Forum för anhöriga

Jag har haft anhöriga med alkoholproblem i min absoluta närahet nästan hela mitt liv. Senast min far som gick bort för tre år sedan, min Exman drack också enorma mängder och blev elak och lastade mig för sitt drickande. Nu bor jag med en ny man sedan ett år tillbaka och vi har det förhållandevis bra och har skapat oss ett bra liv och gör saker som vi tycker om att göra. Vi är båda medelålders och har inga barn hemmaboende. Jag förklarar hans eventuella drickande med att problemet ligger hos mig , att jag letar efter beteendet med tanke på allt skit sen innan. Men min fråga, ..

Det är 8 månader sen jag tog steget att inte längre leva med en alkoholist. Det har inte varit lätt ! - känslorna har åkt berg- och dalbana blandat av smärta och sorg samt saknaden av kärleken.Ensamheten har ibland varit övermäktig. Men idag har jag äntligen en känsla av att lägga vissa saker bakom mig och en känsla av styrka att kunna gå vidare utan att känna något annat än en själ full av energi, förhoppning och glädje. Ibland ger livet och ibland tar livet energi. Rider på den positiva vågen en stund. Det enda jag ångrar är en sak, att jag stannade så länge som jag gjorde.

Vad ska jag göra? Min mamma dog för ett år sedan och min pappa sörjer djupt. Han föll snabbt ner i alkohol efter hennes död och han har avgiftats vid ett par tillfällen. Han har hela tiden sagt att han inte vill leva. Han saknar henne något fruktansvärt. Efter sista avgiftningen, då han själv bad om hjälp, så tog det ett dygn efter sista behandlingen så var han igång igen. Jag blev så ledsen. Varför? Uppenbarligen så vill han inte sluta dricka för sin egen del utan han försöker för min och mina syskons skull. Nu vill vi vara lite tuffa denna gång och säga nej till honom.

Hej!
Jag är ny här på forumet. Hoppas kunna få hjälp med att förstå. Lite bakgrund:
Jag har levt med min man i 27 år, och dom första 22 avlöpte helt smärtfritt, i alla fall när det kom till alkohol!

Hej!
Jag är ny här på forumet. Hoppas kunna få hjälp med att förstå. Lite bakgrund:
Jag har levt med min man i 27 år, och dom första 22 avlöpte helt smärtfritt, i alla fall när det kom till alkohol!

Ligger i dotterns säng för jag står inte ut med min man när han har druckit. Han dricker och struntar i att äta. Blir onykter mitt i veckorna också, trots att han dricker "lättvin" ( 11%) som han själv säger. Blir tjatig, sluddrig, somnar med barnen eller skojar upp dom fast klockan är 22 och de ska upp tidigt. Säger jag till är jag en bitch, och det säger han framför barnen. Konfronterar jag honom om att han är onykter beror det alltid på att han har ätit för dåligt, sovit för dåligt eller är trött.

Hej,
jag har äntligen bestämt mig för att konfrontera min sambo med att han har alkoholproblem, och att han måste ta hjälp.

Min man har nyligen erkänt för mig och sig själv att han är alkoholist. Han har alltid druckit ofta, inte druckit sig redlös, men druckit väldigt ofta - flera gånger i veckan. På helgerna även rökt marijuana. Och han röker bara när han druckit.

Jag är 23 år och har levt med psykisk ohälsa i princip hela mitt liv. Själv dricker jag knappt för att jag avskyr att tappa kontrollen. Men min mamma har alltid druckit. Hon blir aldrig elak och hon sköter sitt jobb, men hon dricker dagligen ganska mycket. Ofta på kvällen. Hon har också kronisk depression.

Jag har barn med en man vars förhållande till alkohol oroar mig. Han dricker helst hemma ensam för att varva ned. 5,7% öl som han köpt utomlands.

Vi har ett spädbarn på 6 veckor och vi bråkade om hans alkoholkonsumtion redan under graviditeten. Han ljuger om sitt drickande och när han blir påkommen spelar han ”kränkt” kortet eller att jag minsann också har problem (pga att jag drack för mycket vid ett antal tillfällen för 1,5 år sedan).