Hej alla fina människor!

Sent omsider har det blivit dags för mig att ta mina första trevande steg på det här forumet, som jag har följt ett tag redan. Efter helgens händelser känner jag att det inte kan vänta längre. Jag måste försöka ta mig ur en situation som jag har befunnit mig i alldeles på tok för länge. Jag vet inte var jag ska börja. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på all öl och allt vin jag har hinkat i mig genom åren, alla baksmällor, all ångest, alla minnesluckor, alla taxiresor i halvt medvetslöst tillstånd, all skam och allt självhat. Jag blir rent desperat förtvivlad när jag tänker på vad som kan hända mina barn om jag inte ändrar mitt beteende nu och hur nära jag antagligen är att förlora min sambo, som stått ut med mitt visserligen periodvis helt normala och kontrollerade drickande men i många fall hejdlösa supande. Jag blir så ledsen när jag tänker på den där unga tjejen som drack sina första folkisar på högstadiet och inte fick någon hjälp, trots att många måste ha märkt redan tidigt att hon var en av de där som inte kunde hantera alkoholen.

Glaset är alltid halvtomt, jag får aldrig nog, jag dricker tills jag stupar och det var inte ens charmigt när jag var tjugo. I min ålder är det minst sagt motbjudande. En av anledningarna till att jag inte har sökt hjälp tidigare är att jag å ena sidan är en person som titt som tätt super okontrollerat, men å andra sidan är en rätt vanlig mamma som älskar att läsa böcker, yoga och träna. En skötsam egenföretagare och en omtänksam och kärleksfull vän. En som är bra på att dölja och förneka, släta över och få folk att titta åt ett annat håll. En annan anledning är att det är så många runtomkring mig som har betett sig precis som jag och vi har antagligen varit bra på att övertyga varandra om att det vi håller på med är normalt. Jag vet att jag har ett problem, jag har vetat det länge och jag har redan försökt flera gånger att ta mig ur det men rätt vad det är ramlar jag ändå ur den där taxin klockan halv fem på morgonen och då är det liksom kört. Den här gången ska jag ta hjälp av en samtalsterapeut och försöka hitta ett sätt att gå vidare utan alkoholen. Jag vet ju hur underbart livet kan och borde vara. Jag hoppas att vi kan hjälpa och stötta varandra här. Nu får det vara nog med skam och självhat och förnekelse!

Avslutat konto

Bra att du är här och att du har startat en egen tråd. Det är ett litet steg på vägen. Själv tyckte jag att det var en liten befrielse att första gången få det på pränt att jag hade problem. Se det svart på vitt. Även om jag vetat om det sedan tonåring. Var precis som du beskriver. Drack till man spydde eller däckade. Konstigt att inga vuxna reagerade. Många av oss fortsätter i samma anda upp i vuxen ålder och lyckas hålla den där fasaden utåt. Det är som du säger att man söker sig till likasinnade och tycker då att det är helt ok och normalt. Man curlar för varandra och slätar över när någon blivit för packad och gjort bort sig, varit otrogen osv. Man tröstar och säger -äsch, du var ju inte fullare än nån annan. Det var väl inte så farligt. Kanske av rädsla över att se sanningen eller för att "vännerna" ska dricka mindre och man blir själv kvar i sitt elände. Det är ju så himla skönt när någon blir fullare än en själv för då framstår man ju som lite präktig plötsligt.
Tycker att det är rätt beslut av dig att ta kontakt med en samtalsterapeut. Något jag funderar själv på att göra igen då jag upplevt det som positivt. Önskar dig lycka till!

Håhåjaja

Tack för att du skrev på min tråd och hälsade mig välkommen! Nu känns isen bruten och allt blir lite mindre läskigt. Men visst är det skrämmande att sätta orden på pränt. Hur ska det då inte bli att faktiskt prata med någon? Jag vet inte om jag någonsin har sagt orden högt, ens för mig själv. Skammen är så total! Och det är precis som du skriver, man curlar för varandra och hur många gånger har jag inte själv sagt/fått höra "du var ju inte fullare än någon annan". Nej, men ni andra kanske åtminstone kommer ihåg vad som hände. (Skamsköljning!) Tack för peppen, nu känns det verkligen som att jag har supit ner mig för sista gången. I morgon ska terapeuten ringa tillbaka. Vi får väl hålla tummarna och se vad det ger. Lycka till själv! Jag tror på dig!

farmor

Nu är du på rätt spår! Hoppas att du får ett bra samtal och att du vågar vara öppen och ärlig. Om det blir svårt att uttrycka sej kan du läsa från ditt eget inlägg. Lycka till och välkommen till oss!

