Forum för anhöriga

23 år gammal tvåbarnsmamma tillsammans med en snart 30 årig alkoholist. Det låter fan ingen bra alltså. När man tänker efter har jag hela livet framför mig. Vi har varit tillsammans i snart 8 år nu. Vi har 2 underbara döttrar. En på 3 år och en på 6 månader . För några veckor sedan satte vi oss ner och jag förklarade för min sambo hur jag tänkte. Jag orkar inte med ditt drickande . Jag älskar den man du är när du inte dricker men avskyr den du är när du dricker. Den mannen äcklar mig. Tänk på dina barn . Ska dom växa upp med en pappa som dricker som du?

Min man har sedan ett halvår tillbaka börjat dricka större mängder alkohol varje lördag, ibland även fredag. Han dricker inte så jag ser utan ofta säger han att jag och barnen ska hitta på något medan han vill laga mat till oss. Han älskar att laga mat. När vi sedan kommer och ska äta märker jag att han är kraftigt berusad. Jag frågar alltid om han druckit något och får oftast till svar, en liten matlagningswhiskey eller en öl.

(Jag gjorde fel när jag började skriva i forumet. Startade i nån annans tråd, det var inte meningen Kaeljo)

Hej igen!

Min sambo håller sig nykter ännu.
Hade kommit fram till att jag vill separera.

Lite för sent vill han nu bli en bra man och far. Jag har kämpat mig fram till beslutet att vi bör separera.

Nu jobbar han för att bli kvar, och då blir det smärtsamt och svårt att stå fast. Samtidigt känns framtiden otrygg med honom, säg vad händer om ett par år?

Jag verkar cynisk, men vill inte ha samma situation åter. Fast han vill ha sin chans, då han menar på riktigt denna gång, vilket är ett nytt läge.

Hej igen!
Min dotter har så låga levervärden idag så hon kan inte få antabus och det betyder att hon fortsätter och dricker.
Hon umgås med män i 50-års åldern som förser henne med alkohol. Själv är hon bara 22 år. Hon har druckit i flera år och
jag kan inte göra någonting. Idag vet jag oftast inte var hon är, väntar bara på ett telefonsamtal att allt ska ta slut.
Vart vänder man sig? Jag känner att det är ingen som bryr sig fast hon har varit på soc, beroendemottagningar, Sankt Görans sjukhus
och Danderyds sjukhus.

Nu har jag lämnat honom. För andra gången. Han fick/tog ett återfall ett halvt år efter behandling. Det är vanligt, jag vet och det hade varit ok om han kunnat prata med mig om det som hänt, om hans känslor och om mina men det gick inte. Han blev bara arg, sa att han inte hade några problem. Vi bodde tillsammans några månader efter återfallet för ingen av oss hade någon stans att ta vägen men nu sedan en månad tillbaka bor han i sommarstugan. Och jag saknar honom otroligt mycket. Det gör nästan fysiskt ont. Efter 20 år tillsammans är ensamheten total känns det som.

Har varit tillsammans med en 15 år äldre man i fyra år och varit sambo med honom i två år. Självklart skulle jag lyssnat på min mag känsla som sa tidigt att han nog hade problem med alkohol. Innan vi flyttade ihop ställde jag han mot väggen och frågade om han hade problem med alkohol men självklart förnekade han detta. Jag har sedan början sagt ifrån om

Min man dricker sig redlös var 3:e månad ungefär. Då är det kaos; han skadar sig, rymmer hemifrån, mycket hot och klagomål gentemot mig.
Resterande tid vet jag inte, jag hittar mycket tomma ölburkar och för ett tag sedan även en liten påse amfetamin och vid ett annat tillfälle gräs.
Nu har det gått åtta år av den här skiten och jag är 32 nu, känner mig som 60. Gråter dagligen, så himla rädd för mer skit. Lider av PTSD, min psykolog säger att jag måste lämna för vi ska kunna behandla.

Hejsan.
Jag har en nära som varit alkoholist i säkert 10 år. Han har äntligen erkänt sitt missbruk för alla sina nära och nu ber han om hjälp och stöd.
Vad finns för möjligheter för honom. Hur går man till väga för att få hjälp professionellt?
Jag har lovat honom att finnas där, att hjälpa honom med det praktiska för att hitta hjälp men känner mig rätt borttappad.
Skulle verkligen uppskatta råd här..