Hej alla fina människor!
Sent omsider har det blivit dags för mig att ta mina första trevande steg på det här forumet, som jag har följt ett tag redan. Efter helgens händelser känner jag att det inte kan vänta längre. Jag måste försöka ta mig ur en situation som jag har befunnit mig i alldeles på tok för länge. Jag vet inte var jag ska börja. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på all öl och allt vin jag har hinkat i mig genom åren, alla baksmällor, all ångest, alla minnesluckor, alla taxiresor i halvt medvetslöst tillstånd, all skam och allt självhat. Jag blir rent desperat förtvivlad när jag tänker på vad som kan hända mina barn om jag inte ändrar mitt beteende nu och hur nära jag antagligen är att förlora min sambo, som stått ut med mitt visserligen periodvis helt normala och kontrollerade drickande men i många fall hejdlösa supande. Jag blir så ledsen när jag tänker på den där unga tjejen som drack sina första folkisar på högstadiet och inte fick någon hjälp, trots att många måste ha märkt redan tidigt att hon var en av de där som inte kunde hantera alkoholen.
Glaset är alltid halvtomt, jag får aldrig nog, jag dricker tills jag stupar och det var inte ens charmigt när jag var tjugo. I min ålder är det minst sagt motbjudande. En av anledningarna till att jag inte har sökt hjälp tidigare är att jag å ena sidan är en person som titt som tätt super okontrollerat, men å andra sidan är en rätt vanlig mamma som älskar att läsa böcker, yoga och träna. En skötsam egenföretagare och en omtänksam och kärleksfull vän. En som är bra på att dölja och förneka, släta över och få folk att titta åt ett annat håll. En annan anledning är att det är så många runtomkring mig som har betett sig precis som jag och vi har antagligen varit bra på att övertyga varandra om att det vi håller på med är normalt. Jag vet att jag har ett problem, jag har vetat det länge och jag har redan försökt flera gånger att ta mig ur det men rätt vad det är ramlar jag ändå ur den där taxin klockan halv fem på morgonen och då är det liksom kört. Den här gången ska jag ta hjälp av en samtalsterapeut och försöka hitta ett sätt att gå vidare utan alkoholen. Jag vet ju hur underbart livet kan och borde vara. Jag hoppas att vi kan hjälpa och stötta varandra här. Nu får det vara nog med skam och självhat och förnekelse!