Hej! En förlorad Norska här. Först vill jag ursäkta mej för alle skrivfel. Är inte i skick till att rätta. Bara skriver rakt fram. Hittade detta forumet i desperation och läst i två dygn medan jag ligger och skakar.

Lite om mej sj: 31 årig "tjej" som bor i en liten stad Flyttade till sverige med mitt ex för några år sedan. Vi gick isär, fast jag behöllit huset och har nu dom senaste två år enen med en ny sambo.

Har under senaste åren självmedisinerat mej med alkohol. Ingen utsäkt, fast sänn jag 18 år och fick en hjärninflamiation, jag varit sjuk. Svåra muskelsmärtor, utmattning och sömbesvär. Ifrån att skulle börja läsa jurik, och ha ett jättesocialt liv, till och bli sjukpensionär har varit en jättesorg. Numära varit sjuk halva mitt liv och jag så sjukt sliten. Mitt drickande som sagt sporat ur, och har råkat göra så mycket dårliga väl att det är konstig att jag vid liv äller inte i eller hemlös.

Nådd botten och nu. Limbo. Jag total sabbat min ekonomi (HAR SÅ JÄVLA ÅNGEST!!!!!) redd jag inte kommer lyckas ta mej ur och mista mitt hem), sårat min kille så många gånger att känner jag blir illamående. Druckigt i hela natt, och när jag väknade efter två timmar med sömn idag, ovårdat (inte duschat på en vecka), dyngsvätt och så skakig och illamående att jag innser min kropp inte kommer orka mer. Hadde en vit period i på åtta veckor vid jul/nyår, fast hamnade tillbaks nu då jag fick slut på sömnmedisin och var vaken i 3(!) dygn rad..

Skulle som sagt skriva en lista härifrån till månen om alla sjuka grejer jag gjort i fyllo senaste året fast är så illamående och känner ångesten tar överhand.

Ligger nu hemma hos min pappa på mitt gamla flickrom. Min gamla fader tror jag bara är "vanligt" sjuk och det samma tror min kille. Berättar jag för pappa, kommer han bli förkrossad och min kille skulle nog bli så besviken att han kanske lämnar mej. Har jugit så mycket att jag inga mära chanser kvar. Nu sådan sjukt ångest att han skal hitta några tomma flasker jag gömd och glömde slänga innan jag åkte. Igen, min kille tror jag här för att och skal till sjukhuset, för han vågar inte ha att jag skal vara sjölv medan han på jobbet.

Ringde en hjälptelefon förut idag för jag mår så dårligt och läst att det kan vara jättefarligt. Var nära att be pappa köra mej til vårdcentralen nu, fast biter ihop än så länge. Ringde och frågade vad dom skulle göra, och det var tydligen inte mycket.

Måste ha hjälp, fast har ingen stänns att ta vägen. Privat vård jag inte råd med i nuläget. Och bärättar jag för min läkara, kommer han dra inn mitt körkort om jag skal få vård.

Någon som kam svara mej på hur länge detta kommer vara? Svättas, hög puls, hjärtklapp, skakar, och tappar ibland kännslan i händer och fötter. Har supit mer eller mindre konstant i en månad. Even tappat mitt hår. Någon som ärfarenhet med hårtap? Tror det beror på b-vitaminbrist. Är då redd det aldrig växer tillbaks. Jättejobbigt att se sin egen skalle. Jag en mycket fånfängd persion, och detta med att vara snygg har liksom varigt det "enda jag haft kvar", fast nu det borta med och jag så förtvivlad. (Ja, jag vet det löjligt)

Finns det flera här inne som sjuka och hälsoroblem förutenom själva misbrukandet?
Igen, mitt problem är att när jag nykter jag så fruktansvärt lätt allt ihopa, och så trött på att ha helsoproblem att jag många gånger bara vill slippa. Kommer måste leva med min sjukdom resten av mitt liv och så trött på värken att det svårt att motivera sej. Kommer aldrig orka få ungar, ett jobb eller kunne träna. Alldrig använt droger enbart mediciner utskrivna av läkaren.
Är så deprimerad att jag kanske skulle forsökt Igen, jag en vit period vid jul (fast drakk på nyår och det gick bra)

Fattar att detta ett rörigt fast sådan sjuk ångest och tänker på alla jag jugit för, pösen med oöppnade räkningar, huset, mina djur, och svätten rinner. Fast Tycker ångesten och mitt dårliga samväte värre änn abstinensen.

