Forum för anhöriga

Är Al-Anon något för mig? Lite info!
Ja, det är något vi som anhöriga frågar oss och jag vet att många är rädda för att det skulle vara en sorts "sekt" där man är tvungen att bli Kristen.
Det är en missuppfattning som tyvärr hindrat många att söka sig till en stödjande gemenskap. Men kom ihåg, att medlemmarna i Al-anon är vanliga människor, precis som du och jag.. Om en grupp inte passar dig, prova om du kan hitta en annan, innan du kastar in handduken!
Al-Anons 20 frågor till dig som anhörig.

Har inte sett er på Forum på ett tag och undrar bara hur det går för er..?
Nattkram från mig så länge/ "etanolen"

Hur håller ni er borta från medberoendet? Bor inte tillsammans med min fästman, som är periodare pga olika skäl, delvis hans alkoholism. Men det tycks som om gränserna suddas ut allt mer för varje år. Från början var han så noga med att ta ansvar för sitt eget drickande och han behöll på något sätt kontrollen under sina perioder. Vi har nu varit tillsammans i 3,5 år, drygt och allt är förändrat. Han tappar kontrollen, har demens, vet inte vilken dag det är,vad han har sagt och gjort. Hans arbete ligger starkt i farozonen.

Ena stunden är jag säker på att det enda jag kan göra är att lämna honom, för att i nästa stund börja tvivla.
Överdriver jag bara hela situationen? Är det jag som är "för tjatig"? Är det mitt fel att vår relation blivit sämre?

När fick ni nog? Vad var det som krävdes för att ni skulle sätta ner foten en gång för alla?

Djävulsdansen finns nu tillgängligt på SVT play igen

http://www.svtplay.se/djavulsdansen

Vi blev ett par för ca fyra år sedan, då jag var 19 och han 21. Han hade då varit nykter i ett halvår efter diverse missbruk och jag hade haft en väldigt svår tid då min mamma och pappa hade gått igenom en minst sagt tumultartad skilsmässa. Han kom att bli min absolut bästa vän, en underbar människa med ett stort hjärta.
Vi flyttade ihop ganska snabbt efter vi träffats då båda sökte ny bostad. Vi kunde prata om precis allt och stod varandra oerhört nära, allt kändes så otroligt bra.

Har varit jobbigt sista tiden med sonen som fyllt 17-år.
Hamnat i trubbel,blivit hotad,misshandlad två ggr.
Och i morse knackade det på dörren,då hade min granne hittat honom liggande utanför på parkeringen....och det var svinkallt ute.
Han var så full och kunde inte stå på benen.
Jag pratade med honom i telefonen kl 01:30,då var han hos en kompis och skulle snart lägga sig sa han.
Vad som hände sen vet jag inte.
Han sover fortfarande och tankarna far i huvudet.
Får såna flash back från tiden när jag levde med hans pappa.

Ja, just nu känner jag mig som ett känslomässigt vrak.
Min sambo är den finaste människa jag träffat och jag kan verkligen inte föreställa mig ett liv utan honom trots hans dagliga alkoholkonsumtion. Han dricker folköl som vatten, så fort burken är tom öppnar han nästa, helt utan eftertanke. Jag har försökt prata med honom om detta ett flertal gånger men det slutar alltid likadant, han blir arg och jag får skuldkänslor.

Ett vuxet barns berättelse om idrotten som räddade och en alkoholiserad far.
Kanotisten Petter Menning.

Bl a säger han: Om pappa var full och hade somnat så fanns det ingen mat. Och då fick han och hans bror åka hem till mamma igen (föräldrarna var skilda och han var ca 7 - 8 år)
Han förstod från han var ungefär 4 år att hans far drack..

Har läst en del här inne och vill nu prova att skriva själv, med förhoppningen att det ska hjälpa mig att sortera tankar och funderingar. Risken är att detta blir väldigt långt. Om någon orkar läsa blir jag väldigt glad och tacksam, men annars ser jag det som ett tillfälle att skriva av mig helt enkelt.