Forum för anhöriga

Lång historia kort. Jag separera med min sambo för några år sedan och var tvungen att flytta hem till mina föräldrar pga att jag inte hade någonstans att ta vägen. Jag tänkte att det iallafall var tryggast och lugnast där men icke alls. Hade inte bott hemma på 5 år och det hade förändrats ganska mycket. Pappa satt var och varannan dag nere på kvarterskrogen medans mamma satt hemma och drack vin i stort sett varje kväll. Ofta kom han hem stupfull. Mamma och jag fick hjälpa honom i säng ibland ramla han och slog sig även ute.. mamma var ofta också väldigt full med oftast helger.

Återigen har en dag slutat med att mannen har låst in sig i sovrummet och att jag är en elak jävla människa. Och det är ok. Jag är elak, tråkig och obekväm. Jag har nämligen börjat att säga sanningen, inte hålla masken, ta konflikten och till och med sagt att jag inte vill leva så här.
Så många gånger jag har gråtit, täckt upp, ljugit och låtsats att allt är fullständigt normalt.
För visst är det normalt att som i torsdags dricka 2 flaskor starkvinsglögg? Eller som idag en söndag, dricka upp halva bag in boxen som är kvar?

Vad,ska vi göra??
Låta han dö ?
Tvångsinta han ?

Nu behöver jag få skriva av mig....

Min sambo säger att vårt förhållande är över. Kan väl till viss del hålla med men jag vill inte ge upp så lätt.

Jag känner mig helt slut som människa och vet inte vad jag ska ta mig till. Sen tre år tillbaka lever jag i en ny relation. Jag träffade den stora kärleken och den jag trodde att jag skulle leva resten av mitt liv med. Han hade allt jag så länge letat efter. Det låter så klyschigt men jag kände så djupt inombords att detta är unikt. Vi hade det så otroligt bra och till en början reagerade jag inte alls på hur mycket han drack. Jag tänkte att ett par glas vin eller ett par öl under veckan (lite mer på helgen) var "normalt" även om jag själv inte hade dessa vanor.

Hej,
Jag är här för att få hjälp att hantera min bästa väns alkoholproblem. Jag upplever mig ha blivit medberoende till henne och nådde nyligen en brytpunkt som fått mig att känna att jag inte orkar hantera det här ensam längre.

Min man har alkohol problem. Han kan sköta sig med sitt alkohol intag i perioder väldigt bra, sen kommer det dagar som i lördags då han drack för mycket och det slutade med att han åkte in på LOB och misstänkt för våld mot tjänsteman. På söndagen när han släpptes var han inte välkommen hem så han åkte till sin mamma som är en väldig vettig människa. Dem ska ha pratat mycket och kommit fram till några saker. Vi har nu också bokat hotell under nyår så att det inte blir någon fest där han kan bli frestad att dricka.

jaha nu är jag med på denna sida jag också. Trodde aldrig det skulle gå så långt i min mans supande. Jag vet inte längre vad jag vill. Känner en sån ilska mot min man för att han gör mig så ledsen och besviken. Den man jag älskar och är min bästa vän är plötsligt en annan människa vissa dagar. Han är periodare men perioderna kommer tätare och håller på längre. Jag har så mycket ilska i mig så jag tror jag spricker snart. Vågar inte lämna honom för jag tror han blir så ensam. Våra barn är vuxna och har flyttat sen länge.

Min sambo är alkoholist, jag är medberoende.
Riskbruket har funnits där sedan vi träffades för snart 13 år sedan men eskalerade när vi fick vårt första barn tillsammans. Det gick inte direkt långsamt men eftersom han drack mycket redan i början av förhållandet märkte jag nog inte när det gick över styr för 5-6 år sedan.