Sökte lite på nät, och hittade AA-möten i min hem-ort. Någom som ärfarenhet? Läste på nät om dom 12 stägen och tyckte det blev så mycket prat om gud/härren. :| Ingen religös människa och kommer heller aldrig bli det. Tycker ochså det låter helt ekstremt läskigt att gå på ett möte i sådan liten stad för ALLA känner alla. Vet ju att det anonymt, fast svårt att fatta att ingen kommer märka. Alternativt kan en åke till en anbsn ort, fast det skulle min kille märka.

Snälla, ursäkta igen för skrivfel och röra. Mår så och rädd för min hälsa, och sjukt rädd att förlora min kille och mitt hem
;(((

Sundare

....sedan 3 dagar. Säger välkommen til dig.
Läs trådarna här och all nyttig fakta, kanske hittar du svar på några av dina frågor.
Hoppas du får en ok natt så du får återhämta dig lite.
Hörs igen!
PS jag tror verkligen på AA men har samma problem som du att bo i en liten liten stad. Känns sisådär att gå dit så jag har inte gjort det än. Tyvärr för jag vet att det varit bästa vägen för så väldigt många! Ds

Norskan

Tack för svar. <3 skriver mera i morgon. Så trött sv sömnbrist.Känns som det värsta över, men ångesten svår.

Levande

Ett bra första steg att läsa och skriva här finns många kloka människor här med stora hjärtan, som gärna stöttar.
Jag tror att AA är väldigt bra, bor tyvärr så att jag inte har möjligheten annars skulle jag valt det.
Så hoppas du haft en bra natt och att du mår bra
Kram och Styrka/ L

solapan

Vad jobbigt du har det just nu. Ångest suger. Fick mig en tankeställare. Om min dotter mådde som du hade jag velat att hon skulle berätta oavsett vad, tänker jag. Sen förstår jag att man vill vara stark själv och fixa allt. Välkommen hit och kämpa på.

linn

Det är så fruktansvärt att må som du gör just nu, jag har varit där och hoppas aldrig behöva vara där igen. Jag har nog haft mer psykiska besvär som ångest än att varit med om att tappa håret, men alkoholen påverkar nog även mycket fysiskt. Det är så lätt att säga det kommer bli bättre, för i den stunden man är känns det skit, men det tar inte många dagar utan alkohol så mår kroppen bättre och huvudet blir klarare. Stanna på forumet och läs, det har hjälp mig mycket!

Välkommen hit!
Ja, det finns mänga härinne som har underliggande problem med värk, utmattning etc. Ibland tänker jag att sjukvården skulle kunna vara lite tydligare med att det är lätt att hamna i ett missbruk om man använder alkohol som medicin. För mig spårade drickandet ur när jag medicinerade mot trötthet som hade fysiska orsaker. Du har hållit dig nykter i 8 veckor för nte så länge sen. Kör på igen nu. På faktasidan här finns info om abstinens. Du klarar det igen.
Freddie skrev ett inlägg om AA för inte så länge sen. Läs hans tråd. Det är en bra början att skriva härinne också. Hoppas att du kan få lite hjälp.

Sundare

Hoppas du sovit gott och att ångesten avtagit. Ser att vi är många att hälsa dig välkommen på den nyktra resan.
Önskar dig en dag av ro! Hoppas du kan ta dig ut i dagsljuset idag, det gör så gott åt sinnet.
<3

Sundare

Hoppas du sovit gott och att ångesten avtagit. Ser att vi är många att hälsa dig välkommen på den nyktra resan.
Önskar dig en dag av ro! Hoppas du kan ta dig ut i dagsljuset idag, det gör så gott åt sinnet.
<3

Norskan

Tack för att ni orkade läsa mitt röriga innlegg. Kommit lite ur dimman, och abstinenserna släppt lite och ångesten lite bättre. Omöjligt att somna inatt och bara liggat och blundat. Fått byta sängklader och kläder flera gonger för
svättas så.

