Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.
Mitt liv är rena rama kaoset. För snart 4 år sen valde jag att fly från mitt hem för att försöka rädda mig själv. Jag var en förvirrad och deprimerad 20 åring som hade tappat all kontroll över mitt liv.
Min sambo opererades i buken i onsdags. Idag ber han mig köpa öl. Jag vägrar. Han blir skitsur. Vi bor väldigt nära systembolaget så han kan gå dit om han vill. Grejen är väl att han vill att jag liksom ska godkänna öldrickandet.
Han drack senast förra helgen. Kan det vara abstinenssymtom som gör att han blir så arg på mig? Han säger dumma saker till mig, hånar mig på ett sätt som han annars bara gör som påverkad.
Min sambo och jag har hållt ihop i 1 år.
Jag har den senaste tiden skrivit här för att det hjälper mig att må bättre. Just nu är jag inne i en jobbig period.
Har sedan två månader börjat gå i terapi för mitt medberoende. Går även på Co-anon möten.
Efter en mycket jobbig händelse innan julhelgerna så insåg jag att jag behövde hjälp för att inte gå sönder helt.
Hejsan.
Hittade den här sidan efter att sökt svar på mina funderingar. Så undrar om de kanske finns någon här som kan hjälpa mig, som kanske har svar på mina funderingar.
Har träffat en kille som är 37 år nu, har träffats från och till i 8-9 år. Blivit sårad av han för mycket, men alltid gått tillbaka då han hört av sig, då han är min första kärlek och ha inte kunnat släppa han. Jag är 9 år yngre.
Jag har vänner och ett bra liv egentligen. Borde vara lycklig över så mycket i livet.
Men just nu har sorgen slagit till med kraft. Jag vet knappt hur jag ska klara av den. Jag gråter, får panik, gråter ännu mer och känner mig så otroligt ensam. Så fruktansvärt ensam.
...upplever att nästan alla med a-problem som skriver här verkar så mycket vettigare än "er" miss/riskbrukare? "Min" skulle bara hånskratta om jag visade honom detta forum och prata ner det totalt. Kanske beror på hur pass sjuk man är, och såklart är alla människor olika, men jag slås alltid av just detta, jämför och blir besviken...
Min man har för 12 dagar sedan "kommit ut" som alkoholist och bipolär. Jag har sedan rätt lång tid vetat att han har haft problem med alkoholen, men i sann alkisvana har han övertygat mig om att det bara satt i mitt huvud. Till slut orkade jag inte mer och krävde Peth-prov på honom. Efter två veckor erkände han ett missbruk sedan flera år tillbaka. Han hade då sedan två månader tillbaka börjat gå på AA-möten. Till en början blev jag ju lättad, jag var ju inte sjuk i huvudet eller paranoid. Det finns ju ingen som alkis som kan få en att känna sig så nojig.
Hej,
Det började i våras med att jag tyckte att min sambo blev annorlunda. Vi hade då haft det tufft med våran tonårsdotter som hade blivit mobbad under jullovet. Tänkte att ha först kände sig nedstämt pga av allt som hade hänt, jag gjorde ju också det. Han började sova mer och somnade varje kväll när han nattade barnen eller i soffan. Han kunde vakna upp och vara jätte konstig och sluddra och prata om allt möjligt konstig som om han sov. Han sluddrade ofta på kvällarna vilket han sa var för att han var så trött. Han glömde att jag hade sagt saker mm.
