Forum för anhöriga

Första gången jag skriver här om min stora sorg i livet, det som gör att hela min tillvaro hela tiden kantas av mörka moln och oro. Min dotter som är 32 år medicinerar sin ångest med alkohol och är nu fast i beroende. Allt ha kommit smygande under en 10 årsperiod och jag klandrar mig själv för att jag inte såg det och gjorde något tidigare. I sena tonåren var hon en som ofta drack för mycket och blev fullast av alla på fester. Sedan har hon haft/valt pojkvänner som har varit komplicerade och också konsumerat mycket alkohol i skydd av "det coola rockiga livet"!

För ca 1år och 4 månader sedan blev jag medlem på denna sajt. Jag hade nått botten.
Idag mår jag bättre...
Han alkolisten gick över till droger i December.
Men nu är han borta från samhället och försöker ordna upp sitt liv, det är jag glad över.
Han hade frågat sin granne om hon trodde att jag fanns kvar i höst och skulle ge honom den tid som han behöver.
Vi pratade i mobil i fredags och han tyckte att jag hade blivit märkvärdig eftersom jag hade bytit nummer.
Jag tror att han kände sig lättad över att han hade fått kontakt med mig igen.

Det här är inte reklam, jag vill bara dela med mig av något som ger mig lite hopp.
Min pojkvän vägrar ju uppsöka läkare - men ni kanske har bättre tur. Och då kanske det här är värt att försöka?

https://tubitv.com/movies/326586/one_little_pill

Sambo med "man" som dricker dagligen. Helgerna är värst då dricks det mest.
Vi har en 1.5 åring tillsammans som han tydligen tycker förtjänar detta hemska liv.
Har pratat med honom mååååånga ggr senast idag. Då försökte han först skämta men när jag inte såg road ut så blev han tyst. Frågade hur jag ville ha det då.
Jo en sambo o pappa som inte är berusad/full/packad runt oss
Total tystnad.
Vi var ute i trädgården alla tre.

Min och pappas relation har varit lite upp och ner i hur ofta vi haft kontakt och så men sedan jag fick min dotter på 6 mån hör han av sig mycket. MEN detta har också gjort att jag blivit ledsen.. för flera ggr när jag ringt så har han låtit sluddrig i talet. Han har även fått minnesproblem. Vid ett tillfälle glömde han vad dottern heter, då började jag fundera på om det var en begynnande demenssjukdom men den borde väl inte ge så varierande symptom? Nästa dag är han helt "som vanligt". När vi sågs i somras vid ett tillfälle gick han väldigt ostadigt och "försiktigt".

Hej, helt ny här men kände efter den här dagens uppenbarelse att jag måste ventilera och hittade detta forum.

Är min pappa alkoholist?

Jag är vuxen sedan länge, är gift och har två barn. Min uppväxt är helt vanlig medelsvensson med årliga sommarsemestrar och fotbollsträningar efter skolan. Jag kommer ihåg någon gång under gymnasietiden att jag tänkte tanken på pappa och alkohol i samma mening men har inte tänkt på det sedan dess (ca 20 år sedan), förutom förra hösten. Och sedan idag.

Min historia
För ca tre år sedan fick jag och min man ett missfall. Detta resulterade i att jag konfronterade honom med hans alkoholism som då ännu inte hade framskridigt så radikalt. Efter missfallet flippade han totalt och drack konstant. Han har också en tendens att röka gräs i samband med alkoholen vilket också gjorde att han blev nästan psykotisk en tid.

Maken har nu på måndag ätit antabus i 8 veckor.
Förra veckan kom frågan kan vi inte ta ett glas vin tillsammans någon gång? Jag blev helt kall inombords. Prat om guldkant mmmm. Det blev diskussion om att alla andra dricker så tröttsamt. Tänk att just då minns han inte varför jag bad honom att flytta o söka hjälp.
Kommer det någon insikt, jag frågorna är många.
Hur gör ni andra för att orka vad säger ni?
Jag går o pratar o vet att jag ska ta ansvar för mig o att det är min make som ansvarar för sitt.
Hoppas att det finns andra som känner igen sig.

Hej!

Min sambo är nykter sedan drygt 1,5 månad och jag skulle vilja höra med flera som är i eller har varit i samma situation. Jag jobbar själv aktivt med mitt medberoende. Min man hade ett återfall efter ca 3 v. Hur har det gått för era nyktra alkoholister? Många återfall? Hur går det/har gått med erat arbete med medberoende ni som har stannat kvar i relationen.

Mvh, Sabina

Har läst och följt inläggen. Och är så tacksam att denna sida finns. Lever med en man sen 7 år som är alkohlist. Att man inte känner sig ensam och psykisk sjuk. Känner många gånger att jag orkar inge mer vill inte leva så här. Har hotat att skiljas. Men får aldrig riktigt mod till det. Vet att jag inte ska påbörja nåt jag inte klara av. Men man känner sig så stark ena dagen, sen svag ena o orkar inte lämna. Man våga knappt säga till nån för man är rädd att bli dömd.