Vet innerst inne att jag klarar detta, för vill faktisk leva. Är skuldig dom rundt mej. Det som kommer bli svårt är att forsöke finna tillbaks gledjen i helt normala grejer. Är blivit alldeles "flat" i humöret. Ända gongen jag känner på nogon glädja varit när jag druckit, fast nu min tolerans så hög blivit, att jag inte får någon effekt alls. Blir helt shockat över HUR mycket min kropp tolererar. Är 1,65 hög och 50 kilo och kan konsumera en liter stärksprit eller en 3 liter dunk på en natt. Alldeles sinnesjukt och konstig att jag lever.

Ringde min mamma igårkväll och berättade. Känndes bra. Att berätta för min gamla pappa går inte, för han skulle inte klara av det helt enkelt. Min kille vet ju, för etter lögner och smygande under senaste två åren, gick det inte att dölja lenger, men vad jag gjort senaste månaden måste jag holla för mej själv, för om han lemnar, skulle jag nog inte klara bo kvar. Varje seg ekonomisk eller praktiskt.

Gör så ondt och tänka på allt det dumma jag gjort. Haft olyckshändelser som lätt skulle döda mej. Berättar kanska senare, fast nu skäms jag för mycket. Får bearbäta lite itaget.

Hur har ni lyckas förlåta är själva? Jag tappat ALL självrespekt och självkännsla. Börjat denna galna självmedicineringen då jag inte lyckas försona mej med hur mitt liv blivit. Allt jag drömde om (utbilldning, jobb, hobbys) försvann efter jag blev sjuk. Har hela livet varit en perfeksionist, och när en känner sej värdelös i samhellet och går hemma sjuk är det svårt. Har liksom ingen identitet. Nu när mitt utsändet ochså så förstörd blir en ju ennu mera självkritisk.

I fjol lyckades jag lägga på mej nöstan 20 i vikt, och isolerade mej totalt i hela somras/höst. Tog tag i november och gick när alla kilon igen, fast nu den sänaste månaden med så högt konsum, det nog smygigt sej på +5 igen. Tror kanske något vatten, för väldig svullen. Mitt förhollande till vikt/mat ochså förstörd, fast alldrig ärkänt det för nogon. Jag har en vilja som så stärk att jag kan göra sakar tills jag går under. Har kunnat svälta mej i perioder, för det har varit ett sett att kunna känna kontroll över något. En får ochså någon sorts "rus" av hunger. Sjukt men sant. Älskar att känna mej lätt som en fjäder. skönt att kunn visa sej naken, ha sex utsn kläder, bada bastu och bubbelbad med min kille. Vill gärna ha kontroll över maten igen med, men får panik av tanken att lägga på mej. Om en bara kunna träna, så hadde det ju varit lättare. Fast bara en liten promenad, och mina muskler värker i dagar.

Åh, vilken röra jag lyckades med. Väldigt konstig för mej att överhuvudtaget ärkänna allt detta. Tror det första stäget. Förträngd så mycket hämska saker, fast skal försöka dela dom med när jag redo. Skulle kunne skriva en roman om allt det sjuka jag gjort. :|

Nu skal jag gå i duschen. 8(!) dager utan och jag ser förj***** ut. Gruvar för vet att ennu mera hår kommer ramla av och svårt att se sin kropp naken när en så svullen. Tänk att en skal vara så fåfängd. Skämms över det med. Efter det skal jag försöka få en överblikk över mina oöppnade kuvert. I morgon skal jag ta mej ut och köpa b-vitaminer, järn och magnesium. Ätit nu och stolt över det. Vanligen när jag känner mej fet, jag skippar, fast nu fattar jag att jag måste ha i mej näring.

Blev långt och säkert rörigt detta med, fast så många tankar som surrar.

Tack igen. Ni så snälla.
Kram

Norskan

Liggat tänkt inatt, och tror det skulke vara smart att skriva en lista. En lista över grejer jag vill klara av varje dag.

Som at få en ordning på min sömn, rasta mina djur, dusche, få frisk luft/dagsljus varje dag. Ring mina närmsta (inte många, för isolerad mej totalt senaste året och ända jag talar med er mina föreldrar.

Vill ochså skriva en lista over grejer jag vill klara lite fram i tid. Saknar kontakten med vänner, vara ute i skogen, grilla, promenära, odla blommor och grönsaker, ha städat hemma, sola, fota, skriva, läsa böcker och fatta vad jag läser :|, och en dröm på sikt är att påbörja en utbillning. Går ju studera via nät, och vet det skulle påvärka min självkännsla enormt.

