Forum för anhöriga

Hej,

61år , vuxna barn och många barnbarn . Trivs jättebra på mitt jobb . Villa , husbil och bra ekonomi .Utåt ett behagligt och bra liv . Men under fasaden finns en man som har ett alkoholberoende som pågått i många år . När jag ser tillbaka så började det redan i unga år för honom . När periodvis arbetslöshet och personliga sorger kom så ökade drickandet. Som hans fru så har jag under alla år skyddat och även ljugit för hans skull . Bråk , skrik ,hot och försoning har varit en stor del av vårt liv tillsammans.

Så trött/ ledsen/ besviken
Har varit inne och läst både ofta och mycket. Gråtit när jag läst era berättelser och samtidigt känt någon sorts av tröst i att jag inte är ensam om detta helvete!

Hej!
Jag har en fråga till slka er. Har nu smått panik över ekonomin den kommande månaden. Eller total panik kan man säga.

Jag har ansökt om bostadsbidrag och enligt försäkringskassan borde det inte vara ngt problem.
Men eftersom vi nu fortfarande är gifta måste jag på något sätt bevisa att vi bor separat. Hoppas det löser sig.

Nu till problemet- 2 månader utan bidraget, en man som inte direkt bidrar med barnens kläder och skulder för att kunna skapa ett hem för barnen har nu utnyttjat kredit till max. Fick lönebesked idag och det är ca 4000 lägre än väntat.

Jag blir så trött . Imorse skulle min sambo iväg och hjälpa en kompis att flytta. Tänkte inte mer på det. Jag var uppe hos min mamma med mina två flickor och vi har varit på lekplatsen och vi har skojat . Sen gick vi hem för vi fortsatte gungande en stund innan vi gick in. Sedan kommer min sambo hem nu vid 15.00 och är påverkad. Då har det bjudits på öl hela dagen för tack för flytthjälpen. Men vad i helvete ! Måste man välja öl framför sina barn. Hur roligt är det för oss att tillbringa resten av lördagen med en full pappa !

Postar här min plus/minuslista som jag brjade skriva för ganska längesedan och fyllt på/dragit av lite då och då...
Bra att läsa när man börjar skönmåla och längta efter det man inte vill ha.

Jag lever ihop med en man sedan 5 år tillbaka, vi har ett barn på 2 år och ett barn på väg. Min sambo har druckit hela tiden men det går i vågor när det är missbruk eller "vanligt" drickande. Han kan dricka gränslöst när han väl dricker. Senaste inatt kom han hem och kan knappt stå eller prata, supit bort mobilen och när jag konfronterar honom så kastar han ett glas vatten i diskhon så att det krossas, några meter från rummet där vår tvååring ligger och sover. Han har aldrig slagit mig men drickandet och förnekandet är så mycket värre än det enligt mig.

Det har pågått i två år. Fast egentligen har det nog pågått längre än så, men jag har bara bott med honom i två år, så jag vet inte. Jag trodde jag var en stark person som kunde göra slut om jag hamnade i en dålig relation, men jag vet ju vem han är när han inte dricker! Då är han härlig.
Han vet väl i grunden om att han dricker för mycket och ibland får han ett ryck och ska detoxa och det har som längst hållit i ett par månader.

Hur kan jag låta mig påverkas av hans elakheter, när jag VET vad det beror på... :(
Logiskt så förstår jag ju, men DET GÖR SÅ ONT.
Och hur kan jag sakna honom efter allt han ställt till med... Jag slipper ju nu torka nedpissade golv, ligga vaken på nätterna och vara beredd på vad som helst, missköta jobb o relationer för att han kräver uppmärksamhet/omvårdnad.
Slipper med text, ord, handlingar försöka nå in i en alkoholtrasig, totalförnekande och egotrippad hjärna...
Varför är jag inte bara glad, lättad och tacksam...?

Han valde spriten. Då det bara är jag som har problem med honom när han är full så borde jag söka hjälp och försöka att lära mig att hantera honom när han är full. Att barnen är rädda och att till slut, efter mer än 15 års förhållande, mina föräldrar sett och hört honom hålla på med mig i fyllan och tro att han slår mig, det är inget han väljer att lyssna på.