Hej! En förlorad Norska här. Först vill jag ursäkta mej för alle skrivfel. Är inte i skick till att rätta. Bara skriver rakt fram. Hittade detta forumet i desperation och läst i två dygn medan jag ligger och skakar.
Lite om mej sj: 31 årig "tjej" som bor i en liten stad Flyttade till sverige med mitt ex för några år sedan. Vi gick isär, fast jag behöllit huset och har nu dom senaste två år enen med en ny sambo.
Har under senaste åren självmedisinerat mej med alkohol. Ingen utsäkt, fast sänn jag 18 år och fick en hjärninflamiation, jag varit sjuk. Svåra muskelsmärtor, utmattning och sömbesvär. Ifrån att skulle börja läsa jurik, och ha ett jättesocialt liv, till och bli sjukpensionär har varit en jättesorg. Numära varit sjuk halva mitt liv och jag så sjukt sliten. Mitt drickande som sagt sporat ur, och har råkat göra så mycket dårliga väl att det är konstig att jag vid liv äller inte i eller hemlös.
Nådd botten och nu. Limbo. Jag total sabbat min ekonomi (HAR SÅ JÄVLA ÅNGEST!!!!!) redd jag inte kommer lyckas ta mej ur och mista mitt hem), sårat min kille så många gånger att känner jag blir illamående. Druckigt i hela natt, och när jag väknade efter två timmar med sömn idag, ovårdat (inte duschat på en vecka), dyngsvätt och så skakig och illamående att jag innser min kropp inte kommer orka mer. Hadde en vit period i på åtta veckor vid jul/nyår, fast hamnade tillbaks nu då jag fick slut på sömnmedisin och var vaken i 3(!) dygn rad..
Skulle som sagt skriva en lista härifrån till månen om alla sjuka grejer jag gjort i fyllo senaste året fast är så illamående och känner ångesten tar överhand.
Ligger nu hemma hos min pappa på mitt gamla flickrom. Min gamla fader tror jag bara är "vanligt" sjuk och det samma tror min kille. Berättar jag för pappa, kommer han bli förkrossad och min kille skulle nog bli så besviken att han kanske lämnar mej. Har jugit så mycket att jag inga mära chanser kvar. Nu sådan sjukt ångest att han skal hitta några tomma flasker jag gömd och glömde slänga innan jag åkte. Igen, min kille tror jag här för att och skal till sjukhuset, för han vågar inte ha att jag skal vara sjölv medan han på jobbet.
Ringde en hjälptelefon förut idag för jag mår så dårligt och läst att det kan vara jättefarligt. Var nära att be pappa köra mej til vårdcentralen nu, fast biter ihop än så länge. Ringde och frågade vad dom skulle göra, och det var tydligen inte mycket.
Måste ha hjälp, fast har ingen stänns att ta vägen. Privat vård jag inte råd med i nuläget. Och bärättar jag för min läkara, kommer han dra inn mitt körkort om jag skal få vård.
Någon som kam svara mej på hur länge detta kommer vara? Svättas, hög puls, hjärtklapp, skakar, och tappar ibland kännslan i händer och fötter. Har supit mer eller mindre konstant i en månad. Even tappat mitt hår. Någon som ärfarenhet med hårtap? Tror det beror på b-vitaminbrist. Är då redd det aldrig växer tillbaks. Jättejobbigt att se sin egen skalle. Jag en mycket fånfängd persion, och detta med att vara snygg har liksom varigt det "enda jag haft kvar", fast nu det borta med och jag så förtvivlad. (Ja, jag vet det löjligt)
Finns det flera här inne som sjuka och hälsoroblem förutenom själva misbrukandet?
Igen, mitt problem är att när jag nykter jag så fruktansvärt lätt allt ihopa, och så trött på att ha helsoproblem att jag många gånger bara vill slippa. Kommer måste leva med min sjukdom resten av mitt liv och så trött på värken att det svårt att motivera sej. Kommer aldrig orka få ungar, ett jobb eller kunne träna. Alldrig använt droger enbart mediciner utskrivna av läkaren.
Är så deprimerad att jag kanske skulle forsökt Igen, jag en vit period vid jul (fast drakk på nyår och det gick bra)
Fattar att detta ett rörigt fast sådan sjuk ångest och tänker på alla jag jugit för, pösen med oöppnade räkningar, huset, mina djur, och svätten rinner. Fast Tycker ångesten och mitt dårliga samväte värre änn abstinensen.
Sökte lite på nät, och hittade AA-möten i min hem-ort. Någom som ärfarenhet? Läste på nät om dom 12 stägen och tyckte det blev så mycket prat om gud/härren. :| Ingen religös människa och kommer heller aldrig bli det. Tycker ochså det låter helt ekstremt läskigt att gå på ett möte i sådan liten stad för ALLA känner alla. Vet ju att det anonymt, fast svårt att fatta att ingen kommer märka. Alternativt kan en åke till en anbsn ort, fast det skulle min kille märka.
Snälla, ursäkta igen för skrivfel och röra. Mår så och rädd för min hälsa, och sjukt rädd att förlora min kille och mitt hem
;(((