Tror ochså jag kommit till den slutsatts att jag skal lämna mina bilnyklar till min kille. Om jag ingen bil, jag ingen möjlighet för att åka ut köpa A. Detta svårt att ärkänna, fast jag even körd bil påvärkad. Detta skrämmer livskiten ur mej. Hadde ochså en incident i höst, fast vågar inte berätta. Skämms så jävligt. Skulle tro det var botten, men nej.. Klarade mej, och forsätte i samma sporet.

Skal nu släppa taget, och "överge" mej. Vet det mitt stora problem, ärkänna och låta mej bli tagit hann om. Har tyvärr blivit alldeles vansinnig när min kille och andra försökt sköta om mej. Kännt mej attackerat och blivit så arg. Vet inte varför jag reagerar på det viset, fast alltid varit så. Skäll funkar ennu värre, för da rymmer jag.

Många lösa tankar i detta innlegget med, fast skönt at skriva av sej. Nu väntar duschen.

Kram

Norskan

Så tacksam för goa önskan.

Nyduschat. Gött, fast skitjobbigt att se hur en misshandlat sin kropp. pluffsig annsikte, stora porar, gula tänder, gul i ögonen, isönderslita naglar, orakat, tunnhårig och full av blåa märken och rivsår. :S

Jaja, Nu jag iallafall nytvättat. En början, så kommer vel det andra gå tillbaks igen. Fast kommer nog hölls mej hemma ett tag innan jag typ visar mej på ICA.

En annan grej, jag inte orkar av numera är den sjuka paranoia'en när min sambo inte svarar i telefon.. Tänker katastrofetankar direct. -Att han hittat något jag gömt och glömd bort, att jag skrivit något brev/nota som jag inte kommer ihåg, och att NU, ja nu han lämnat mej.

Känte kännslan nu, när han inte svarat mej. VET ju han jobbat nattepass, och VET han söver, fast blir helt nervrak, piper ju och grinfärdig nör han ringer upp för blir så lättad.

Blir lite många innlägg här nu, fast skönt å skriva av sej. Läser eran innlägg och väldigt väldigt förvånad över hur lika många historier är. Känner mej igen i så många olika.

Kram

solapan

Men vad jobbigt läge du har. 3 liter på en kväll låter mycket. Om jag förstått det rätt och om det varit jag så hade fokuserat på hälsan. Ordnat en akuttid. Bra att du berättat för andra. Du vet nog vad som måste göras hoppas jag.

Sundare

Är det vad du behöver för att bena ut, förstå och må bättre så är det väl jättebra! Vi läser o hejar på!

Norskan

Ja, min tolerans helt sinnessjuk blivit. Mtp att jag kvinna, och så liten är det ennu mera märkvärdigt.

Har inte på senaste två åren haft så problem med socialt drickande, och som jag skrivit, gick bra att dricka ute under jul och nyår. Går ochså bra om jag och sambo badar bastu och delar en sixpack.

Det är ensam hemma jag sporar ur. Om min kille hemma har jag smygit, fast gått bra det med för vet vad jag risikerat om jag togit för mycket. Men orkar inte smyg numera. Bara en tidfråga innan jag gör bort mej rejält igen, och blir paranoid av att gömma saker och göra mej av med dunkar/flasker.

Stora problemet har varit att killen jobbar olika pass och jag ofta ensam hemma i 12-15 timmar. Då spörar det ur, och drikker tills jag däckar. Däckat på altan i minusgrader, på badrumsgolvet, och förra veckan på köksgolvet. Ingen aning hur länge jag liggat när han kom hem och hittade mej. Han trodde jag var död. Hämsk, blir illamående över vilken sträss oro jag påför honom.

