade en vända till helvetet och tillbaka, han som alkoholist och jag som medberoende.Vi började om igen. Ett år utan alkohol och sedan 1 flaska på fredagen som sen sakta blev mer och mer. Så länge han mådde bra fungerade det. Sen blev det mer och mer som en flykt, ja ni vet säkert resten. Det går fort och jag var inte riktigt beredd.

Jag är gift sen 25 år tillbaka och vi har två barn som är 20 år. Under alla år tillsammans har min man förmågan att överförfriska sig och blir dryg och verbalt otrevlig mot mig. Har hamnat i fyllecell några gånger när inte jag varit med. Det blir jag som är den som alltid gnäller och kommer med förmaningar mot honom. Vid alla händelser är han alltid ångerfull över sina misstag. Han lovar att det aldrig mer ska hända men det gör det ju naturligtvis. Jag inser att jag alltid kommer med tomma hot som jag inte fixar att verkställa- dumt nog av mig. I helgen som va känns som det var droppen...

Hej. Jag är en 26-årig tjej som levt i ett samboförhållande i fyra år.
Min sambo är äldre än mig och han dricker sig full nästan varje dag i veckan.
Jag själv är numera helt nykter, efter att tidigare ha haft en (enligt mig) osund relation till alkohol. Min nykterhet är jag glad över och jag mår bättre i mig själv sedan jag slutat dricka.
Men varje dag blir jag mer och mer knäckt av min sambos gränslösa beteenden, jag har under våra år tillsammans förlorat mig själv helt och jag vet inte hur jag ska klara detta.

När ger jag upp? När har jag väntat klart? Räcker inte 15 år? Varför finns det hopp kvar, att det faktiskt skall bli bra till sist.

Detta är min första tråd. Jag har äntligen tagit mig modet att skriva något här. Jag hittade hit för ett antal år sedan. Har läst, försökt förstå. Insett att min historia inte på något sätt är unik. Den är skrämmande lik andras.

Min sambo är alkoholist och jag är vilsen. Det gör ont att inse, det känns som att jag har misslyckats.