Avslutat konto

Hoppas att samtalet med terapeuten går bra idag och leder till något nytt. Öppnar eller kanske rentav stänger lite dörrar som hjälper dig på din väg i rätt riktning. Själv har jag varit vit i 10 dagar (tror jag) och det har börjat vända nu. Har fram till nu i stort sett vaknat med huvudvärk och känt mig nästan bakis. Imorse kändes det dock lite bättre. Liiiite huvudvärk men det var också allt. Det känns underbart och jag vill aldrig tillbaka till fylleångesten igen. Det jag hela tiden oroar mig för är att jag ska börja glömma att jag inte kan dricka och falla tillbaka igen. När det gått en tid lurar man ju sig själv och allt sunt förnuft är som bortblåst och man tror att man jan dricka igen. Därför är det så bra att gå in här och bli påmind.

Håhåjaja

Hej! Tack! Jag hade ett samtal med terapeuten på telefon i dag och på måndag ska vi ses. Det är några dagar till dess, men det ska jag nog klara. Det var ett ganska känslosamt, men bra samtal och jag kan tänka mig att det blir mer av den varan på måndag... Tio dagar, heja dig! Skönt att du börjar må bättre också. Visst är det skönt att komma ut ur dimman? Man vill aldrig dit igen! Tyvärr upplever jag just den där förrädiska glömskan som min kanske största fiende och det sa jag också till terapeuten i dag. Jag vill smida medan järnet är varmt, dvs innan jag glömmer/förtränger hur fruktansvärt dåligt jag mådde i söndags och börjar intala mig själv att jag inte alls har några problem och att det som hände minsann inte ska upprepas, trots att jag vet att det kommer att upprepas i all oändlighet om jag inte nu äntligen gör något för att stoppa det. Fy tusan för att vara bakis. Det känns ibland som att jag har ägnat halva mitt liv åt att vara bakis, ha ångest och skämmas - vilket otroligt slöseri! Ibland tänker jag dessutom på en textrad av Ken Ring som jag hörde en gång: "I mitt liv har jag druckit upp ett systembolag". Ja, så känns det ibland och jag är inte direkt stolt över mig själv. Men då brukar jag försöka plocka fram fina saker i mitt liv som jag är nöjd med och stolt över och det finns ju trots allt, även om det kan vara svårt att se när man mår som allra sämst. Be strong!!

Håhåjaja

Och tack för ditt svar! Jag känner mig väldigt välkommen och trygg här. Det är svårt att vara öppen och ärlig. Jag märker att skammen är otroligt stark. Men jag SKA göra det den här gången, så är det bara!

Hej! Modigt av dig att skriva här. Detta kommer gå bra ska du se, vad bra att du tar hjälp med en samtalsperson.
Jag hejar på dig!
Kram studenten

Håhåjaja

Sitter på jobbet och dricker kaffe och märker att jag har väldigt svårt att koncentrera mig på arbetet. Tankarna flyger och far och jag har lite fjärilar i magen. Inte på det sättet som jag brukar kunna få på fredagskvällen när jag vet att jag snart får slå mig ner med den där ölen eller det där glaset vin, utan ett annat slags fjärilar. Jag känner mig nervös inför måndag, när jag ska träffa en person med lång erfarenhet av att hjälpa människor i min situation, och jag märker att jag sätter otroligt stort hopp till detta möte. Kommer den personen att kunna ge mig några verktyg för att äntligen klara det som jag redan har misslyckats med så många gånger, nämligen att en gång för alla ta kontroll över mig själv, mitt eget liv? Säga till mig själv och andra: nej tack, jag har slutat. Jag vill inte ha mer, jag kan inte hantera det.

Veckan har hittills färgats mycket av ångern och skammen sedan lördagen och jag har kastats fram och åter mellan antiminnen från olika skeden av mitt liv. Det finns så många jobbiga minnen från dagar och kvällar som spårat ur, tillfällen som hade kunnat ta en ände med förskräckelse men av någon lycklig slump inte har gjort det (jag måste ha haft en skyddande ängel). Jag kan liksom inte värja mig, minnena dyker upp på näthinnan och jag stönar "håhåjaja" för mig själv. Hur blev det så här? Och samtidigt som jag vet att varje människa måste ta kontrollen över sitt eget liv kan jag inte låta bli att göra mig själv lite, lite grann till ett offer och fråga mig varför ingen har tagit mig i nackskinnet och släpat iväg med mig till AA eller till vårdcentralen eller vad som helst. Varför är vi så rädda för att säga som det är? Själv är jag mest rädd att mitt beteende har gett mig skador för livet (min stackars hjärna, min stackars kropp). Det måste väl ändå vara värre än att konfrontera någon och säga "du dricker för mycket, det börjar bli ett problem"?