Kan VÄRKLIGEN inte fortsätta. Jag kommer antingen sluta andas, ramla i en trapp, elda upp huset för att jag tänd en brasa eller skruvat på spisen. Har ochså lyckases kutta mej med knivar. Ena gången kuttade jag nestan av mej halva fingeret. Såg ut som någon blivit mördat i badrummet... :S Lyckades redda den, och blev sydd ihop, men den dag idag jag en finger utan kännsla. :|

Åh, detta så jobbit. Allt börjat för att jag värk och inte klarar söva. Har ingen aning hur jag skal lyckades få ett normalt förhollande tills sömn igen. Senste åren jag brukat imovane/stillnockt, men nu har jag inte haft nogot på en månad. Derför jag trillade tillbaks till gamla vanor nu i början på februari. Har en skada på sömncenteret i hjärnan efter inflamationen, och har even diagnos på detta. Skal till min nevrolog igen om några veckor, och höppas att jag kan fortsetta få Imovane igen. Det är det ännda som får min kropp att slappna av tillräklig till att jag somnar. Alkoholen funkade förrr, fast inte numera, heller motsattsen.

Gruvar mej tills dagarna och nätter framöver. Söver ungefär par tre timmar varje natt och är en zombi hela dagerna. Vill bara ha FRID. Enda jag vill. Fattar mycket väl att sömtortyr blir användt, för en tappar värkligen förståndet utan... :|

Svättas fortfarande, men skakningrm borta. Får av mej ringerna på fingrarna nu ochså, så höppas plufsigheten på väg bort den med. Inte orkat setta mej kolla på alla räkningar änn, och inte klarat öppna min mail eller ta min telefon. Ångest över det, och känner mej så värdelös.

Tack för peppen och goda önsken. ❤️❤️❤️ Tänkt mera och mera på detta med bilen. Kommer helt klart att lämna bort mina nycklar. Utan bil kommer jag mej inte ut. Tror det kan vara smart. Har alldeles för många gånger åkt inn och köpt dricka när jag ensam hemma och skakat på det värsta. Litar inte på mej själv nog änn. Vet det kommer dagar om inte länge och jag börjar se och må bättre, och kommer tänka att några öl, eller en vinflaska inte kan va så farligt... Nu jag inget sug alls, men mår jag bättre så kommer det. Garanterad. Hmm.

Kram

Det känns som om du skulle behöva vara ärlig hos en läkare och få hjälp med sömn och värk. Kan mycket väl förstå att du hamnat i ett missbruk.
Alkoholen försämrar säkert både sömn och värk nu, annat än för en kort stund. Den sömn jag fick med a kroppen gav ingen riktig vila. Så mycket vet jag nu.
Och för att inte förgås av ångest har jag plockat fram lite i taget , lite åt gången, skrivit sanningar i andras trådar härinne och ju längre tiden lider, desto bättre mår man och kan då också finna styrka i att man slutat. Då blir det lite lättare att hantera gamla minnen.
Och sen ska du veta att det är en enorm lättnad att slippa oron för att bli upptäckt. Bara fördelar med att avstå helt enkelt.

Norskan

Har en väldigt duktig husläkare och en jättebra nevrolog. Fått den hjälpen jag behöver. Varit sjuk i många år och min fd sambo och mina föreldrar spanderat flera 100 000 på läkarvård privat både i in och utland. Detta ochså något jag skuldkännsla över. Liggat mycket tid under åren ensam på sjukhus. Senaste tre åren orkade jag inte mer, det blev överveldande och hela tiden försöka nya behandligar. Har insett att jag nog måste läva med smärtor och utmattning resten av mitt liv. Mina mitokondrier (cellernas "kraftstation") fungerer typ 20%. Dvs att bara en enkel grej som att gå uppför en liten trappa, eller bära en matkasse gör att jag produserer syra i musklerna och får träningsvärk i många dagar. Äter ingen annan smärtestillande en paracet/ibuprofen och innimellan tramadol. Tidliagere fått injiserad botox och even fått morfin.
Förtreng väldigt mycket av mina år som pasient då det varit så traumatisk, ensamt och förtvilvlad.

Ända jag vill nu är att sova. Med sömn klarar jag av enkla uppgifter som att duscha, diska, sköta om djuren, laga mat åt min älskade kille och hölla huset rent. En utväklar ju tyvärr tolerens för imovanen/dtillnockt och det nog mycket derför jag började dricka i förstahand för flera år sedan.

Borde säkert berättat för min husläkare båda om min till tider ansträngda förhöllande till mat och sjuka a-konsum, fast inte fixat. Vill heller inte ha nogon offentlig rapport om mitt missbruk eller ett inndraget körkort.

