Lördag den 26:e december 2015 kommer för alltid vara en speciell dag för mig. Varför just denna dag kommer jag troligtvis aldrig få svar på. Någon gång under förmiddagen gick det upp för mig vad min livssituation utvecklats till. Skulle kunna skriva en "roman" om bara detta men jag sammanfattar denna händelse som "ett stenhårt slag i magen som nästan golvade mig".
Hur som helst samlade jag ihop mig och konstaterade att jag under lång tid varit i centrum av en nedåtgående spiral tack vare ett långsamt men stabilt tilltagande alkoholmissbruk. Alkolholen hade blivit min bästa och i pricip enda vän. Jag hade tappat kontrollen ...
Visst, jag har reflekterat över min situation tidigare men inte sett det på samma sätt som jag såg det nu. Tyckte tidigare jag hade ganska bra koll på situationen. Jag har trots allt ett bra jobb där jag är uppskattad för mina insatster och som jag trots mitt missbruk ändå skött på ett bra sätt. Jag har även två fantastiskt underbara barn (7 och 10 år). Jag och barnens mamma är förvisso separerade sedan 6 år men har ändå fortsatt gemnsamt fokus på våra barns bästa och har trots allt löst detta bra (tyckte jag tidigare i varje fall - får återkomma här)
Det blev nu så tydligt att det spårat ur och jag var på väg mot en katastrof om inget drastiskt skedde. Det blev så tydligt att merparten av min veckoplanering handlade om hur jag skulle inhandla alkohol och vilka kvällar jag skulle/kunde dricka (i december månad kanske jag hade 1-2 alkoholfria kvällar som mest). All denna planering samtidigt som jag skulle sköta mitt jobb, hämta och lämna barn, köra barn till olika aktiviteter etc.
Lördag den 26:e december bestämde jag mig - jag måste sluta helt med alkolhol. Jag kommer aldrig mer kunna dricka (alkohol) igen ...
De kommande dagarna var de värsta jag upplevt någonsin. Förutom en kraftig abstinens (som dock avtog efter dag 3) hade jag en enorm ångest över hur jag satt mig i denna situation och än värre - hur skulle jag komma ur detta. Och hur skulle jag kunna "leva" utan alkohol? Hur hade jag kunnat vara så feg/"dålig" och hamnat här? Den som varit i motsvarande situation vet vad jag menar.
Måndag den 28:e 8.00 var jag på VC och fick en bra kontakt med en läkare som jag berättade "allt" för och i pricip bröt jag ihop på hans mottagning. Läkaren skickade mig sen till en mottagning för alkoholmissbrukare. Jag förskrevs både sömntabletter (i pricip ingen sömn på 2 dygn), ångestdämpande och erbjöds även antabus. Tackade nej till antabus då jag trots allt kände att jag inte skulle dricka mer men hämtade ut övriga preparat. Så här i efterhand har jag bara tagit en sömntablett vilket jag är glad för. Livrädd för att ersätta ett behov med ett annat ...
Utöver min egna övertygelse gav det mig mycket positiv energi att min exfru (som är en riktigt bra mamma och människa) sa följande när jag berättade för henne om min situation."Du får lösa detta själv men det var bra och modigt du berättade. Nu kan det bara bli bättre. Du är skyldig dina barn att lösa detta. Ta hand om dig". Var väldigt orolig innan jag berättade för henne hur hon skulle reagera då vi trots allt har våra barn gemensamt ...
DESSUTOM spenderade jag MASSOR av timmar på detta fantastiska forum - Alkoholhjälpen. Läste många trådar från början till slut och såg fantastisk utveckling, kämpande, stöttande ... Berra, Leverjag, Zorro, Vilja, Sisyfos, Ebba, Mick etc. Blev ärligt talat djup rörd och hade vid ett flertal tillfällen tårar i ögonen ... Inser hur mkt man behöver andra som förstår samtidigt som man kämpar "själv"
Nyårsafton 2015 - "det svåra är inte att sluta - det svåra är att inte börja igen". Läste detta någonstans på forumet och detta tar jag med mig in i 2016.
Önskar er alla som kämpar ett Gott Nytt År. Och fortsätt kämpa.