Hej!
Glad, överpresterande student som alltid tar på sig mer ansvar.
Har två jobb vid sidan av studierna och lever i 110.
På ytan är det så jävla bra men det är det ju inte. Inte egentligen.
Jag mår fördjävligt och jag dricker alldeles alldeles för mycket. Minns inte när jag var nykter en hel vecka längre.
Jag hatar det. Jag vill inte mer. Självförakt och studierna börjar ta stryk över mitt beteende/beroende nu. Relationen med mannen börjar ta stryk, jag isolerar mig mer från vänner. Har slutat att träna för jag är ju antingen full eller bakis. Gått upp mer än 10 kg sedan i somras och jag ser sliten ut.
Jag känner mig sliten.
Jag känner mig trasig och tom.
Så många relationer, beslut och vägval jag onyktert valt. Men det har inte bara varit skit. Väldigt många roliga minnen, härliga vänner och goda drinkar i diverse länder har jag hunnit med med åren. Ibland kan jag dricka "normalt" men oftast inte.
Jag tror man kan kalla mig för periodare, om man nu vill sätta stämpel på det.
Förälskad i alkohol vid första ögonkastet. För det är ju det där, oavsett hur dåligt och farligt och knäpp jag blir av alkoholen så förlåter jag alltid den och dricker igen. För att när jag är berusad så är allt så lätt. Men det är ju oxå en lögn nu när jag skriver det, "lätt". De värsta scenarierna och händelserna jag varit med om är just när jag varit full. När den gnutta självbevarelse och överlevnad försvunnit, när det svåra blir dubbel så svårt. De gånger jag känt att livet inte är min kopp te längre. Då har jag varit berusad. Så att allt blir lätt, det är en lögn. För mig själv.
Jag behöver bli nykter, jag vill vara nykter. Hur fan gör man det?
Vem är jag, när jag är nykter en längre period?
Här kommer jag skriva ut allt, naket och anonymt.
Min resa ur den farliga dansen.
Mvh
Studenten