Tror bestämd jag nådd botten nu och vänder skutan. Kommer helt enkelt förlora hus, djuren och älskade fina kille, och sista lilla hälsa jag kvar, knske själva livet om jag inte legger av. Att håret ramlat av nestan bra, för hur sjukt det änn låter, så har jag så länge jag varit snygg, lyckas hölla fasaden och ljuga för mej sj och omgivningen. Nu ser ser jag värkligen lika illa ut som jag mår och det fixar jag helt enket inte. Blir ekstremt lädsen av att kolla på min FB och instagram och gamla kort.

Minnen ifrån allt jag gjort, får som du säger bearbätas lite i taget. Största ångesten nu er ekonomien. Måste, måste, måste klara av detta så att jag inte blir tvungen sälja hemmet.

Huvudvärk, febrig och illamående, fast biter ihop!! Tagit på mej mössa så jag släpper se på mina tunna hårfjoner.

Hittade en stillnockt i min resväska, så kanske det blir sömn inatt. Det behövs, båda för min kropp, hjärna och närver.

Är så glad jag hittat detta forum. Väldigt konstigt att ärkänna allt. Inte på tio år talat med en levande själ om mitt galna dubbeltliv.

Tusen Kramar

linn

Blir så ledsen att läsa dina inlägg, hur du mår och hur ont du har Jag tror en bra inställning är att sova så mycket du kan, att kroppen får återhämta sig - ta en dusch, kanske en nypa luft och sakta men säkert återvänder livet och du orkar lite mer. Bra att du börjat på en lista - det har jag också gjort - saker som jag inte orkat med för att jag varit för bakis - baka, lära mig nya recept, plantera blommor m.m.

Vi finns här för dig! Kram

Sundare

DU har ett tungt lass kära Norskan. Jag har lärt mig att "det går att äta en hel elefant om man tar en liten bit i taget". Så små små steg i taget o i lagom takt så det inte blir övermäktigt!
Önskar dig en dag lite lättare än igår!

Jag har läst dina inlägg och förstår att det är ett stort steg att berätta hur du har och har haft det under många år. Du har, som du beskriver det för första gången på 10 år, erkänt, det krävs mod och styrka att göra det. Livsstilen du haft kring alkoholen har kommit som ett symtom sedan du blev sjuk, det låter som att så som det sett ut verkligen varit en krock med så du vill vara och se på dig själv. Du berättar att du har och har haft en väldig ångest när du druckit och får väldigt dåligt samvete, att det verkligen krockar med de värderingar du har. Kanske är det en av anledningarna till att du någonstans i allt detta finner styrka att ta denna kontakt, och kanske var det samma sak som gav dig drivkraft då du höll upp helt från alkoholen i 8 veckor(!!). Verkligen imponerande, det märks att du är en målmedveten person, att du är handlingskraftig och får saker gjorda när du bestämmer dig trots att det är tufft.

Du beskriver här också många kloka och kreativa idéer kring vad du skulle kunna vara hjälpt av nu och framåt, till exempel att göra en lista med delmål för vad du vill klara av per dag. Och göra en lista med saker du vill börja med igen eller göra mer av som du tidigare gillat, ett steg mot att känna den glädje du tidigare känt. Du har också funderingar på att berätta för din läkare om alkoholen och problemen med maten. Maten och kontroll över vikten har tidigare varit ett sätt för dig att kontrollera när du mår dåligt, som du beskriver att du vill att saker ska vara perfekta och du är en driven person, samtidigt kan du se att det blev ohälsosamt för dig att ha kontroll på det viset. Gällande det med maten och kontroll över vikten, har du funderingar på att söka stöd eller prata om det?

När det gäller alkoholen hade du tankar om stöd utöver forumet men verkade inte så sugen på AA, det finns mer än AA, vet inte vad du känner till, men kommunen erbjuder alltid stöd i någon form, kan också finnas beroendemottagning eller så på orten. Vad har du själv för idéer om de? Vad gjorde att de gick så bra de 8 veckor du höll upp tidigare?

Väldigt starkt att du tagit detta steg, det ger oss här chansen att ge dig stöd och följa dig nu i din förändring, det är sånt som också kan vara hjälpsamt för andra. Fortsätt gärna att skriva och läsa här, hoppas det blir hjälpsamt för dig.

Ta hand om dig
Varma hälsningar
Rosette/Alkoholhjälpen