I helgen ska jag bara vara med familjen och vi har massor av saker inplanerade. Min sambo vet inte att jag ska på möte på måndag, jag vill vänta till efteråt med att tala om det, men jag hoppas och tror att han kommer att bli glad och lättad och stötta mig hela vägen, precis som han alltid har gjort. Men jag vet också att jag måste vara tydlig med att jag önskar att han ska hjälpa mig, att han påminner mig om vad jag lovat mig själv och honom, utan att för den skull vara fördömande. Jag känner att jag är så otroligt skör och jag kommer att behöva hans kärlek, styrka och mod för att klara det här.

Sist men inte minst önskar jag er alla massor av kraft och mod. Vi måste klara det här, jag vet att vi kan!

Håhåjaja

Jag skrev just ett inlägg. Jo tack, det går bra. Jag är inne i en jobbig tankeprocess och plågar mig själv med destruktiva minnen, men jag hoppas kunna släppa dem snart och gå vidare. Hur går det för dig? Hur mår du?

Krumeluren

Nu har jag äntligen registrerat mig!
När jag läser ditt första inlägg så känner jag igen mig till 100%.
Igår var jag ledsen och började dricka vin så fort jag kom hem från jobbet och slutade inte förrän jag somnade. Minns inte kvällen men skickade en massa genanta sms som jag ångrar djupt. Vilken oerhört patetisk människa jag är! Mår så dåligt idag. Har ångest i kubik.
Nu måste jag bara ta tag i mitt drickande. Vill egentligen inte sluta helt men tycker att det är så svårt att vara måttlig.
Hur gör man? Tips mottages tacksamt.

anonym11208

Du är inte patetisk, du har drabbats av en sjukdom, precis som de flesta här på forumet. Starta en egen tråd, skriv och läs, det hjälper att se att man inte är ensam. Det är en otrolig värme här på forumet. Ha en alkohol hemma, då kan du ju inte dricka. Jag brukar planera saker på morgonen ,saker jag inte kan ställa in, då blir det också lättare att stå emot. Ta en dag i taget, var nykter idag men lova inget för morgondagen, ta det då.

Håhåjaja

Nu har det gått några dagar sedan jag skrev här på forumet och jag har inte riktigt hunnit komma ikapp med vad ni andra har skrivit. Hej Krumeluren! Hur har det gått för dig? Tyvärr har jag inga tips till dig i nuläget, eftersom jag sitter i samma sits som du, men jag har tagit ett första litet steg genom att kontakta en mottagning där man kommer i kontakt med en samtalsterapeut. Jag har bara precis börjat, så vi får se vad det ger. Det första intrycket var i alla fall gott! Vi pratade bland annat om hur man ser på sig själv och sina val och vad man bestämmer sig för att göra. Att man väljer och att man inte behöver göra så stor grej av det. Hjälp vad flummigt. Det lät bättre inuti mitt huvud. Kanske kan jag formulera det lite bättre längre fram. Vi får hoppas det.

Nu har jag i alla fall inte druckit på över en vecka och det har gått bra. Jag var till och med på en AW med jobbet i fredags och gick hem a-fri klockan sju. Det var nog första gången i mitt liv! Jag är annars alltid den som håller på längst och lockar ut andra på "dåligheter" (ja, så ser jag på mig själv, vilken härlig självbild - allt är mitt (eget) fel!). Hur som helst känner jag mig förvånansvärt skakig, jag sover mycket och vaknar med huvudvärk varje morgon. Dessutom oroar jag mig för vad förra lördagens händelser kommer att få för konsekvenser för människor omkring mig. Och det är det här som jag är så förbaskat trött på - att gå omkring med ångest och avsky mig själv för saker som hänt på fyllan. Dessutom är jag just nu mer än någonsin rädd att jag har skadat mitt kropp och min hjärna. Känner mig så konstigt ofokuserad och fumlig. Tar mig i kragen och går vidare. Ett steg i taget. The only way is up!

Leverjag

Känner igen det där med obalans och vara skakig. Huvudvärk hade jag ganska länge. Sova mycket är bra! Du läker sakta. Ge dig tid. Tänk vad länge alkoholen har fått bryta ner kroppen. Det tar tid. Nya leverceller utvecklas först efter ett halvår lästa jag någonstans. Men varje dag du är nykter ger din kropp en liten tid att rensa och läka.

Etanol är ett nervgift som även bryter ner muskelceller. Det brukar märkas i armar och ben som svaghet och dålig blodcirkulation. Huvudvärken ger med sig efter några veckor men se till att du dricker mycket nu och ta gärna vit B12 extra. Vanligt att de som slutar lider av vätskebrist och brist på vit och mineraler. Kan kollas upp med enkelt blodprov på VC.

Krumeluren skrev nyss tips till Bollan som du kan titta på. Finns många bra tips här. Det gäller att bestämma sig och ta till alla knep som går för att avstå den första tiden. Brukar bli mycket lugnare efter ung en månad. Släpp tankar på gammalt. Fokus på nu och nästa dag bara. Ångesten bleknar när vi inte dricker alkohol som skapar ångest rent fysiskt.

Styrkekramar!

Håhåjaja

Hej Leverjag! Tack för svar och pepp och styrkekramar! Jag behöver det. Och jag behöver verkligen påminnas om att lämna det gamla bakom mig och gå vidare. Men det är svårt när så mycket just nu kretsar kring att bryta gamla dåliga vanor. Det faller sig naturligt att gamla destruktiva minnen gör sig påminda. I kväll ska jag i alla fall fira ett födelsedagsbarn och skapa nya, glada a-fria minnen med tårta och ballonger. Och kanske lite B12... Styrkekramar tillbaka! Ska kolla Krumelurens tips också.

Leverjag

Det var mina tips i Bollans tråd. Missade ett kommatecken efter Krumeluren. Precis, ersätt med nya bra minnen och vardag. Det byts ut så sakteliga. Försök att släppa de jobbiga tankarna. Bara låta dem passera. Jag tänkte, inte nu, jag håller på att bli nykter så den där tanken, känslan får jag hantera senare. Mindfulness är bra för att skingra tankar som dessa. När de kommer, fokusera på något, se det, lägg märke till hur det ser ut, färg, form, smak, lukt, ljus, ljud. Koncentrera dig en stund så passerar det där självplågande surret i hjärnan.

Ha så trevligt!

Nyckelpigan

Välkommen hit! Jag känner igen mig själv i mycket du skriver... det är jättestarkt av dig att ta tag i allt nu, att skaffa samtalshjälp fastän du är rädd för det! Jag tror att vi är många här som känner igen oss i det du skriver - att man efter ett tag "glömmer" och tror att man kan dricka "normalt". För mig har forumet hjälpt mycket, dels i att vara helt ärlig och sätta tankarna på pränt, man kan gå tillbaka och läsa och man får även bra feedback. I början läste jag även i timtal dagligen, när jag läste andras historier och kände igen mig blev det svårare att blunda och tro att man inte har några problem med a. Sen är det en förrädisk "vän" som nästlar sig in överallt, bra att ha så mycket stöd som möjligt.
Det blir lätt att man sparkar på sig själv, framför allt i början, mitt råd är att minnas tillräckligt av ångesten för att få dig att fortsätta söka hjälp och gör ditt bästa i att lägga resten åt sidan. Du kan i te ändra på det som hänt, du kan bara ändra på idag och framtiden. Ge sig en stor klapp på axeln att du sökt hjälp! Stor kram

Skönt att det verkade gå bra på samtalet. Tror att det kommer att bli jättebra med samtal och att skriva härinne. Du är en bit på väg nu.
Jag plockade fram minnena då och då, lite i taget... För de gör ont. När jag plockar fram dem nu när det gått ett tag, så är det lite lättare faktiskt. Jag dricker inte längre och oavsett om minnena gör ont, är pinsamma etc, så har jag gjort något åt problemet. Och det kan man hitta styrka i.
Önskar dig lycka till med din kamp! Håll ut nu!

Nyckelpigan

Håller helt med Sisyfos - jag plockade även fram minnena bit för bit när det gått ett tag, när jag hade fast mark under fötterna och inte skulle riskera att använda minnena till att fortsätta dricka eftersom jag inte tyckte jag var värd något. När man gjort mågot åt problemet kommer självkänslan sakta tillbaka och då kan man lättare hantera att man gjort fel tidigare. Stor kram